ULF LUNDELL Niphallen, Sollefteå
Det har varit en trött höst.
Rockens alla uttryck i grotesk förstoring… patetiskt uppblåsta skriverier kring de av Neil Young högtidligt beviljade audienserna; artiklar i ordalag som får en att spy över allt vad rock heter. Och jag som ändå gillar Neil Young! Va fan… det är bara musik, tänker vi och drar jackorna tätare omkring oss i snålblåsten.
”Vi som satts att leva i besvikelsens epok” sjunger Monica Zetterlund i Hasse&Tages ”Var blev ni av” på min radio.
Ulf Lundell försöker dom göra till någon GODKÄNT-stämplad rockbohem, som får nådiga klappar på axeln av hovsångerskor och ”seriösa” kritiker. Får vi inte behålla någonting?
Det är lätt att reagera tvärtom på alla överdrifter. Att tröttna på Neil Young och bli skeptisk mot Ulf Lundell. Så bra kan väl Nackas stolthet inte vara? 9 000 sålda biljetter till Scandinavium, sex utsålda konserthus i Stockholm… det är utan proportioner?
Nä, säger jag. Han är så bra… t o m bättre i vissa avseenden… För det unika med Ulf Lundell är bredden, både i det han gör och på publiken. Från rockkritiker som vill klura ut litterära satsbyggnadsfinesser och sociala/politiska/ideologiska aspekter på texterna… till fans som vill dansa och sjunga med och höra ”67, 67” och tända cigarettändare när tempot är lugnt. Alla ryms inom Lundells musik.
På den här turnén får vi höra nästan tre timmars musik. Konsertprogrammet, Lundells noggrant regisserade föreställning som svänger mellan oroligt skälvande akustiska ”Bente” till Chuck Berry-pumpande extranummer. Vi tas på en själens berg- och dalbanetripp.
Öppningen är oväntad, dramatisk. Sången är ”Törst”, de första verserna kompas Lundells röst bara av Backa-Hans Erikssons bas i ett nytt arrangemang. ”Vi som står här idag och undrar var allt gick snett”.
I år är det ändå uppåt-musiken som tar över. Nyckellåtarna är ”När jag kysser havet”, ”På fri fot”, ”Glad igen”, ”Lycklig, lycklig’ och ”Kär och galen”. Tre stycken görs akustiskt, gitarr, munspel: ”Bente”, ”Gör en stund på jorden” och ”Laglös”.
Det här säger Ulf Lundells musik till mig under timmarna i Sollefteå ishall: Våga! Var inte rädd, drick idag och strunta i bakfyllan i morgon. Var glad, arg, ledsen, upprorisk, trött, ful, lycklig, vild, vacker — nånting!
Rockmusiken måste handla om det… det måste finnas hjärta, jag som recensent och lyssnare måste fortfarande kunna älska eller grimasera eller bli uttråkad — reagera! Men det finns alltså en skillnad mellan det och att sjunka till dreglande idoliserande eller att göra rockkonserter till religiösa upplevelser.
Det här är inte en reservationslös hyllning till allt Lundell gör. Utan ett bejakande av känslan och värmen och urenergin. Med den följer en del övertramp och magplask och missar. Klart Lundell kan spela tre—fyra låtar med ostämd gitarr som i Halmstad i somras. Eller blåsa munspelstoner som säkert inte ens maestro Hasse Olsson kan hitta i någon befintlig harmoni i den västerländska tonskalan. So what?
Trampa i alla klaver! Gör magplask och dyk enbart från den högsta trampolinen!
Du har väl kompisar som ibland är dumma, lättirriterade, säger plumpheter som trampar dig på hjärterötterna eller envisas med att spela PiL när du har huvudvärk? Men ni är vänner och ni möts som människor och ni tar varandras fel och brister.
Fakta: Bandet består av Hasse Olsson, orgel, Pelle Alsing, trummor, Janne Bark, gitarr, Clarence Öfverman, piano, Backa-Hans Eriksson, bas och Bengt Lundgren, gitarr. Soundet har förändrats lite, basen mixades fram i fronten i Sollefteå. Konsertens första hälft var något… behärskad. Som om Lundell och bandet inte riktigt vågade släppa loss publikens entusiasm med tanke på timmarna som låg framför oss. En nyskriven låt fanns med: ”Vill ha en man”, en fyndig sång om rollspelet.
Så… i tider när det kan kännas svårt att orka med rockens alla svulstigheter, svårt att uppbåda entusiasm bland mycket glåmighet å en sidan och infantil popidolsdyrkan i den andra… då kommer sådana här konserter som en kick. Ulf Lundell på scen är en oemotståndligt fängslande Levande Människa.
Den där låten med Monica Zetterlund har en avslutning också.
”Ett sätt att leva, även om det blåser lite kallt
är att tro på det vi trodde på — trots allt.”
Det är kallt i Sollefteå. Genom dimman och diset lyser en gubbe bromsande röd vid övergångsstället. Det är bara att gå.
Naturligtvis måste det bli grönt.
Lämna ett svar