Sten Hansson är snart femtio år. Han är elektronmusikkompositör. Han är inte uppfödd med rockmusik.
Ändå, eller kanske just därför, finns mycket att hämta hos honom, i den musik han har skrivit. Sverige har inte riktigt hängt med i den öppning som skett mellan rock och konstmusik. Visst finns det musiker som lyssnat på Cage, Varése och Philip Glass. Eller åtminstone säger att de gjort det. Men lätt räknade är de som sökt bland våra svenska elektronmusikkompositörer. Därför är det dags för en kort presentation av Sten Hansson.
— Det började med att jag tappade tron på den traditionella litteraturen och istället sökte mig mot musiken. Det var i slutet av femtiotalet och sextiotalet då vi var rätt många som började experimentera med text-ljudkompositioner, bland de andra fanns Bengt Emil Johnson, Åke Hodell m fl. Alla var vi mycket påverkade av John Cage. Givetvis.
— Men jag ville inte göra musik till texter. Vill man använda språket ska man använda det talade språkets ljud. Då man sjunger härmar man ju bara instrument. Så jag bearbetade röster och tal i mina kompositioner.
— Filosofin var att betydelsen av vad man säger ligger i själva språkljudet och i sättet att tala. Man kan behandla orden så att den semantiska betydelsen försvinner och ändå förstår man meningen.
— Så arbetade jag genom hela sextiotalet. Sedan har jag ägnat mig mer åt vanliga instrument och multimedia.
Sten Hanssons kompositioner har i de flesta fall en svårfångad innerlighet. Ibland kan det vara knepigt att få kontakt med musiken men ofta är det relativt omedelbart om än i många plan. Det kan finnas en närhet som i “The flight of the bumble bee” från 1982, en kroppslig sensualism (dvs sex, helt enkelt) eller bara humor, ett allvarligt fniss som korta “How are you”.
— Att det i Sverige inte blivit den idégenomströmningen mellan rock- och konstmusik tror jag har en social orsak. I USA har det aldrig funnits något finkulturellt småborgerskap som bromsat upp. Vilket däremot finns i Europa.
Sedan fick Sten Hansson kommentera en del avant-garderock han fått från mig på kassett.
EINSTÜRZENDE NEUBAUTEN, från LPn ‘Zeichnungen des patienten OT’: Imponerande. Här finns en stark konstnärlig känsla och en medveten komposition. Det ger ett verkligt desperat storstadsintryck.
LAURIE ANDERSON. “Sharkey’s day”: Det här är ju en typisk fuskare, jag har följt henne rätt länge och hon fisslar ihop allt möjligt utan någon konstnärlig äkthet. Det går aldrig utanför gimmickplanet. Hon är resultatet av en dålig moral som det borde vara dödsstraff på.
CABARET VOLTAIRE, “Yashar”: För enkelt, det blir inte speciellt intressant. Den enkelhet som finns i minimalism är ju samtidigt väldigt komplex. Det här är bara enkelt.