’Tuff Lust’ heter Eldkvarns nya LP. Ännu en platta från dom fem som gjort bl a ’Pojkar, pojkar, pojkar’, ’Musik för miljonärer’ och ’Genom Ljuva Livet’? Nej, ett nytt Eldkvarn.
Håkan Lahger mötte gruppen i ett samtal om studiorutin, inspelningsglädje, låtskrivande. Om vilda nätter och pojkar och änglar och vad som kommer sedan. ’Tuff Lust’ blir en av årets mest uppmärksammade svenska plattor. Uppmärksamheten börjar här:

Tony Thorén ligger och sover längst inne i ett hörn av Glädjehusets spartanska omklädningsrum. Carl Stefan ”Carla” Jonsson några meter därifrån stämmer sin gitarr och för ett lågmält samtal med någon. Per ”Plura” Jonsson sitter på en stol mitt i rummet och gör just ingenting. Claes Karlsson och Werner Modig-gård är inbegripna i snack, stoj och trams med lite löst folk som det alltid finns gott om i musikerloger. En och annan musikerkollega, en och annan som vill bli musiker, en och annan vacker flicka. Och en och annan berusad pojke.
Vid ett bord belamrat med ytterkläder och tomma gitarrfodral står Eldkvarns ljudmixare och turnéledare Tomas Nilsson i sin Groucho Marx-inspirerade smokingkavaj. Kläderna gör mannen heter det, men i Thomas fall hjälper nog den smala mustaschen, det nästan blåsvarta håret uppsatt i hästsvans till att forma honom till en högst intressant karaktär inom rockbranschen.
Han står här mitt i det tilltagande larmet och suger på en cigarett med samma upphöjda lugn som när han befinner sig bakom mixer-bordet eller vid Ritz bardisk vid tvåtiden i den allt vildare nattliga trafiken och paniken.
— Dom är trötta ikväll. Det blir ingen bra spelning, säger han. Dom kommer direkt från Värmland (skivbolaget Silence studio ligger i Koppom någon mil från Arvika) och har jobbat dag och natt med plattan.
Eldkvarn är alltså sex personer. För Eldkvarn såväl som för andra orkestrar gäller regeln att lägga till minst en person förutom de som står på scenen. Thomas Nilsson har lika mycket betalt som de andra fem vid spelningar och är lika viktig.
Ljudmixare Nilsson fick bara delvis rätt om spelningen. Eldkvarn öppnade som vanligt med ett nästan hypnotiskt drag. Som sedan brukar öka förbi det fattbaras gräns under kvällens gång.
Men efter utmärkta versioner av Booker T:s instrumentala ”Time is tight”, ”TV-man” och funk-medleyt ”Happy hour” orkar Eldkvarn bara med nöd och näppe hålla det höga tempot i mål.
En sån här kväll ökar bandet inte, en sån här kväll är dom glada att överhuvudtaget orka genomföra spelningen.
”Plura” längst fram på scenen med bakåtstruket hår och löst hängande bowlingskjorta skjuter fram hakan och stöter ur sig ”Hjärtats lust”.
— Titta vad fin han är i den där skjortan, sa Wenche Arnesen tidigare i logen. Wenche är före detta medlem i Eldkvarn. Numera ”endast” sammanboende med ”Plura”, mamma till deras dotter Lisa samt deltidsarbetande lärare.
— Det är jag som säger till vad han ska ha på sig, skrattar Wenche. Han vill aldrig ha bowlingskjortor som jag köper till honom. Det är bara på scenen jag kan lura honom att ha dom. Men kolla strumporna, dom passar ju inte alls.
Säger kvinnan som för fem år sedan sjöng in ”Holberg Hotel” på Eldkvarn-LPn ’Pantad och såld’. En ballad som tillhör en av Per Jonssons mest lysande kompositioner.
På den tiden delade Wenche och ”Plura” på de vokala insatserna i bandet. Wenche skötte sina på ett sådant sätt att Ulf Lundells producent Kjell Andersson en dag ringde och ville ha med henne på Lundellskivan ’Nådens år’.
”Men jag vågade inte”, säger Wenche. Så Lundell och Andersson fick ta en reserv. Tjejen som till slut sjöng andra stämman var Agneta Fältskog.

Ungefär i samma veva träffade jag på ”Carla” utanför en biograf på Kungsgatan i Stockholm. Han berättade att han skulle skriva en bok.
Vad hände med boken? Frågan ställs fem-sex år senare i en hotellbar på Götgatan där bandet sitter församlade för en intervju med den enda rocktidningen.
— Werner förstörde mitt liv, säger ”Carla” och ler snett och flackar lite nervöst med blicken på ett sätt som är typiskt för honom.
— Det blir en bok när jag kan koncentrera mig. Har skrivit en del.
Hösten 1978 kom alltså Werner Modiggård, eller Raga de Gosch som han heter på skivomslagen, in som ny trumslagare i Eldkvarn. ”Jag heter Tim Werner när jag spelar jazz” säger den skönlockige ynglingen.
Innan dess hade Eldkvarn eller Piska Mig Hårt som gruppen hette först, varit en konstellation bestående av fem killar och två tjejer. Musiken var då mer experimentell och sökande till sin karaktär. Curt-Åke Stefan, ljudtekniker på gruppens dåvarande skivbolag MNW, spelade klaviatur och gitarr samtidigt som han skötte inspelningarna i studion. Liten Falkenholm, idag basist i Tant Strul, spelade xylofon i Eldkvarn.
Första plattan hette ’Elisabeth’. När jag talar om Eldkvarns olika influenser vid senare plattor, J J Cale, Dire Straits, Costello, Tamla Motown med mera så frågar ”Carla” vilka influenser som kan höras på ’Elisabeth’.
Jag sitter stum så han svarar själv.
— Den inbitne skivlyssnaren kan höra att trumspelet på en låt är snott rakt av från Bowies ”Rebel rebel”.
Detta säger trumslagaren Carl Stefan Jonsson. Han lirade trummor i Piska Mig Hårt men det har blivit mest gitarr i Eldkvarn. Carl Stefans berättelse fortsätter:
— Det låg en Waxholmsbåt med servering ute i Vaxholm där vi spelade in och där fanns en jukebox med just den låten. Så jag tog bara ut trummorna efter den…
— Vi blev förvånad över att ’Elisabeth’ blev sågad.

Kring ett runt bord i hotell Malmens bar sitter några män i sina bästa år en av vinterns få riktigt kalla dagar och är fortfarande förvånade över något som hände för evigheter sedan.
— Idag är det inte så många som blir förbannade. Då var det rätt vanligt att man slog varann på fingrarna. Vad håller dom på med, vad håller dom där på med… Så lät det.
— Nu är det högt i tak som det heter, det vill säga ingen bryr sig.
— Band kan hålla på och sjunga jättekonstiga grejer men dom får inte skäll för det. Det kan man också tolka som ointresse.
Men är det så roligt att få negativa reaktioner på det man gör då?
— Det är häftigt om man får skäll och håller med, men oftast tycker vi ju att folk är ute och cyklar, säger Tony, böjer sig över bordet, fimpar cigaretten, läppjar på den bruna drycken i glaskupan och sköljer efter med lite kaffe och fortsätter.
— Lyftet var ju när Expressens moguler bestämde sig för att digga oss. Det är väl det lilla lyft vi känt när ’Pojkar, pojkar, pojkar’ kom ut.
— Vi bestämde oss efter ’Pantad och såld’ att satsa på det här. Vi slutade våra jobb och gick in för musiken på heltid, säger ’Carla’.
— Vilket innebar att vi fattade en massa beslut. Tuffa beslut. Tony ser bestämd ut.
Efter att LPn ’Pantad och såld’ kom ut slutade tjejerna i bandet tillsammans med trummisen Lage Bergström och in kom Raga de Gosch. Lite senare blev saxofonisten Claes Karlsson fast medlem i bandet och Curt-Åke Stefan, ljudteknikern, slutade. Efter 1980 års LP ’Musik för miljonärer’ och flitigt turnerande kallades gruppen ”Sveriges bästa rockband” både av Aftonbladet och Expressen.
Eldkvarns karriär har varit lång och mödosam. Men hur är egentligen läget idag för unga rockband?
Tony Thorén jobbade några år med artistbokning på SAM-ligan (en sammanslutning av de musiker som distribuerar sina plattor genom SAM-distribution) borde ha god koll på svensk rockmusik.
— Man vet mindre och mindre. Jag hinner inte gå ut och se så mycket. Plötsligt hör man att folk tänder som fan på nånting. Men det är alltid i Stockholm och det är ofta på Ritz. Men det når ofta inte ut i landet. Det dör så småningom.
När det gick på kryckor för er på 70-talet så kunde ni ju lalla fall genomföra turnéer och dimpa ner på Musikforum här och var och spela för 50 personer. Hur är situationen idag för oetablerade grupper?
— Det går inte att göra en turné för oetablerade band. Det är helt kört. Tony sveper med näven och sprider en doft av Commerce över baren.
— Förr kunde man faktiskt det. Det fanns nåt slags allmänt intresse ute på ställena. ”Kul nu kommer det ett nytt band”, så var stämningen.

Stämningen runt bordet är något trött. Eldkvarnspojkarna har hört frågorna förr och jag har hört eller läst svaren. Så vi pratar om nuet istället.
Den nya LPn är färdigmixad. Det är bara låtordning och lite sista vässning av ljudet som återstår men det klarar ljudteknikern Anders Lind av själv uppe i Värmland.
Hur går det då till när Eldkvarn gör musik?
Jo, ”Plura” Jonsson kommer med text och musik. ”Tåtte” Thorén är den som har mest synpunkter och sitter vid mixerbordet i stort sett hela tiden bredvid Anders Lind, men samtliga i bandet fungerar som producenter. Sedan kommer övriga orkestermedlemmar med förslag till arrangemang och orkestrering. Observera förslag. För vad händer om ni har olika åsikter?
— Jag kan driva en idé nästan hur långt som helst, säger ”Plura”.
— Det är ju hans låtar. Han kommer med förutsättningar.
Tony fortsätter att förklara med gester och miner att det här är egentligen inte så mycket att diskutera. Det är ett arbetssätt som dom valt. ”Carla” kompletterar.
— Sen är det bra att ha en som Anders Lind. Han säger väldigt bra saker.
— Han löser knutar. Säger Tony.
Ok, säg då att ni kommit överens om allting, spelat in och gjort en grovmixning. Lyssnar ni igenom varje låt på andra ställen än i studion, lyssnar ni till exempel genom en liten kassettbandspelare och olika anläggningar?
Producent Thorén böjer sig långsamt över bordet och betonar varje stavelse.
— VI HÅLLER PÅ SOM FAAN.
Och jag förstår att det är åtskilliga nätters lyssnande fram och åter som ligger bakom dom där fem orden.
Är det inte risk för att överarbeta det där?
— Säkert, säkert, nickar han nästan inåt till sig själv och fortsätter. Det skulle vara jätteskönt att för en gångs skull lita på det man hör i studion.
— Studion är ju ett instrument du måste lära dig, låter det plötsligt på halländska intill mig. Det är Werner som tagit på sig den pedagogiska rocken en stund.
— Skruvar du så här påverkar det ljudet slutligen på skivan så mycket. Och byter du studio får du lära dig alltihop från början igen.
— Men det låter mycket mindre skillnad nu, bryter Tony in. Han har suttit och funderat för sig själv.
— Den här gången känner man igen det vi spelat in. Första gången som det känns att kraften är kvar.
— Det är ofta inte ljudet i sig utan arrangemangen och instrumenteringen det beror på, säger ”Plura” och reser sig åtminstone till halvt sittande från sin nersjunkna position.
— Man sätter till exempel på ABC och undrar, varför kan vi inte låta så här för. Till slut hajjar man att man måste ha instrument som fyller upp hela spektrat i frekvensen.
— Och att dom inte täcker över varandra, fyller Tony i och håller upp händerna i luften tätt, tätt intill varandra.
— Den tabben har vi gjort förut. Instrument läggs på instrument och det blir bara en platt pryl av det hela. Nu har vi lärt oss att få luft mellan instrumenten. Tonys händer går isär med några decimeter och jag undrar om inte den mannen har sin framtid tryggad som kursledare i teckenspråk på ABF när rockens gyllene år är över.

Skivinspelningar är verkligen ett tekniskt hantverk som man inte kan lära sig på annat sätt än Eldkvarn gjort. Göra misstag, reparera, göra misstag och reparera igen. Idag är hela bandet rutinerade rävar som gör produktioner som glittrar och gnistrar av briljans.
— Vi trivs ganska bra med att spela in. Jag får nog dom största kickarna av att spela in. Då får jag göra mer, förklarar Tony.
Han är även anlitad som producent av några svenska grupper. Ebba Grön och Tant Strul har han jobbat med, skånska Hundarna och det kommer att bli fler projekt.
— Jag har nog lika stor nytta av det som dom jag producerar åt. Jag lär mig mer och nu törs jag lita på när jag får en känsla för att något är häftigt.
— Visst är det kul att spela in, speciellt nu. Jag skulle vilja spela in en platta till direkt, säger ”Carla” och fortsätter i ett annat tonläge mer eftertänksamt.
— Fast när det verkligen stämmer vid livespelningar är det den största kick man kan få. Nirvana. Då kan man spela allting. Man kan spela låtar vi inte kört på flera år. Alla kan allting. Det bara flyter av sig självt. Det är inget jobb, bara kul.
Är det lika kul att spela ute allmänt sett som tidigare?
— Nej det är det väl egentligen inte. Tony svarar först igen och ”Plura” hänger på.
— Vi spelar för mycket. Det bästa vore att kunna göra två turnéer per år. Men då måste man vara riktigt stor för att kunna ta ut höga gager.
”Plura” fortsätter med en bekännelse som jag inte hört speciellt ofta från rockmusiker.
— Jag skulle inte behöva spela så mycket eftersom jag får STIM-pengar och sånt.
Var gör du av alla pengar då?
— Det är inte så mycket, men det är väl dubbelt så mycket som dom andra.
— Vi strävar naturligtvis att komma dit att vi själva kan bestämma våra arbetsvillkor.
Tony fyller på askfatet och gör sig redo för en liten lektion om rockbranschen.
— Det handlar om antalet sålda ex plattor. Skulle vi sälja dubbelt så mycket skulle vi vara i den situationen. (Förra LPn ’Genom ljuva livet’ har hittills sålt mellan 25 och 30.000 ex.) Men det tror vi inte på. Vi tror inte vi är ett sånt band.
— Det är som ett lotteri. Det bestäms efter den nya plattan kommit ut om vi kan fortsätta det liv vi lever idag eller ej.
Allmänna muntra skratt för att hålla tankarna på det värsta som skulle kunna hända borta.
— Det där är ju inget man låter sig styras av, men nu när plattan ligger klar blir det ju ett lotteri.

En saxofon släpar sig långsamt fram genom osynliga högtalare i taket. Servitriserna plockar med porslin innanför bardisken och barmästaren nojsar med dom och korta, gälla skratt bryter saxofonens väsande ton. Kan möjligen vara Stan Getz… eller… I fjärran hör jag Tony Thorén vara igång med nåt snack om erfarenhet och rutin… ja nåt sådant. Bäst att höra vad han har att säga.
— … då man hållit på så här länge vill man att det ska hända lite grejer. Nu har vi förlorat respekten för så mycket i Sverige. Ritz (rockklubben nummer ett i Stockholm) var stora darren första gången. Det är ju fortfarande väldigt roligt att spela där men det är inte nervöst längre.
Du menar att ni vet att ni alltid fixar det? Raga de Gosch och ”Carla” reagerar helt unisont.
— Man vet egentligen aldrig att en spelning skall gå bra. Den dagen man tror det går det inte bra.
Tony och ”Plura” håller med.
Än Claes Karlsson, saxofon och klaviaturspelare i den här orkestern, vad säger han då? Ingenting. Absolut ingenting.
Han försvann precis när vi strålade samman allihop. ”Skulle fixa något”, sas det. ”Kommer snart tillbaka”, sas det vidare från vanligtvis välunderrättat håll, det vill säga hans arbetskamrater.
Eldkvarns basist ”Tåtte” Thoréns knopp är full av filosofiska funderingar denna eftermiddag. Håll till godo här med en djupsinnighet om den nya plattans möjligheter att bli en succé.
— Det är ingen ösplatta. Å andra sidan är det nånting som säljer i världen idag så är det coola ballader. Samtidigt vet vi att det alltid säljer med ös. Och det är ju det många tycker vi är bra på.
Tony gnuggar sig om hakan. Lägger båda händerna på bordet och skall avrunda. Tror han. Istället suckar ”Plura” långt nere från sin stol.
— Jag blir nervösare och nervösare ju längre jag håller på.
Tony tittar begrundande på den man som han spelat ihop med i tio år. Plötsligt är allt självklart och Tony förstår varför oron gnager.
— Vi har mer att förlora nu, säger han helt kort.
Strax efteråt skiljs vi åt på en vindpinad Götgata. Eldkvarn går till Kvarnen (populär pub på Söder frekventerad av i första hand Bajensupporters, i andra hand de som brukar kallas ”samhällets olycksbröder och systrar” samt i tredje hand av Lasse Tennander). Där väntar Micke Hagström. Varför gör han det? Det får ni aldrig reda på och inte jag heller.
Men innan vi skiljdes bestämde Per ”Plura” Jonsson och jag att ta en sittning till för att i lugn och ro och på tu man hand prata text och musik.
På väg mot vårt andra möte tänker jag på vad Werner Modiggård sa senast. EP-skivan ”Happy Hour”, Eldkvarns bidrag till den vita funken, har nått en viss ryktbarhet hos discjockeys i New York. Ett hundratal exemplar av ”Happy hour” har skeppats över Atlanten och bland annat på det jättelika diskoteket Danceteria snurrar Eldkvarn på skivtallriken.
— Det är ju rätt fantastiskt egentligen att funken funkar på negrerna, vräker Werner ur sig. Det ska vara en trumslagare till att hitta en sån takt och ton i en mening.

I ena hörnet av den svagt upplysta kinesrestaurangen sitter han. Med ett glas rödvin framför sig och huvudet lutat mot väggen ser han ut precis som han ska. Ett backgammon-spel ligger bredvid honom och fullständigar bilden av storstadens gambler.

”Vild natt, vild som en vildkatt
Vild natt möt mig vid midnatt
Möt mig vild och naken
Möt mig uppe på taken
Vild natt håller mig vaken”

Alla myterna finns på plats. Det är bara att välja från ”Pluras” dukade rockmytssmörgåsbord. ”Stan är full av fula pojkar.” Hur kan någon som inte sett familjefadern Per Jonsson tro något annat än att den här snubben har tequila i ådrorna och farliga kvinnor på hjärnan.
— Det är väl som du säger att man uppfattar det som jag ”glassar” omkring på stan, men på den här LPn har jag försökt undvika dom ämnena så mycket som möjligt. Jag vill inte fastna i en schablon och så vill jag utveckla mitt sätt att skriva.
— Ville göra lite djupare texter som trängde bakom det här draget. Man tröttnar ju på det här livet som man förutsätts leva som rockmusiker, det ljuva livet med drag och krogar.
— En del texter är väl självrannsakan. ”Ingen man alls” är en sådan. Den handlar om när man vaknar upp morgonen efter och inte kommer ihåg vad man gjort och så börjar man minnas och får ångest.
— ”Vilda liv” handlar om att livet i sig är mycket vildare än dom ”vilda åren”. ”När vilda år försvinner kommer vilda liv”. Hela den vanliga vardagen, hålla ihop ett förhållande, hem och familj är mycket vildare egentligen.
— Det finns ju så mycket myter om rockmusiken, just dom här vilda åren. Det kanske existerar till en del men det känns som att vi fått den stämpeln som band att vi verkligen var ”Desperados” ute på stan. I och för sig var texterna så på skivorna så folk uppfattade det väl så.
— Den här gången ville jag göra texter som gick lite längre än det. Det finns ju lite ”gamla” texter kvar här också. ”Vild natt” till exempel, ”Vild natt är allt jag har kvar”.
Du sa tidigare att du skrev mest på förmiddagarna. Sitter du verkligen där vid morgonfikat och skriver om vilda nätter?
— Nä sånt kastar jag väl ner på nån lapp när jag kommer hem på natten. Sen skriver jag rent det när jag kan tänka mer klart och nyktert.
”Plura” sitter och skriveri ungefär en månad inför varje LP. Han sitter på förmiddagarna när Wenche jobbar och Lisa är på dagis.
— Ju längre man hållit på att skriva ju mer lär man sig att inte bara skriva om sig själv. Man behöver inte alltid utgå ifrån sig själv.
— I och med ’Pojkar, pojkar, pojkar’ blev jag mer medveten om vad jag skulle skriva. Bestämde mig i förväg för vad det skulle vara för ”feeling” på LPn och försökte genomföra det.
På nya skivan som heter ’Tuff lust’ finns xylofon, akustisk gitarr och akustiskt piano i ljudbilden. Det innebär att Eldkvarn plockar upp gamla trådar som klipptes av på 70-talet.
— Instrumentering och ljud tänkte jag på redan när jag skrev låtarna. Att få ett roligt ljud. Inte bara gitarr, bas och trummor. Hade idéer om att göra låtar i ett annat tempo, lite lugnare.
— Vi ville visa en ny sida. Vi tröttnar ju på att köra i ett fruktansvärt tempo. Det blir ensidigt. Det lättaste för oss vore ju att göra låtar som ”Fula pojkar” och ”Nere på klubben”. Det går ju hem överallt när vi spelar ute.

”Att leva vild är en ensam last
att leva vild är det bästa du tänkt
som aldrig blev sagt”

Så istället för det vansinniga öset som fanns på ’Musik för miljonärer’ och till stora delar även på ’Genom ljuva livet’ är musiken denna gång mer eftertänksam, arrangerad och med en ”Plura” som har utvecklat sin sång ytterligare några steg.
Vad lyssnar du på för musik nuförtiden?
— Bobby Womack. Mycket soul. Lyssnar på sångare. Temptation, Smokey Robinson, Aretha Franklin. Elvis Costello tycker jag har en av dom bästa rösterna. Elvis Presley, Frank Sinatra…
Lustigt att du nämner Sinatra. Alla unga svenska sångare verkar lyssna på Sinatra. Jag vet inte hur många intervjuer jag läst senaste tiden där Sinatra nämnts. Johan Kinde, Henrik Venant, ja hela den unga ligan inklusive gubben ”Plura”, 31, sitter tydligen hemma på kammaren och diggar Sinatra.
— Till viss del kanske det är inne att lyssna på Frank Sinatra. För även Bowie och Costello säger att dom lyssnar på honom, ler ”Plura” snett.
— Håller man på och sjunger och har det som yrke skaffar man sig förebilder och då blir det lätt Elvis Presley och Frank Sinatra eftersom dom har så otroliga röster.
Vad kan du lära dig av dom?
— Jag kan lära mig att använda rösten på många olika sätt. Nyansera mer, man behöver inte stå och skrika hela tiden. Jag sjunger lugnare och mer avslappnat nu.
Hur är kvaliteten på svenska vokalister?
— Det där har väl varit lite eftersatt i svenskt musikliv men nu börjar man läsa om att folk tar sånglektioner även om det bara är en lektion som han i Lustans tagit, Stig Vig har också tagit en lektion, skrattar ”Plura” och fortsätter.
— Jag har varit på väg till en lektion. Nä men allvarligt, hade jag tid skulle jag ta lektioner.
Apropå andra rockartister så blev ju du hedrad med att vara med i Lundells uppräkning på ’Kär och galen’ av folk som han beundrade.
— Ja, jag och Sitting Bull, skrattar han bort det, men fortsätter genast allvarligare.
— Klart man blir glad.
Har ni träffats nån gång och snackat?
— Fysiskt sett har vi träffats. Han försvann under bordet med min vinflaska när vi spelade på en Rockbjörnsfest för ett par år sedan.
— Jag hade stämbandsinfektion och kunde inte sjunga. Då sa nån köp ett kvarter punsch och drick så blir du bra. Det gjorde jag och det blev värre. Då sa nån annan drick whisky så blir du bra. Till slut kunde jag ju inte gå, så dom bar upp mig på scenen. ”Carla” försökte sjunga istället. Det gick i tre låtar sen gick vi av scenen.
— Det var ju bara en massa tonårstjejer där som skulle se när Noice fick sitt pris och så kommer jag upp där medvetslös istället.
— Aftonbladet-människorna frågade varför vi spelade så kort. Dom märkte ingen skillnad. Sånt är ju kul att höra från rockkritiker, flinar ”Plura”.
— Men nu är vi väldigt noga med att hålla oss i bra form innan spelningar. Visserligen är det mycket lättare att gå upp på scenen när man druckit fem bersa. Men det känns inte lika roligt för en själv innerst inne.
— Ju fortare man inser att det här är ett jobb vi gör desto bättre är det och desto mindre betydelse får det att det är ett jobb. Det går inte att gå omkring och tänka: ”Det här är precis som ett jobb…” Om man istället accepterar att det här är ett jobb då kan man skippa hangupsen som blir.
Skulle du kunna tänka dig något annat jobb?
— Nä det skulle jag faktiskt inte.
Du växte upp i Norrköping tillsammans med din brorsa ”Carla” och ni bildade Piska Mig Hårt där med ”Tåtte” Thorén. Sedan flyttade ni upp till Stockholm för ungefär tio år sedan. Återvänder ni ofta till Norrköping?
— Jag är sällan i Norrköping. Det finns inget aktivt musikliv där. Men det är en fin stad. Industri och arbetarstad. Mycket textilindustrier på 50- och 60-talet och tidigare med. Nu är allt nerlagt.

”Hon kommer i ett månsken
hon kommer på två ben
och sen när vi släcker ljusen
är allt värt flera tusen”

— Vi hade jävligt kul där när vi var mellan 15 och 20 år. Hade ett gäng som hette Hagebyligan. Det var ”Carla” och jag och en kille som hette Kjell på bas som hade ett band. Ett slags undergroundband som spelade Fugslåtar och Velvetlåtar.
— Repertoaren var hela Whos första LP, hela Pretty Things andra LP, Yardbirds LP. Vi körde LPna rakt igenom.
”Plura” garvar och skakar på huvudet.
— Vi hade en massa psykedeliska namn som Streaming Philosophy. För efter 60-talspopen kom vi in på Velvet, Fugs och Godz och den stilen.
Hur har det påverkat dig?
— Jag började skriva svenska texter när undergroundvågen kom med Fugs och sen Gunder Hägg. Vi körde Gunder Häggs och Träd, Gräs och Stenars låtar också.
— Det var fräckheten mot makthavarna man tog till sig. Vi var väl inte så politiskt bevandrade.
Vad har ni i Eldkvarn för bakgrund, familjerna ni kommer ifrån?
— Medelklass. Min morsa kom ur arbetarklassen och min farsa har gått den långa vägen och jobbat sig upp till ett relativt välbetalt yrke inom textilbranschen. På den tiden föraktade jag dom för deras borgerliga liv när jag lyssnade på Fugs och Gunder Hägg i 17-års åldern. Men nu har jag hajjat mer vilka människor dom är och att dom faktiskt gjort någonting av sina liv.
Hur ser dom på, ”Carlas” och ditt rockliv?
— Dom har alla våra skivor. Farsan brukar gå till biblioteket och läsa recensioner när vi är ute och spelar i landet.
Det skymmer. Dags att lämna kineskrogen vid Mariatorget. ”Pluras” backgammonparti väntar och på mig väntar, ja, mer jobb gissar jag. Men en sista fråga.
Kommer du ihåg vilken din första låt var?
— Den första text jag skrev varpå engelska och hette ”I’m a bookselling man”. Handlade om en snubbe som sålde böcker och som hatade dom som köpte böckerna för då fick han inte ha kvar böckerna. Då var jag 12-13 år.
— Sen när jag började skriva på svenska blev det mer åt Gunder Hägg eller kanske snarare Mats G. Bengtsson-hållet, ”Teddy Bear baby”. Oskuldsfulla politiska saker.
”Plura” tar spelet under armen och sätter hatten på huvudet och går. Lika oskuldsfull och politisk som han kom.