Tunt värre var det i den stora hög taper som jag fick mig tilldelad. Somt skickligt men ointressant, somt klantigt och lika ointressant. I den samlingen lyste även svaga ljuspunkter upp, som:

ULTRA från Ulricehamnstrakten, synt-baserad rock med en del god idéer. Men det låter lite av hemvävd Stranded, och dialekten blir ett handikapp — tyvärr.

BIXBY BEAT, det första vi hört från Nyköping sedan Dimmornas Bro. Det är inte utan att man anar influenser från den gruppen i Bixby Beats användning av synten, som egentligen är ganska överflödig i deras bastanta rock. Vad det blir av detta får vi vänta och se. Kompetent, hursomhelst.

AGAPOP, två låtar mystisk popmusik. En lättviktig refräng, lite Brända Barn-dunkande på slagverk och en rytmändring så märklig att den måste uppmuntras. Men bra?

ATTANS ANDE ligger ett sjumilasteg närmare skivkontrakt och berömmelse än övriga. Mjukt melodiös rock, men inte utan intensitet. Som i Wille Raschs nästan John Holmska sång. Musiken: standardsättningen, utfläskad med sax och orgel. Diagnos: kommersiellt gångbart.