HASSES STORY: För mycket gitarrspel och för lite läxor. Hasse Nordelius hade usla betyg när han gick ut nian. Idag håller han på med avancerad datateknik. På fritiden sitter han hemma i lägenheten och plockar fram en synt som egentligen ligger 10 år fram i tiden enligt experterna. En synt som inte ens de stora japanska jättarna tagit fram, eller ansett kommersiellt lönsam att ta fram.
Hasse Nordelius story handlar om grabben som inte kom in på gymnasiet och som nu håller på att revolutionera musikvärlden. En story om musik och teknik som passion.

När Hasse Nordelius nån gång 1967 hörde ”Whiter shade of pale” på radion, blev han som besatt.
— Jag greps av nån demonisk kraft, eller hur man nu brukar säga, säger han och skrattar vid minnet.
Gitarren, som dittills hade varit hans instrument, byttes ut mot en orgel.
Ja, det vill säga det tog två år innan själva bytet kunde ske, för några stålar att köpa en orgel för hade han ju inte.
Men vad gör en lite tekniskt intresserad ung grabb, som har fått ljudet av Procul Harums elorgel på hjärnan?
Han bygger en orgel förstås. Hasse skaffade sig engelska böcker om hur man bygger orglar och satte igång. Engagerade halva bekantskapskretsen till att sitta och linda koppartråden i de 80 olika spolar som ingick.
Efter två år var den klar. Svintung på grund av all koppartråd och andra tunga komponenter. Det var ett helvete att flytta på den.
— Och inte lät det som Procul Harums B-3:a heller, säger Hasse med ett garv, 16 år senare hemma i lägenhetens ”verkstad”: ett skrivbord med en liten hemdator, några instrument och en lödkolv.
Det är här han sitter och bygger sin nya synt, en synt som kommer att klå det mesta som finns på marknaden. Behöver man inte mer för att göra avancerade instrument som bygger på digitalteknik och datorer?
— Jo, en tolerant omgivning. Det är nystädat här nu, lägger han till.
Till sommaren slutar Hasse på firman där han jobbat de senaste fem åren med att konstruera ”hårdvara”, dvs datorer. Han satsar på musiken på heltid, på tre fronter. Dels kommer han att arbeta med att reparera syntar, dels konstruera sina egna och slutligen satsar han på Von Lyx, bandet han spelat med i drygt två år.
Det har varit en lång resa innan han hamnat där han är nu, både musikaliskt och när det gäller tekniken.
När Hasse gick ut nian hade han så dåliga betyg att han inte kom in på gymnasiet.
— Farsan tyckte man skulle bli nåt riktigt och inte bara hålla på med musik. Det blev tre års verkstadsteknisk utbildning på LM-Eriksson. Det var då han byggde ”Procul Harum-orgeln”.
— Den innehöll en hel del kontakter från LMs telefonväxlar, för att inte tala om alla små sladdstumpar som man kunde ta i soptunnorna på verkstan. Då var han också med i ett band i Mälarhöjden, en förort till Stockholm.
— Vi hette ”Schammers” och var gårdsband på Storsvängens ungdomsgård. Det var en rätt märklig känsla när vi var därute med Von Lyx för ett tag sen och spelade. Samma publik, 15 16 åringar, fast en helt annan musik.

Efter de tre åren på verkstadsplugget började han på STI, (Stockholms tekniska institut) för att läsa till ingenjör.
— Vi höll på med hållfasthetsberäkningar på broar och sånt och det var dötrist. Min räddning blev lumpen, aldrig har väl en inryckningsorder varit så välkommen. Under lumpartiden läste Hasse själv in en del elektronik och när han muckade så kunde han fortsätta på elektroniklinjen och blev färdig ingenjör i början av 70-talet. Då hade han redan hunnit med att bygga orgel nummer två, den tog det bara ett år att göra.
— Och den blev rätt lyckad faktiskt.
De tunga kopparspolarna hade nu ersatts av de modernare integrerade kretsarna, så den här orgeln orkade man bära och Hasse flyttade också runt den på krogar i B-klassen under några år som dansbandsmusiker.
— Var med i ett dansband som hette ”Kurres”. Men trots den eländiga musiken lärde jag mig mycket harmonilära.
På dagarna jobbade han med medicinsk elektronik på en liten firma som senare gick i konkurs och hela teknikerstaben flyttades över till det stora statliga Kabi.
— De visste inte riktigt vad de skulle göra av oss, och första dan fick jag hålla på och tvätta industrikärl som användes vid tillverkning av solkräm.
Det hela slutade med att Hasse fick en halvårslön på ett bräde om han slutade. Det gjorde han, och under det halvåret passade han på att hjälpa Stefan Jarl och Janne Lindqvist att bygga upp en ljudstudio i Gamla Stan, Studio Ladan.
— Var med och mixade ljudet till filmen om Tältprojektet, det är jag som är ett hästgnägg, som finns med i filmen. Han var också med och hjälpte Stefan Jarl med ljudet till ”Ett enständigt liv”.
— Byggde en del utrustning åt Stefan.

Vi är nu framme i andra halvan av 70-talet och Hasse började spela med ett band som hette ”Express 77”. Bas, trummor, sax, en sångare och Hasse själv på elpiano.
— Det var mest dåliga plankningar av Weather Report, och sen hade vi en spanjor på sång som var bra på Stevie Wonder, så det blev en hel del såna låtar.
I den vevan gjorde han också sin första synt, en minimoog-kopia.
I slutet av 70-talet gick han över till gruppen ”Malou & Umgänget”.
— De hade tre blåsare med, som gjorde snabba rytmiska saker. Det var häftigt musikaliskt. För mig var det också lite nervöst, de var allihop från Ackis (Musikaliska Akademien) och körde med noter.
— Jag kan ju inte läsa en not. Men det var bra musik. Lite åt Earth Wind and Fire hållet.
Och jazzinspirerat var också från början Von Lyx, fast då hette de inte så. Vi träffar dem en helgdag i påsken när de repar i ett konferensrum i Rikskonserters lokaler i Gamla Stan, där trummisen i bandet, Benny Hadders, till vardags jobbar som vaktmästare.
Von Lyx innehåller förutom Bennys trummor och Hasses synt också Johan Nordfelt på bas och Hansi Cross på gitarr/sång. Det låter tätt, väl ihopspelat, när de drar ett par låtar. Nu är det popens tre ackord som är grunden i musiken.
— Men jag brukar smyga in ett jazzackord ibland, säger Hasse när vi träffas igen dan efter.
— Det är ett ”musikaliskt okunnigt” gäng, säger han med ett skratt. Och det är bra. Jag tror det är farligt med för mycket utbildning, man blir hämmad, vågar inte släppa loss.
— Jag kan dra en enkel melodislinga på min synt, så följer Johan med på basen direkt och sen Hansi på gitarren, utan att de ens vet i vilken tonart vi spelar. Men det funkar bra.

Det var trummisen Benny som gav Hasse idén till en av hans konstruktioner, en ”trumplatta” som man via ett digitalt minne kan ladda med olika ljud, ett pistolskott, en puka eller vad man nu sätter in för ljud i minnet. En uppfinning som han med den nystartade firman ”Clavia” nu kommer att gå ut på marknaden med. Men den tekniska utvecklingen går fort, så det är ännu oklart om den kommer ha nån chans på den snabbt expanderande marknaden.
— Man vet ju inte vad japsen kommer med i nästa månad, säger Hasse försiktigt.
Och försiktig är han också när han talar om den nya synt han håller på och utvecklar tillsammans med Micke Karlsson och programmeraren Hans Greén. En synt som enligt datatidskrifterna egentligen ligger 10 år fram i tiden, men som om allt går vägen Hasse har en prototyp på redan i höst.
— Vi har gjort en del prov och fått fram ljud från en konsertflygel, som ingen kan skilja från en riktig flygel.
Problemet med dagens syntar är att de fortfarande inte helt kan återskapa riktiga akustiska instrument. Mer med den nya digitaltekniken och något som kallas ”additiv syntes” räknar Hasse med att kunna få fram en synt som helt kan återge ett perfekt naturligt ljud. Förutom att man kan skapa i stort sett vilka nya ljud som helst med den.
— Man kan säga att vi gör en synt som består av grundfärgerna. Om du ska måla en tavla och bara har redan färdigblandade färger, kan du aldrig få det att likna verkligheten. Men har du grundfärgerna, så kan du själv skapa precis vad du vill. Möjligheterna är oändliga.

Egentligen är det inom datavärlden inget nytt som Hasse håller på med. På Stanford universitetet i USA har man i princip datamaskiner som kan göra det Hasses synt kommer att klara. Men där används teknologin i första hand för att analysera musik. För Hasse som musiker är det intressanta att skapa den.
— Jag gillar inte grejer som spelar själv. Musikinstrument ska spelas av människor och i många av dagens syntar är man hänvisad till av fabrikerna konstruerade ljud.
— Det är skapandet som är det intressanta, och med min synt öppnas just möjligheterna för eget skapande, i och med att du har alla musikens ”grundfärger” i den.
— Problemet med ljudsyntes (dvs de ljud som en synt skapar) är att ett ljud är sammansatt av ett stort antal byggstenar. En ton från ett musikinstrument är egentligen en klang av ett antal deltoner som ljuder tillsammans, olika lång tid.
— Skall man fullständigt beskriva en klangfärg för datorn/synten, måste man handskas med en ganska stor data mängd.
— I dagens analoga och digitala syntar försöker man undvika denna mängd data på olika sätt. Både för att göra dom billigare att tillverka och hantera. En minimoog låter alltid som en minimoog, en Synclavier 11 eller en Yamaha GS1 känner man också lätt igen; dom har sina egna sound, dvs sina begränsningar som dom aldrig kommer över.
— I vår ”additiva” synt jobbar man med maximalt 272 variabler, det är som en analog synt med 272 rattar för ljudinställningen. Och det verkar ju inte riktigt klokt.
— Nu behöver man inte vrida på alla ”rattarna” för att ställa in ett ljud, men möjligheten finns och ibland kan det bli nödvändigt om man ska skapa ett mer komplicerat ljud, t ex en flygel.
— Alla dessa variabler eller inställningar lagras sedan i syntens dators minne och kan också sparas på kassetter, som man i princip kan byta med en kompis.
Hasse tycker också det är andra fördelar med att han spelar själv.
— Jag vet hur folk reagerar, både när det gäller själva ljuden och hur grejerna funkar på scen.
Tanken svindlar. I ett rum på Söders höjder sitter en kille som för inte så länge sen gick ut grundskolan med usla betyg och som nu sitter och gör en synt som inte ens de stora japanska företagen har fått fram, eller ansett kommersiellt lönsamt att ta fram.
— Det handlar nog främst om lönsamhet. Men det kanske är så att nytänkandet inte alltid kommer från dom stora företagen, säger Hasse på sitt lugna, återhållsamma sätt.
Att det i första hand är musiken som fått Hasse att bryta upp från sitt jobb och starta eget är klart. Men det handlar också om vad tekniker, inte minst inom datavärlden, sysslar med idag.
— Bland de flesta tekniker är musik nåt suspekt. Onyttigheter.
”Nyttigt” är däremot datateknologi åt krigsindustrin. Det är där pengarna finns, och det gör också att många av de skickligaste teknikerna ägnar sig åt teknik som går ut på att utplåna mänskligheten, i stället för att förbättra dess villkor. Hasse håller med mig när jag påstår att teknikerna också har ett ansvar för utvecklingen och att man inte bara kan skylla på att det är politikerna som fattar besluten.
— Det finns alldeles för mycket av ”gör ditt och håll käften”. Jag är nog lite av existentialist. Du måste själv fundera ut vad som är bra och ta ställning.