— Om rock är att vara sexig och tuff, ett slags primalskri, att slå omkring sig, då vet jag inte om jag vill hålla på med det, säger Tomas di Leva. Som istället väljer att provocera oss med spacekläder och tejpad lock i pannan. Men allt är inte vad det synes vara när det gäller di Leva. Titta på pojken på bilden och låt dina fördomar flöda. Läs intervjun och möt en rockartist som minst av allt framstår som löjlig.

TÖNT. THORE SKOGMAN. SNODDAS. Jämförelser och glåpord som drabbat musikanten Tomas di Leva. En 21-åring med rötterna i Gävle och Italien. En fatal kombination?
Tomas di Levas mammas släkt fotvandrade från Italien till Sverige i början av 1900-talet. Själv är han uppväxt i Gamla stan i Gävle, där det bodde många konstnärer.
För några år sedan flyttade den unge di Leva till Stockholm för att fortsätta sin karriär som artist. Han har i vår gett ut sin andra LP ’På ett fat’, som mötts med blandad kritik. Dock övervägande positiv, enligt honom själv. Di Leva lever i stort sett på sin musik och ägnar sig också åt teater.
Vad kan en man som låter som Tomas di Leva ha för musikaliska rötter? Hur ser han på sig själv? Vad kan det vara för intryck som gett bestående men?
— Jag är uppväxt med italienska smörsångare och James Brown. Mamma spelade dom på stereon. Jag vann danstävlingar till honom på klassfester. En gång vann jag en hockeyhjälm som Tord Lundström i Brynäs signerat. Sen lyssnade jag på Sweet, Gary Glitter, Susi Quatro med mera. När jag var 11 år såg jag Bowies ’Pinups’ i ett skyltfönster och bestämde mig för att jag gillade honom. Jag sade till alla i klassen att han var bra, fast jag inte hört honom. När jag sen fick den i julklapp blev jag inte så förtjust, det lät så konstigt, inte som Gary Glitter. Jag har varit väldigt förtjust i Bowie, men nu är jag trött på honom. Det har jag varit sen jag såg honom på Ullevi. Jag tröttnar fort på musik.
— Jag går alltid efter en viss känsla som jag måste höra för att tycka om det. Ett tag betydde Joy Division väldigt mycket. Jag såg dom live på Hammersmith. Nu är det väl mest Beatles och John Lennon.
— Jag har inte riktigt någon musikalisk hjälte. Det är en jävla härva. U2 står för en bra sak. Jag gör väl som musikjournalister — analyserar sönder allting, så att det inte blir någonting kvar. Det är svårt för mig att koppla av till musik, jag tänker för mycket när jag lyssnar. Om jag är full på disco och hör negersångerskor kan jag koppla av. Det är sån jävla kraft i deras röster.
Vad tycker du om jämförelsen med Snoddas och Thore Skogman?
— Jag vet inte… jag har skakat hand med Snoddas i och för sig… jag vet inte om jag är lik honom. Nej, det är helt fel.
— Det är svårt att bli bedömd. Mig brukar dom bedöma mycket efter min person, hur jag är. Jag tror det bottnar mycket i fördomar och hämningar hos dom som bedömer.
— Det är inte lätt att vara kille idag. Speciellt för dom äldre. Jag tror de har svårt att hitta något i mig som dom gillar. Dom är nog en annan generation och ser saker annorlunda än jag gör.
— Dom tycker det är häftigt med svarta kläder. Det är väl det som gäller. Jag är inte speciellt tuff. Varför skulle jag vara det? Varför skulle jag försöka vara tuff och sexig? Det finns ingen anledning att inte vara som jag är. Om rock är att vara sexig och tuff, ett slags primalskri, att slå omkring sig, då vet jag inte om jag vill hålla på med det.
”Jag och Fred Astaire” heter en av låtarna på nya skivan. En märklig historia med hopplösa rim. Det är lite svårt att få kläm på vad grabben vill med sina låtar.
— Det är väldigt många olika låttyper på LPn. ”Jag och Fred Astaire” är en discoparafras — ett skämt. Jag har verkligen kämpat för att få fram de där rimmen. Kämpat mot mitt eget ego för att våga skriva såna rim. Det ska vara enkelt, naivt. Det krävs mycket för att någon slags ironi ska gå fram. Jag kanske inte har lyckats så bra med den låten på skivan, men jag har inte haft så mycket studiotid.
— Jag hade två dagar på mig att göra sångpåläggen, samtidigt som jag arrangerade. Det är så mycket jag måste göra, så det är inte alltid jag hinner öva lika mycket som när jag spelar ute. De här låtarna skrev jag i samband med att jag gjorde skivan. Jag hade inte skrivit svenska låtar på ett och ett halvt år.
Är du nöjd?
— Ganska nöjd. Den är bättre än förra skivan. Trevlig på sitt sätt. Men det är svårt att bedöma det man själv gör annat än tekniskt.
Vad har du för förebilder egentligen? Robban Broberg?
— Jag tycker inte att jag är så lik honom. Han är bra!
— Jag har inte så mycket förebilder inom rockmusiken. Det är svårt att tro på den, jag är jävligt besviken på den. Många bra band får lägga av för att dom inte säljer. Mycket spel inför gallerierna. Mycket fördomar och hämningar. Mycket våld inom hårdrocken, till exempel. Vart är den på väg? Man får gärna kalla min musik pop, men jag struntar i om det inte är pop.
— Det är mycket bråk om småsaker och det finns väldigt lite frihet om man håller på med att skapa pop. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Nu t ex ska alla tycka att Prince är skitbra, och det är han ju. Det står om honom i alla tidningar och det blir inflation på honom till slut. Då tröttnar man och det blir någon annan som ska vara bra.
Vad har det italienska arvet satt för spår?
— I sången kanske det hörs lite grann, mycket melodier, många toner, mycket utspel och sjungande med blottad strupe. Om jag spelade i Italien skulle jag kunna spela bara ballader och vara jättepoppis. Åka runt och turnera med balladerna! Dom behöver inte rocken på samma sätt att identifiera sig med. Det finns så mycket bra egen musik.
— Jag har varit där mycket när jag var mindre. Precis som Frank Sinatra är jag från Neapel-trakten!
— Jag är katolik men jag går inte så ofta i kyrkan. Min bror och syster, som båda har barn, ville att jag skulle bli gudfader åt dom. Men den katolska prästen i församlingen ville inte det för jag var så sällan i kyrkan. Då struntade dom i att döpa barnen.
— Jag är inte guds bästa barn. Jag tror, men jag vet inte, om Gud är den Gud man propagerar för i kyrkan. Är väl katolik för att det är så…
Från skivbolaget kommer pressbilder på Tomas med lustiga kläder och en tejpad tjusarlock i pannan.
Varför en sådan subtil dekoration?
— För att den är vacker. Jag tejpar den för att den ska sitta kvar. Mitt hår är svårt att tämja. Jag är tvungen att fetta in det en massa. Tejp är det bästa sättet att få den att sitta. Det är skoj!
— Det är sjukt, jag vet nästan precis hur jag ska göra för att retas. Man behöver inte alls vara våldsam. Det blir folk inte retade av. Då tycker dom det är häftigt.
— Dom som köper mina skivor, tror jag, ser mig inte som en tönt. Bland dom som inte har hört mig, finns det många som tycker en massa utan att lyssna, dom tycker säkert att jag är en tönt. Men spelar det någon roll? Varför ska jag bry mej? Det är så jävla löjligt.
Hur vill du att folk ska uppfatta dig?
— Jag vet inte. Det är svårt att svara på. Hur man än svarar så blir det fel. Jag försöker göra det jag tycker om. Jag försöker ha de kläder jag tycker är vackra när jag står på scen eller blir fotograferad. Jag skriver låtar jag gillar att skriva. Jag har inget enhetligt budskap mer än typ ”All you need is love” som alla andra också har. Det finns väl inte någon som inte tycker att krig är skit och fred är bra. Fast nu börjar ju fredsrörelsen bli ett slags godis för folk. Den är väl uppköpt som allt annat.
— Det är svårt att vara den man är. Det är något man måste kämpa för.
— Ibland har jag funderat på att sluta, när det har varit väldigt mycket motgångar. Då har jag blivit sjuk och fått gå till doktorn. Jag har ätit mycket sulfa för mina psykosomatiska sjukdomar. När jag börjat igen har jag mått bättre.