ANNE-LIE RYDÉ: 28 år, ute med singeln ”Ännu en förlorad dag”/”Svindlande ljus” och hennes andra LP ’I mina rum’ kommer i april, turnerar fram till den 4 maj, sommarturné 28 juni till den 17 augusti.
Favoritsångerska: Tina Turner
Bästa svenska rocksångerska: Py Bäckman, Eva Dahlgren, Monika Törnell och Tove Naess, kan inte välja.
Efter att ha lagt hela rock-Sverige framför sina blågrå westernboots med Per Gessles ”Segla på ett moln” tar Anne-Lie Rydé ny sats och ger ut sin andra LP. Den första har sålt omkring 20.000 exemplar. En bra siffra för en svensk rockplatta.
’I mina rum’ är också producerad av Dan Sundqvist och det är Anne-Lies turnéband sedan ett år tillbaka som spelar. Mats Olausson, klaviatur, Rolf Alex, trummor, Tommy Cassemar, bas, Mats Claesson, gitarr, Erik Häusler, sax kommer under turnén att kompletteras med Anne-Lies äkta hälft Pelle Alsing på slagverk.
Men Anne-Lie Rydé är ingen rockmaskin som rullar helt problemfritt.
— Hela hösten var jag helt inspirationslös. Det gick inte att skriva. Jag tyckte jag hade inget märkvärdigt att komma med. Men så tänkte jag att det behöver väl inte vara så märkvärdigt då. Så jag tvingade mig att börja skriva. Dessutom hetsade folk mig och sa att eftersom du inte fixar att skriva låtar får du väl be andra skriva. Och då blev jag förbannad och tänkte att jag skall nog visa dom.
Anne-Lie har skrivit alla texter själv, och på två har hon fått hjälp av Tommy Cassemar.
— Det handlar om det mest elementära i livet. Längtan, oro, kärlek. Jag känner oro som gränsar till ångest inför världsläget. Jag kan inte skriva om det på ett konkret sätt men har gjort ett försök på ”Drömmer än”. Pendlar mellan hopplöshet och tro.
Burt Bacharachs ”Anyone who had a heart” har Anne-Lie gjort en tolkning av på svenska. Det finns en stilla ballad på plattan med bara röst och piano och en snudd på hårdrocklåt.
— Det kommer att bli samma snack om splittring och brist på homogenitet nu som förra gången. Men så här ser mina rum ut. Mina fantasier, hur jag tänker och känner mig. Jag ville göra det så här och jag ville göra allt själv denna gång. Jag kunde inte svika mej själv på den punkten.
Ändå är det scenen som är Anne-Lies arbetsplats. Hon gör sina plattor för att ha möjlighet att få stå där.
— Men ibland när allt är fel, från publiken till vädret i nån park, känner man sig som en clown eller gycklare. Då funderar jag på att öppna hundkennel istället.
Anne-Lie talar sig varm för sin senaste favorit den danska sångerskan och skådisen Sanne Salomonsen, hon lyser när hon berättar om musikerna ”dom betyder oerhört mycket för mig”, och hon säger slutligen allvarligt:
— Det finns mycket mer ödmjukhet i den här jävla branschen än vad folk tror.
Lämna ett svar