ANNA LARSSON, 24 år, singel ”Svartsjukan” släpptes precis och LP kommer i april.
Favoritsångerska: Ingen eller många
Bästa svenska rocksångerska: Anne-Lie Rydé och Marie Fredriksson.

Nej, det är inte Anna-Lotta Larsson. Det är Anna-Carin Larsson. Född i Västerås och inflyttad stockholmare bara sedan ett år. Arbetar som barnskötare på fritidshem och har väntat på det stora genombrottet sedan hon lärde sig spela gitarr i åttaårsåldern.
Anna har gedigen utbildning. Har gått musikklasser och sjungit seriöst i körer. Var med i västeråsgrupperna Lupus och Micky Moose Stringband.
— Jag lyssnade på mycket rhythm’n’blues och rock när jag var liten. Hade inga kvinnliga förebilder. Det var Stones och sånt. Mina enda idoler var Hoola Bandoola.
Anna har skrivit musik sedan hon var 15. Hon anpassar snarare texten efter musiken.
— Nu har jag tröttnat på politiska texter. Det känns uttjatat. Själv är jag idag så dåligt insatt i politik att jag inte skulle kunna skriva något bra. Det är viktigare för mig att beskriva politiken inom människan.
Producenten Bosse Wandersten lät Anna göra en Pugh Rogefeldt-låt på singel i fjol sommar. Sedan dribblades Anna hit och dit innan hon fick kontakt med Raj Montana-basisten Ola Johansson och gitarristen Micke Jahn som blev producenter för hennes stora debut.
På singeln ”Svartsjukan” låter det mycket Kate Bush om Anna. Både rent sångtekniskt och melodimässigt. Men Anna har knappt lyssnat på Kate Bush. Hon säger sig köpa mindre plattor än vad dom flesta gör.
Att syssla på heltid med musik är målet. Hon skall lyckas. Det har varit bestämt sedan länge. Men hon nobbade erbjudande om att vara med i Melodifestivalen. Anna sjunger aldrig låtar hon inte känner för. Det är att sälja sig.
— Målet är att få komma ut och turnera. Det är tråkigt om det inte händer någonting alls med plattan. Jag blir besviken om det går dåligt.