THE BLASTERS
Non Fiction
(WEA)

DAVE EDMUNDS
Information
(CBS)

Yin och yang.
Svart och vitt.
Sött och salt.
Ständiga motsättningar… mellan dal och berg, mellan starkt och svagt, mellan ljus och mörker. Mellan rock och rock.
Historien upprepar sig. När rockmusiken har utvecklats mot allt större ljud, mot allt mer invecklade arrangemang och ambitiösa konstruktioner både i text och musik… då exploderar den enkla rocken. När en del musikskapare blir konstnärer och matematiker som räknar astronomiska tal och drar roten ur dom mest avancerade tal, då dyker dom upp som nöjer sig med 1. 2.. 3… 4….
Det görs mycket ny musik som är bra, oavsett vad instrumenten heter. Den här veckan har jag hört en fantastisk singel med Big Country som lyckligt förenar hela rockhistorien från Eddie Cochran-riff till syntväggar i ”Fields of Fire”. Men jag har också njutit av The Blasters nya LP.
Att beskriva The Blasters musik är kanske enkelt. Dom skriver låtar där jag redan på texthäftet kan se var ackordbytet kommer att vara. Dom spelar gitarr, bas, munspel, saxofon, piano eller trummor. Det finns egentligen inget konstigt i hur dom spelar… men ingen notbok i världen skulle kunna fästa dom här elva låtarna på papper.
Fästa dom… det går överhuvudtaget inte. När jag kört ”Non fiction” på stereon ett par gånger så känns det som om jag blivit träffad av nånting, utan att riktigt veta vad som hände. Det bara susar till och sen står man där och gapar och undrar vad som inträffade.
”Non fiction” är en ruskigt bra platta.
Jag förstår dom som har invändningar. Musiken är inte mycket att prata om, och det är en oförskämt kort LP (tre-fyra låtar till hade fått plats). Vid en hastig lyssning kan man tro att man hört allt förut.
Men sedan dyker detaljerna upp. Saxofonerna, oj, oj, oj… Lee Aliens tenor blåser New Orleans-färg rätt in i hjärtat. Gene Taylors piano visar hur oumbärligt det instrumentet är i ett bra r’n’b-band som på ’Red Rose’, och Bill Batemam gör mindre mästerverk med trummorna på låtar som ”Tag along”.
En låt, ”Long white Cadillac”, är dedikerad till Hank Williams och en annan handlar om ett tåg. Ni förstår?
LP-titeln berättar vad sångerna handlar om. Det här är ingen glittrig fantasivärld, det här är texter om folk som lever lika djupt i vardagen som den här musiken. Om det sedan är på en busstation eller i framgångens baksmälla i ”Boomtown”.
The Blasters är en slags puritaner. Dom spelar den ursprungliga musiken. Det finns band som vänder sig till rhythm and blues, men gör det med en annan inställning. I Sverige finns Tottas Blues-band, Low Budget Blues Band, Boogie Kings, Rost, Madhouse… alla med sin version av den traditionella rocken.
Det är kanske för tidigt att tala om våg, eller göra för mycket av det här intresset för primitivt, enkel rockmusik. Men dom här svenska grupperna är bara toppen av ett större intresse, och en längtan efter omedelbar musik. Musik som blir bäst när man ser den på scen, och inte i första hand är en studioprodukt.
Naturligtvis är det ingen tillfällighet att många vill spela eller höra den här musiken nu. För fem år sedan svarade punkens första nerv och larm för samma spontana energi. R’n’-blues och blues har levt sitt liv i rockens undervegetation hela tiden — men nu sticker dom upp huvudet lite högre och stoltare.
Alla de här svenska grupperna har något gemensamt, men det skiljer också i inställning — och skicklighet.
En av den traditionella rockens mest hårdnackade försvarare har i alla år varit Dave Edmunds. Ironiskt nog har han valt 1983 till att delvis frångå sina ljudprinciper. Två låtar är producerade av ELOs Jeff Lynne och plattan innehåller en del syntar och mäktiga arrangemang.
Steget mellan ELO och Edmunds är inte så långt som det kan verka vid en första titt. Under ELO:s stråkar och Edmunds gitarrer finns samma kärlek till enkla rocklåtar, och skillnaden ligger bara i hur dom använder ingredienserna.
Dave Edmunds fortsätter i övrigt att göra sin patenterade låtar, som vanligt med några säkra lån från andra kompositörer. Charmigast är dragspelskryddade ”The Shape I’m In”, men det finns flera säkra låtar. ”Wait”, t ex, som går i rockens suveräna halvtempo och får extra sug av munspel. På ”The watch on my wrist” har Dave Edmunds knölat till sin röst med synthar och producerat sig själv med ett nytt sound.
Men även om Dave Edmunds på sin ungefär åttonde solo-LP låter likadant och det aldrig händer något originellt, så föredrar jag nog den gamle, gitarrockande Edmunds.
Men mest föredrar jag The Blasters. Deras sound är enkelt, instrumenten har mixats rent och tydligt, och det är utan nytänkande finesser. Men ack, ack, ack vad bra spelat…
All musik har någon funktion. The Blasters är dans och sväng och kärlek till musiken och propaganda för rock som Band-musik. Den tål att fingranska… men varför bekymra sig? Bara låt den träffa dig. Som Hemingways exakta noveller slår dom här sångerna till, och kvar står man och bara skakar på skallen.