TOM WAITS
Swordfishtrombones
(Island)

”Frank hängde upp sina vilda år på väggen tillsammans med nålen han stack genom sin hustrus huvud. Hon var en begagnad överklassbrud som gjorde goda Bloody Marys, höll käften tillsammans med sin blinda knähund med en hudsjukdom.
En kväll på väg hem från jobbet stannade Frank sin lilla Sedan vid spritbutiken och köpte några färdigblandade drinkar. Drack dom i bilen vid Shellstationen och skaffade sen fem liter bensin i en dunk. Körde hem och dränkte in hela huset och tände på. Satt i bilen och såg hur det brann, skrattade, rattade in en topp 40-station, körde upp på Hollywood Freeway norrut. Tålde aldrig den där hunden.”
Tom Waits pratar sig igenom ”Frank’s wild years” på en minut och femtio sekunder. Bas och orgel markerar takten. Varenda en av sångerna är en novell.
Tom Waits målar osentimentala bilder av förlorarna, de misslyckade individerna. Smågangsters, spelare, horor, alkoholister och alla vinddrivna existenser som kan tänkas passerat revy på de sex LP som föregått denna.
1980 kom Tom Waits senaste LP ’Heartattack and Vine’. I fjol gav Waits förra skivbolag ut en samlingsskiva mot hans egentliga vilja men efter en titt i plånboken kom ’Bounced Checks’ ut.
Skivan med musiken till filmen ’One from the heart’ — han komponerade själv och sjöng tillsammans med Chrystal Gayle — gjorde heller inte mycket för att Waits skulle kunna ändra sitt valspråk: ”I’m so broke I can’t even pay attention”.
Född i baksätet på en taxi i en liten stad i Kalifornien 1949, uppväxt med sin far i Los Angeles, bodde på ett motell i fem år, kuskade runt ensam och spelade där han fick spela, gifte sig för ett par år sedan, det är Tom Waits historia.
Han har i stort sett levt det han sjunger om. Möter han en trasig tjej en smällkall nätt i Minneapolis som sedan skriver brev till honom blir det en sång. ”X-mas card from a hooker i Minneapolis” från LPn ’Blue Valentine’.
Sitter han på pizzerian mitt emot Chelsea hotell i New York och ser hur en tonåring skjuts ner ute på gatan blir det en av Waits starkaste sånger någonsin. ”Small change” från LPn med samma namn.
Berättelser som är beskrivande som en tidningsnotis till formen, aldrig moraliserande, men som i ett par rader fångar en känsla romanförfattare kan hålla på och leta efter i 400 sidor.
Musikaliskt har det fram till ’Swordfishtrombones’ handlat om jazz och ballader. Bas, trummor och piano. Ett traditionellt komponerande som går djupt tillbaka i amerikansk musikhistoria. Tom Waits säger att de musiker han respekterar är antingen döda eller mår dåligt. Gershwin, Berlin, Mose Allison, Bing Crosby och jazzmän som Thelonius Monk är rötterna. Beatles och Beach Boys förstod han sig aldrig på som ung.
’Swordfishtrombones’ är en halv revolution i jämförelse med det gamla konceptet. Varannan av de 15 låtarna (några är instrumentala) experimenterar med helt nya klanger.
Slagverk, rassel, harpa, säckpipa, förvrängda trumpetstötar, dragspel, disharmoniska orglar förstärker de nya djärvare Waits-sångerna så att text och musik hamnar på samma plan. Tidigare har ofta hans texter, röst och fraseringsförmåga ”dödat” den sparsamma orkestreringen.
’Swordfishtrombones’ har jag lyssnat på under hela 1983. Skivan blev först stoppad av amerikanska Asylum. Trots att Waits skivor verkligen sålt måttligt och han har svårt att turnera till och med i USA vågade skivbolaget inte tro på den ”nye” Tom Waits. Islands Chris Blackwell lyssnar på betydligt mer ny musik och försöker nu på båda sidor om Atlanten få folk att inse storheten hos denne Viceroy-rökande man som sjunger om sin dåliga lever och sitt brustna hjärta. Just i den ordningen.
Men visst har det hänt mer än rent musikaliskt med Tom Waits sedan han äktade Maureen. Singellåten ”In the neighbourhood” visar en smått harmonisk man som vankar runt på tomten och hör grannarna väsnas och ungarna gapa efter glass. Waits som tidigare enbart valt att beskriva tiden mellan solnedgången och soluppgången, mellan rus och bakrus, kisar nu upp mot solen, hör hammarslagen eka borta hos Smith och tusan vet om inte Tom Waits drar på mun och känner en rysning av vällust genomströmma kroppen. Det är honom väl unt i så fall.
Visst målar han fortfarande upp de mörka, absurda bilderna, som ett soundtrack till en Scorsese-film. Han piskar fram en rent infernaliskt trovärdig stämning i sången om soldaten på permis, ”Shore leave”:
”Town with no sheer” med säckpipor och harpa slår också en järnring kring bröstet av apati och hopplöshet. ”Det sitter en näktergal instängd i den nerlagda skoaffären”.
”He came home from the war with a party in his head” ur titelsången, är en sån där fras som är så typiskt Waits. Han besitter som ingen annan förmågan att beskriva ett händelseförlopp i samma andetag som en känsla.
Låt dig inte luras av den Louis Armstrong-lika rösten. Studsa inte på det ibland till synes groteska och absurda uttrycket. Läser du Charles Bukowski och hittar djupet bakom alla fyllorna och råknullen är Tom Waits nästa upplevelse.
Har du inte hittat någon av dessa amerikanska poeter har du en hel värld att upptäcka. Ett helt nytt språk. En helt ny inblick i ett Amerika du trodde du kände. Du får både det vidriga, falska och ruttna Amerika skildrat med större insikt än tidigare, men du får även se att det finns överlevande mitt i den värsta skiten.
Greg FitzPatrick har en gång kallat Tom Waits för en cynisk romantiker och det gäller fortfarande som den bästa beskrivningen av den mest underskattade musikern och poeten det stora landet i väst har att bjuda.