Johan Kinde sitter mitt emot mig på den lilla restaurangen i Gamla Stan. Johan Kinde, mannen bakom Sveriges kanske mest kontroversiella rockgrupp, Lustans Lakejer.
I dagarna har deras tredje LP ‘En Plats i Solen’ kommit ut och vederbörligen sågats av farbröderna och tanterna på Svea genomsnittsgråvita Rikes popsidor.
Men det vet inte Johan Kinde när jag träffar honom.

Han är istället full av tillförsikt inför framtiden efter att äntligen kommit över en “uppslitande kärlekshistoria”. Dessutom är hans största musikaliska projekt hittills, inspelningen av LPn med Japan-medlemmen Richard Barbieri som producent, på väg att nå sin publik.
Johan Kinde är 19 år. Hans unga ålder och hans ambitioner att göra musik som inte brukar göras av tonåringar far han sig ofta påskrivet. Och det retar honom tydligt, för Johan Kinde känner sig betydligt äldre.
Det första som slog mig när jag träffade Kinde första gången var att han gav ett mycket ärligt intryck. Nästan naivt ärligt med tanke på hans eget bästa i den hårda musikbranschen. Eller så ljuger han mig rätt upp i ansiktet, det får dom tro som tror illa om honom, och det tror tydligen många. Jag gör det definitivt inte.
När vi möts och just beställer in oxfilén så säger jag vad jag anser om ‘En Plats i Solen’. Att den är gruppens hittills homogenaste produktion, att Kinde äntligen sjunger med stadga och säkerhet, att den framförallt är dynamisk och varierad.
Jag säger också till Johan att texterna ibland tenderar att bli väl personliga (dom speglar nästan uteslutande det avslutade förhållandet) och att dom därför inte känns lika angelägna som på den första LPn.
När jag säger det här blir Johan uppenbart glad. Att få beröm och bli respekterad är hans största ambition, var han i första hand ute efter rikedom och listtoppar kunde han valt en enklare väg.
Det borde fler än jag kunna inse. Han kunde ha valt att fortsätta vägen från vårens singel, nyinspelningen av “Diamanter”, med sitt hårda discosound. Istället är ‘En Plats i Solen’ mycket smeksam och tillbakalutad.
Jag upplever — i motsats till andra skribenter — att det är lätt att få ögonkontakt med Johan Kinde. Det borde tyda på en väldig självsäkerhet, men ändå ser jag i hans ögon en osäkerhet om var han är på väg egentligen.
En osäkerhet om vad som händer nu när den unga publik gruppen fick efter “Uppdrag i Génève” kanske tycker att “det här är för svårt”. Kommer gruppen då att nå en annan publik? Eller har tre års bespottande av gruppen, när den hos vissa skribenter har fått stå för hela samhällets jävlighet, gjort att murarna till en större publik är omöjliga att rasera?
Jag är övertygad om att Johan Kinde och hans Lakejer valt helt rätt väg.

“IBLAND FÅR JAG EN GRYM LUST ATT ÅKA BORT OCH SLÅSS.”

Du är medveten om att ni mer än tidigare kommer att beskyllas för att plagiera:
— Om jag säger så här: dom som kallar “En främlings ögon” för plagiat kan jag förstå, men där drar jag gränsen, den blev lite mer Japan än den skulle vara egentligen. Trumrytmen låter som “Visions of China” men egentligen fick jag idén till rytmen ifrån “This fear of gods” med Simple Minds, men där spelas den på hi-haten istället och när den överfördes till pukorna lät det plötsligt som Japan. Men det varierar mycket hur jag tar kritiken, “spottet och spen”. När jag som nu är karriärsugen så ger spottet bara energi. Det var ju så vi började. Vi ville bli bespottade före första LPn, vi ville bli kallade posörer, “kläderna är viktigare än musiken”, det sa vi medvetet för att reta alla, och det gick över förväntan! (skrattande)
— Men när jag är nere och mer sysslar med att leva än att göra musik, då tar jag illa vid mig av alla beskyllningar. Som alla flickgrupper som verkar hata oss, det tycker jag är synd. Som Pink Champagne, dom verkar tycka jätteilla om oss, det är i och för sig smickrande att dom gör låtar om oss, men samtidigt är det så jobbigt att dom uppfattar texten som en hatsång till kvinnan när det i själva verket är en hatsång till vissa typer av män. Och tycker dom så gör säkert merparten det. Sånt blir jag så jävla besviken på, jag undrar nästan vad jag sysslar med. Jag tycker inte om musik som är så uppenbar att man direkt förstår vad det rör sig om, men samtidigt är det ingen mening med att göra musik som ingen förstår. Vi har blivit syndabockar för så mycket som vi inte är…
Du hade problem med texterna.
— Inga direkta problem, men det tog sin tid. I samband med den personliga krisen som jag berättade om tidigare så hade jag gjort alla texterna på engelska, och det hade jag inga problem med. Det var faktiskt jävligt kul och det var faktiskt ganska skickligt gjort, där måste jag smickra mig själv. Att göra en hel LP på engelska och det utan nästan några fel, Richard ändrade nästan ingenting, det fanns nästan inga grammatiska fel ens. Då var jag väldigt glad. Men sedan att översätta allting till svenska, det här tror jag alla som spelar förstår, det kändes verkligen inspirationslöst i samband med att jag hade en mycket jobbig period i mitt liv. All inspiration hade runnit ut och det kändes som att behöva göra alla låtar en gång till, det var det som gjorde att det tog sin tid. Slutresultatet blev att jag “helt enkelt” skrev av mig det mesta av mina känslor, precis som vid första LPn där jag också skrev av mig, men då var jag inte en lika “publik” figur, då satt jag i min ensamhet och skrev av mig, nu tvingades jag göra det mitt i stressen med LPn. Men det löste sig och det avspeglar sig i att textraderna på skivan är väldigt personliga, som ingen annan kommer att förstå…
Tidigare har dina texter pendlat mellan lek/fantasi och det ironiska, nu anser jag att dom snarare pendlar mellan lek/fantasi och det cyniskt bittra. Stämmer det?
— Det stämmer även om det finns texter på den första LPn som är väldigt bittra och cyniska. När vi gjorde den här LPn… vårt namn Lustans Lakejer och hela imagen från början, är ju lite av Oscar Wildes övermänniska Dorian Gray… men i samband med att LPn blev klar och jag kom i det stadiet, kände jag sårbarheten som alla människor har. Det finns väldigt många moraliska aspekter i texterna på den här skivan. Jag börjar bli trött på alla ungdomars “låt-gå”-attityder. Som “Någonting måste brista”, både i den engelska och svenska texten; “they’ll pay their pleasures back one day”, den handlar om att det finns synder som man inte… åtminstone jag har vissa principer och moraliska hederscodex som jag följer, samtidigt finns det människor som inte har det utan att någon höjer på ögonbrynen. Det handlar om relationer: killar som vill ligga med flickor och som vill göra det med olika flickor varje kväll, det är deras sak men när dom börjar försöka få flickor som dom vet är ihop med kamrater, det kräver en ryggradslöshet som jag inte förstår hur man kan skaffa sig…
— Det är kanske där det cyniska och bittra kommer in, “har vi verkligen sjunkit så lågt i den här världen?”
Som i “Drömmen dör först” med textraden “människor man ansåg vara vänner vars moral plötsligt sänker dom till svin”.
— Exakt…

Samtidigt är det svårt att veta när du är bitter eller ironisk för det är svårt att veta var du placerar dig, hur mycket som är “jag”.
— Där kommer vi in på det svåra med sång. Men vet t ex alltid när Ferry skämtar och när det är ironiskt, eller bittert allvar. Jag måste få ändå mer kontroll över min röst för att kunna behandla orden, att kunna frasera de tunga ironiska raderna på ett annat sätt.
— T ex “If there is something” med Roxy Music när Ferry sjunger “1 would do anything for you, I could climb mountains”. Då inser man att det bara är en stapling av pastischer som han gör på ett glassigt sätt. Sedan finns det låtar som t ex “Can’t let go” från hans solo-LP ‘The Bride Stripped Bare’, som gjordes just efter att Jerry Hall hade lämnat honom. Där sjunger han i princip samma saker, men på ett helt annat sätt, och det hörs verkligen att han menar det. Det är ju svårt att ta åt sig det för lyssnaren, men å andra sidan om en människa hör en rad som är halvt ironisk eller en pastisch och känner igen sig, då får dom gärna ta den låten, för sånt är skönt. Det finns gånger då jag lyssnat på “If there is something” och trots att jag vet att den är en klackspark, så har den betytt allt för mig just då, sånt är så fascinerande; musik som är större än livet.
— Men på “En plats i solen”, är jag nästan aldrig ironisk, den är allvarlig nästan rakt igenom förutom i “Den glöd som aldrig dör” och “Läppar tiger ögon talar” som är både allvarliga och ironiska. “Vilda djur” är den hoppfulla låten, den är hyllningen till köttets lustar. Men även där finns en moralisk ton: Det fiktiva paret skadar ju inga andra.
Apropå sångteknik så har du börjat ta sånglektioner.
— Ja, ännu så länge bara en lektion men det var väldigt fascinerande. När jag hade varit där och övat en stund och började tala med sångpedagogen om Sinatra så upptäckte jag att jag talade med en annan röst, med ett helt annat stöd, och det var väldigt skönt att upptäcka…
Det kommer också in ett anslag av Jantelagen i vissa av texterna, hur tar du att människor anklagar er föra att “tro att ni är någonting”?
— I och för sig är vi ju någonting, men om jag ska besvara frågan så kommer jag tillbaka till vad jag sa tidigare. När jag känner mig stark och det går bra, då ler jag bara och tänker “typiskt Sverige”, men när jag är nere tar jag det väldigt hårt, för mina texter handlar ju väldigt mycket om mänsklig svaghet om saker man inte klarar av, men som sagt, annars skrattar jag bara åt belackarna!
Med “belackare”, menar du då folk omkring dig eller pressen eller…?
— Mest pressen och andra grupper, som flick-banden t ex…
Du har några gånger lekt med det som dom nämnda belackarna anser att Lustans Lakejer alltid står för nämligen det elitistiska. Du gjorde det i “Dom överflödiga” (från första LPn) och du har några gånger sjungit om “grå massor”.
— Ska jag ta exemplen i tur och ordning så är ju “De överflödiga” i mycket en parallell till “Diamanter”, där alltså huvudpersonen ges en i nästan motsatt roll till vad texten egentligen handlar om. “De överflödiga” handlar om det tragiska i situationen. Där tvekade jag länge om personen skulle vara “jag” eller “han”. Jag tänkte göra honom till en “han” och då skulle ingen kunna klandra mig, men jag tycker att texten blev starkare genom att den skrevs i jag-form, men jag minns att jag var rädd att ta det steget, det kändes lite vågat.
— Och “Gråa massor”. Jag tycker helt enkelt inte om människor speciellt mycket. Dom flesta människor jag möter tycker jag inte om, så jag är väl lite elitist, jag vet inte…
— Jag har svårt för gråa massor, gruppsammanhållning, att människor sällan vågar stå för något själva att allt måste vara i enhet hela tiden. På något sätt föraktar jag människor som blir en del av massan. Men det handlar inte alls om att jag föraktar arbetarklassen, det är inte alls så jag menar. Med en grå massa så menar jag t ex i “Unga moderna” den “nya grå eliten”, nyromantikerna, 84:an-kulten. Dom anser sig säkert tillhöra en elit. I själva verket är dom samma skock får, för dom tittar bara på varandra och snor varandras värderingar.
Vad menar du med “En kyss för dom liv vars mening döljer sig” i “En kyss för varje tår”?
— Ibland känner jag en vansinnig skuld, som jag inte borde känna, mot människor som har det sämre än jag. Om alla kände så skulle ingen komma någonstans, men den skulden skulle Ebba Grön eller Pink Champagne lika gärna kunna känna, egentligen ändå mer för dom säljer mer skivor, åtminstone Ebba Grön. Som ibland när jag tittar på Aktuellt, för att ta ett exempel som är väldigt enkelt, och ser människor kämpa för ett jobb, det är kanske ett sågverk som lagts ner någonstans, ett jobb som jag överhuvudtaget inte skulle vilja ha. Då undrar jag vad mänsklighetens uppdrag egentligen är, det är det den textraden handlar om, lika mycket som den handlar om att även meningen med mitt liv döljer sig ibland…

Lustans Lakejer är fortfarande en av dom mest kontroversiella och schablonmässigt avfärdade grupperna. Hur reagerar du på det personligen, gillar du rent av att vara kontroversiell?
— Jag gillar att vara kontroversiell, men jag gillar inte osakliga påhopp, att människor som inte vet… som Jan Bergstrand i Dagens Nyheter som efter att “Diamanter” kommit ut första gången anklagade den för att vara manschauvinistisk, då har han ju missförstått hela texten, och jag kan inte förstå hur man kan missförstå så grovt, såna gånger funderar jag på om inte missförståndet är medvetet…
Som när jag var med er till Linköping och ni blev intervjuade av den lokala a-pressjournalisten och han dagen därpå anklagade er för att vara nazister. Hur tar du en sådan händelse?
— Med grym ilska. Och Tom ringde upp honom, så ilskan slutade inte bara med besvikelse. Jag tror faktiskt vi fick en ursäkt införd. Det värsta av allt var att det var Totte Wallin som hade åkt runt och sagt att vi och Reeperbahn var fascistband.
Apropå det, när kände du dig senast desperat?
— I höstas var jag verkligen desperat. Det är en intressant fråga för jag tror att jag har ett ganska dåligt tålamod. Jag blir ofta desperat på mindre basis t ex när jag väntar på bussar eller tåg och det är kallt.
— Men inom musiken blir jag aldrig desperat, jag tänker aldrig “det här går inte”. Jag tröttnar istället och tänker “fan va skönt, då kan jag börja skriva böcker istället”. Jag försöker alltid vänta mig det värsta och då blir jag desto gladare när vi lyckas. Men jag blir absolut inte desperat när det t ex drar ut på tiden med utlandskontraktet.
Vad händer om ni får ett utlandskontrakt?
— Om vi får ett bra kontrakt och bra art direction så tror jag att, det här låter jävligt skrytsamt men jag tror på det, vi kommer att bli ett av 80-talets bästa band, ett band man ser tillbaka på, på samma sätt som Bowie och Roxy. Jag har gett mig fan på att det måste finnas något mer än att bara sälja skivor. Jag är inte på något sätt nöjd med det vi har gjort tidigare, även om en del saker är bra, men folk ska veta att det bästa av Lustans Lakejer ligger i framtiden och vi har så otroligt mycket mer att ge. Det finns så många sätt att göra musik på också. Om några år är vi mogna att göra musiken tillsammans och sätta ihop den på fläcken. Det leder till en mer sammansmält musik. “Drömmar dör först” skrevs faktiskt på det sättet. Det tog tid, men det kändes ändå som en klar utveckling av sättet att göra musik.
Jag hade förväntat mig en LP i stil med singeln “Diamanter” och så kommer en väldigt melankolisk och smeksam produktion.
— “Diamanter” tycker jag är en bra producerad singel men den kom för sent, ljudet är “ute”, nej inte “ute”, det låter så trendigt, men det är gammalt. Hade den kommit förra hösten hade den helt enkelt varit bättre i tiden. Jag har tröttnat på dom där tunga syntarna. Men jag tycker i och för sig att det finns discolåtar på den här skivan också. “Läppar tiger” blev i och
för sig inte så rytmisk som vi hade tänkt oss men det är en “discolåt” egentligen…
Jag hade lyssnat mycket på ABC och jag sökte det lite större, som Sinatra t ex, men det tillbakalutade måste vara en tillfällighet, det är inget som vi medvetet sökt. Det vi var ute efter var framförallt omväxling, vi ville inte att det skulle bli någon ny “Génève” som bara bestod av poplåtar. “Diamanter” var egentligen ett steg från vår linje, den kom mycket för att vi blev irriterade på hur priserna på originalskivan trissades upp i Schlagers radannonser. Och eftersom vi inte alls var nöjda med den så gjorde vi en ny.
Tidigare har man ganska klart kunnat utkristallisera vilka skivor du lyssnat på tiden före LP-inspelningarna. Vid första var det Magazine, Roxy Music och Joy Division, vid andra Japan och lite Yellow Magic Orchestra. Men ska den här jämföras med något så borde det hamna vid Japan’s “Tin drum” men det tycker jag inte stämmer, jag skulle hellre säga “Avalon” med Roxy Music, men den har du ju sagt att du inte lyssnat på så mycket.
— Nu har jag i och för sig börjat göra det efter LP-inspelningen, och jag tycker om den. Men jag tror att “En plats i solen” i mycket är ett steg tillbaka till dom rötter vi startade med. “Diamanter” var slutet på en epok för Lustans Lakejer, jag är nästan benägen att hålla med på att “Uppdrag i Génève” var en jävligt trendig LP, den var inte riktigt ärlig. “En kyss för varje tår” är vårt ursprung, det är Roxy Music, men det är mer “A song for Europe”…
Då hamnar vi i ett läge när du nästan erkänner att det inte går att göra “ärlig” musik som samtidigt är “trendig”.
— Det är inte så jag menar, den här kommer säkert att anses som trendig den också, men för mig är den samtidigt ärlig, vilket inte “Génève” var rakt igenom, även om jag fortfarande anser att den innehåller bra låtar.

“SYNTPOPEN ÄR EN ÖVERSKATTAD IDE. JAG LYSSNAR HELLRE PÅ SINATRA.”

Vilka hjältar har du idag och vilka hjältar hade du förut?
— Det har förändrats ganska mycket. Johnny Rotten var en hjälte en gång i tiden, det är han väl i och för sig fortfarande. Clash tyckte jag var hjältar ett tag, nuförtiden finns det inga som jag föraktar som dom, för det första gör dom jävligt kass musik, för det andra tycker jag att dom har sålt sig på ett sätt som… det är svårt det där. Samtidigt har det kommit till. Ferry och Bowie har växt som hjältar. Idag är dom Ferry, Bowie, Sean Connery och Bogart, delvis också Montgomery Clift, han levde ett så tragiskt och därför också fascinerande liv. Jag har “En plats i solen” på video, jag har sett den 3–4 gånger och jag gråter varje gång när Clift går mot den elektriska stolen, det är så rörande… jag är nog ganska våt av mig tror jag…
Är en hjälte någon man påverkas av eller bara någon man är imponerad av?
— Det är både och, men dom jag räknade upp påverkas jag ganska mycket av. Det finns ju hjältar ur det verkliga livet också. Alla som kämpar i El Salvadors gerilla är hjältar, ibland får jag en grym lust att sluta spela för att åka bort och slåss. Däremot så tror jag inte att rockmusik kan användas politiskt. Richard Barbieri sa en bra sak apropå det. Han sa att “musiken kan inte ändra världspolitiken. För människor som lyssnar på rockmusik, dom tycker att politik är skit och politiker tycker att rockmusik och människor är skit”. Därigenom bildas en kombination som inte går ihop.
Kan du tänka dig själv som hjälte för människor?
— Jag vet att det finns människor som har mig som hjälte, men dom ska vara tacksamma att dom inte är jag… (skrattande).
Hur tycker du själv att du förändrats efter första LPn?
— Jag har blivit självsäkrare. Att göra saker som människor uppenbarligen tycker om är ju smickrande. Det som förändrat mig mest är att jag samtidigt som vi slagit igenom haft ett lyckligt kärleksförhållande. Jag tycker att det är svindlande att människor överhuvudtaget kan ha lyckliga förhållanden i den här världen. Jag hoppas att jag får uppleva det igen… (skrattande).
Det finns en idé om att konstnärer ska leva ett hårt, nästan fattigt liv för att göra stor konst medan ni bygger på en idé om ett rikt, elegant och glättigt liv. Betyder det att du tar avstånd från den klassiska idén?
— Nej, faktum är att Lustans Lakejer lever fattigt, vi har skitdåligt med pengar. Skulle vi verkligen börja tjäna pengar en dag så gäller det verkligen att hålla sig skärpt. Det är bara att kolla på Ferry när han började tjäna pengar. Jag skriver bitvis för mig själv, det kan jag inte förneka, men samtidigt vill jag att människor ska känna igen sig i det jag gör. Och skulle vi en dag börja tjäna pengar är det så lätt att glida ifrån, att börja skriva saker som ingen känner igen, som ingen bryr sig om. Jag skulle aldrig komma på tanken att skriva om turnéliv, det vore så befängt. Bergstrand och jag har ett sätt att beskriva det. Vi jämför turnéer med krig. Spelningarna är slag och det andra är väntan före slaget, man är som soldater, mer och mer djur. Det är då instinkterna kommer fram och där har “vanliga” människor inget att hämta. Att skriva om popstjärnornas hårda turnéliv tycker jag är så banalt, för popstjärnor ska vara jävligt glada för det liv dom lever, för dom har det bra…
Du sjunger om Berlin i “En kyss för varje tår” har du varit där själv?
— Jag har inte varit där personligen. Den handlar om en man som är en av mina bästa vänner trots att han är 50 år. Han är också musiker. Genom att han är gift med en moster och att jag tillbringade somrarna nere hos dem i Tyskland när jag var liten, så har han betytt väldigt mycket för min uppfostran. Han överlevde kriget genom att hans familj inte var patrioter och istället gömde han sig i en källare. Tänk bara på hur många 15-åringar som dog i kriget, det är sådana små saker som gör att man överlever.
På tal om Tyskland. Känner du dig svensk eller känner du dig liksom många konstnärer och intellektuella som en “människa utan land”?
— Så känner jag mig också. Det tycker jag är bra för jag tycker inte om nationalism. När man är utomlands och träffar en svensk är det kul eftersom man har en delad kultur, men mer nationalist än så får man egentligen inte vara. Därför är jag ganska skeptiskt inställd till sport. Det är underhållande med fotbolls- eller hockey-VM och även jag kan känna mig jävligt patriotisk då, men samtidigt är det farliga stämningar som byggs upp, nästan som en religion. Vi håller ofta på och leker med sportjargong inom gruppen, det är bara musiken och ärligheten i relationen mellan människor som vi tar på allvar — resten skämtar vi om, samtidigt vet vi att det finns människor som tar ishockey-VM på blodigt allvar, det är det som är så hemskt. Det faktum att människor kan döda varandra i krig gör att jag är så väldigt rädd för nationalism.
Men du fortsätter att mest koncentrera dig på kärlek i dina texter, du planerar inte att närma dig dom här ämnena?
— Jag vet att jag i längden kommer att ta stryk av att jag är så romantisk, att jag föredrar att se film framför att leva. Jag tycker att det är tragiskt att det finns människor som bara kämpar för att överleva medan vi har favören att kunna kämpa för att vår vision ska överleva.
— Jag tycker om livet i filmer, livet i musiken. i Jag rehabiliterar mig mer med det än med det verkliga livet. Jag tänker ofta på vad jag håller på med. Jag tänker inte så mycket på vad jag gör utan snarare var jag gör det. Och jag tycker inte att Ebba Grön eller någon av de andra grupperna ska ha något renare samvete än jag har…
— Jag tror att Benke i Bollstabruk tycker att det är viktigare att han får den flicka han är kär i än att hans lön stiger, det är så jag tänker.
— Jag vägrar att dra in partipolitik i texterna. Samtidigt som partipolitik är nödvändigt idag, så är det också overkligt att det ska behövas, och jag tror att relationerna står betydligt närmare människans vardag. Men visst känner jag ofta samvetskval och det är då jag tänker att “nu far jag till Libanon och slåss istället”.
— “Klockan klämtar för dig” utspelar sig under andra världskriget och om man ser tillbaka så var det nog mycket enklare att se sidorna då. Det var fascister mot resten.
— Idag är det så mycket svårare, allting är så grumligt. Det är så komplexa block man väljer mellan, det finns inget som känns rätt på det sättet. Jag önskar att Europas stater kunde gå ihop och skapa en tredje supermakt för att kunna rädda det kulturarvet. Men så kommer det inte att gå och Europa kommer att raseras, liksom många högtstående kulturer förut. Situationen idag börjar alltmer likna den före första världskriget när alla stater hängde ihop genom avtal och överenskommelser och det kan mycket väl snart komma ett nytt Sarajevo-skott.
Du sjöng om “nöjen utan mål” i låten “Öppna städer”. Var är nöjen utan mål?
— Nöjen utan mål är nästan alla nöjen. Jag har upptäckt det t ex när jag nu hållit mig inne nästan hela hösten. Det finns tillfällen då jag tänker att “det här är bara en parentes i mitt liv”. Man roar sig men inser att det bara är en parentes… Jag var väldigt radikal när jag var ung, det ska jag villigt vidhålla, men nu löser jag världsproblemen i mitt huvud istället.

Du blir konservativare med åren?
— Ja, jag röstade blankt i valet men det var väldigt nära att jag röstade på moderaterna. Egentligen tror jag att jag aldrig kommer att kunna göra det. Det finns ändå någonting kvar av det radikala, någonting etiskt, att inte rösta på moderaterna.
— I min situation, om jag verkligen tänkte själviskt, skulle det vara bäst att rösta på dem, eller hur? Med tanke på att jag är egen företagare, med tanke på min omgivning, med tanke på hur “radikala” kretsar bedömer oss, men…
När vi talar om konservatism, du ser ofta tillbaka i dina texter, du är ändå bara 19 år…
— Det handlar om att vara 19 eller 20 år och känna som om man har hela livet bakom sig.
— Det hör sedan ihop med “nöjen utan mål”, att vara på en fest och ha väldigt kul, och sedan tänka: “När jag ser tillbaka på det här om några år, vad gjorde jag egentligen?”
— Charles Aznavour har gjort en sång som heter “Yesterday when I was young” som säger allt om det här: “I teased that life as it was a foolish game, the way the evening breeze may tease a candle flame”. Det är en av dom bästa sångerna som gjorts. Samtidigt är melodin så romantisk, det är så styggt. 50-årskriser och alla andra kriser, det är sånt vi hamnar i vare sig vi vill eller inte…
Reflekterar du ens över en 30-årskris?
— Nej, det gör jag inte alls, jag är så rastlös och har såna samvetskval idag så jag hinner inte tänka på det, jag ser optimistiskt på att bli äldre, att hitta sig själv och att därigenom kunna ta det lite lugnare.
Om du känner dig gammal nu, hur ska du då inte känna dig vid 30?
— Jag tror att barndomen hör mer ihop med ålderdomen än med medelåldern. När man är äldst kommer man kanske tillbaka till oskuldsfullheten från när man var liten. När jag blir gammal ska jag börja bygga plastmodeller igen som jag gjorde när jag var liten. Då var mitt största intresse allt som handlade om andra världskriget och att bygga plastmodeller. Samtidigt har jag en längtan att bosätta mig i ett litet hus någonstans på en engelsk hed…

“DET ÄR SVINDLANDE ATT MÄNNISKOR KAN HA LYCKLIGA FÖRHÅLLANDEN I DEN HÄR VÄRLDEN…”

Har du någonsin sett Lustans Lakejer som en produkt som ska säljas?
— Varje pressgrej är att sälja sig. Jag tycker om att sälja skivor, därför ställer jag upp. Men jag gör det för att det är en produkt som är värd att köpas. Jag skulle aldrig gå in i en studio för att medvetet göra något säljande.
— Jag tycker om att sälja skivor för att jag tror att det vi gör på något sätt kan påverka världen till det bättre och för att det vi gör är bättre. Om alla älskade skulle världen bli bättre…
— Jag tror att dom svältande människorna i Rios slum eller i Bombay eller Calcutta säkert skulle vilja uppleva det vi får uppleva, samtidigt som jag fattar att det inte går, det ger mig väldigt dåligt samvete…
— Det hör till den här branschen att göra promotion. Samtidigt som jag är konstnär är jag ju affärsman. Men jag vill blanda mig i det så lite som möjligt. Dilemmat består i att jag samtidigt vill framställa mig i så ljus dager som möjligt. Som Paul Weller har sagt, och han skriver dessutom ganska radikala texter: “Alla grupper vill bli stora, den som inte säger det ljuger”.
Ni skulle kunna ta till verkligt enkla knep, jag tror t ex att om ni gjorde en LP med verkligt radikala texter så skulle ni sälja mycket mer.
— Tror du det? Jag skulle kunna tänka mig att skriva radikala texter, men då skulle det vara för att det passade in, inte för att sälja skivor.
Samtidigt som du säger att du nästan ångrar att du inte röstade moderat.
— Jag ångrar det på ett sätt, samtidigt är jag väldigt glad att jag inte gjorde det.
Jag röstade på VPK i valet, utan att på något sätt vara övertygad om att det var rätt, men jag skulle däremot aldrig kunna tänka mig att rösta borgerligt. När jag snackar med vänner med liknande politisk uppfattning så fattar dom inte att jag kan uppskatta Lustans Lakejer, mycket grundat på ett politiskt ställningstagande: Vad ska jag säga då?
— Säg att Lustans Lakejer resonerar likadant som du. Bergstrand är övertygad socialist men han röstade inte alls i det här valet. Jag skulle säkert röstat på sossarna om det inte varit för löntagarfonderna. Inte för att jag gått på skräckpropagandan, jag tror helt enkelt inte på fonderna.
— Jag är väldigt imponerad av Palme. Hans skärpa och intelligens, och att han trots sin bakgrund håller på med det han gör. Sånt imponerar väldigt mycket på mig.
— Gösta Bohman var bra. Han var lugn och cool, Ulf Adelsohn gillar jag inte alls, han är så skrikig och ettrig. Dessutom tycker jag att moderaternas nyliberalism ofta slår över till det groteska. Som när videovåldet diskuterades och moderaterna var emot ett förbud för att “vi vet inte vad vi förbjuder”. Det tycker jag är skitsnack.
— Sånt ska inte få finnas, det är ju helt klart att det skadar människor: Jag hörde t ex hur mina klasskamrater resonerade. Även jag attraheras av våldet ibland, jag är långtifrån ofelbar, det är sånt som visar att människan är en ofullkomlig varelse.
— Igår stod det “Riktigt mord visas på video” på Aftonbladets löpsedel, sånt blir jag så upprörd över, det ska man hålla tyst med annars lockas bara människor.
Du tvekar inte att ställa upp för en tidning som Okej.
— Nej, det gör jag inte, det säljer skivor… jag ställer upp för alla tidningar som inte har fascistiska eller liknande tendenser. Dom vill sälja sin tidning, jag vill sälja min skiva, det går bra ihop…
— Det jag blir irriterad på är att nästan inga vill respektera min konstnärliga integritet, att dom inte låter mig titta på artikeln innan osv, sånt kan få mig att tveka…

Vad tycker du är mest överskattade idén just nu?
— Jag tycker att nästan allt är överskattat. Det finns ett engelskt ordspråk som säger “inget är så starkt som en idé vars tid har kommit”, men alla idéer har sin tid. Inom musiken är det syntpopen. Den hatar jag verkligen. När den kom tänkte vi “det här verkar väl bra, det kan göra att vi säljer skivor”. Men för oss, som hoppas att göra musik som lever länge, tidlös musik, är den i det långa loppet negativ.
— Jag är negativ till effektsökeri: jag är medveten om att jag själv sysslat med effektsökeri i ord, det jag menar är effektsökeri i kläder och liknande. Classix Nouveaux är någonting som jag verkligen föraktar. Det är effektsökeri på hög nivå och har inget försvar.
Vad är modern rock?
— Modern rock är musik som ger lyssnaren idéer och visioner. Roxy Musics tre första LPn är än idag modern rock. Bara för att man använder synt blir inte musiken modern som många tycks tro. Men det är svårt att definiera, för jag tänker aldrig på hur jag lyssnar på musik, bara på om det är bra musik. Det jag lyssnar på mest just nu är Sinatra, Aznavour och Nat King Cole. Det är musik som är gammal, men samtidigt, om den skulle göras idag skulle den anses som nyskapande.
— Jag har en idé om musik som jag hoppas en gång kunna göra. Det skulle vara en musik som bygger på hela västvärlden, om västvärlden finns kvar, och dess samlade erfarenhet. Idag gör vi bara fragment av hur det ska låta men en vacker dag kommer vi att lyckas.
Blev du uppmuntrad av din omgivning att börja med musik?
— Nej, det kan jag inte säga. Min mamma är glad nu när jag är med på TV, men hon uppmuntrade mig inte tidigare…
Varför började du överhuvudtaget?
— Jag lyssnade mycket på musik, mest hårdrock. Som alla 13-åriga killar sökte jag en phallossymbol i den musiken, det handlade om att räta ut sig själv ur en underlägsenhetskänsla via musiken.
— Jag gick på gitarrskola men lärde mig ingenting. Sedan lärde mig en kamrat istället. Det var han som spelade på första “Diamanter”, det var han som lärde Bergstrand att spela bas också. Sedan visade det sig av en tillfällighet att jag kunde skriva låtar.
Finns det några speciella händelser som påverkat att du befinner dig där du finns idag?
— Det är snarare en rad av händelser som sakta lett mot vad jag gör idag. En vändpunkt var när vi började spela tyngre musik ett halvår före första LPn.
Hur började du skriva texter?
— Jag skrev min första låt medan mina kamrater satt och såg en amerikansk deckare. Då blev jag tvungen att skriva en text också. Den är kasserad för länge sedan. Jag minns att låten var grymt Television-influerad. Television kan man säga var startpunkten för den musik som jag gör nu, för det var den första new wave-gruppen jag lyssnade på.
— Sedan började vi jaga spelningar ute i Åkersberga, vi inbillade oss redan då att vi var bättre än de andra på något sätt.

Minns det något som du vet nu, som du önskar att du inte visste?
— Massor. Allting nästan. Jag har t ex insett hur mycket pengar och skivförsäljning betyder i musikbranschen. Därför respekterar jag verkligen Hansson de Wolfe United och Japan för att dom är så oberoende från branschens oskrivna regler.
— Men visst visste jag att det var en hård bransch och den har ju sina goda sidor också, vi ska vara tacksamma att vi får vara verksamma i den här branschen.
Vad sparar du som andra slänger?
— Jag har svårt att slänga bort saker överhuvudtaget, som gamla tidningar, jag tänker alltid “dom kan bara bra att ha någon gång”.
Om din bostad skulle börja brinna, vad skulle du rädda först?
— Mig själv först (skrattande) och min mamma, skivorna kanske…
— När jag hade en flickvän fick jag ofta föreställningar om vad som skulle kunna hända henne. Jag gick ofta och tänkte på hur jag skulle kunna rädda henne med mitt liv om det slog ner en bomb eller liknande. Men jag drabbades alltid av vanmakt eftersom jag skulle kunna göra så lite. Som när vi var på Underground någon gång och såg alla skinheads. Då tänkte jag på vad jag skulle kunna göra om dom skulle flyga på henne. Egentligen ingenting, men jag skulle i alla fall försöka. Det är därför James Bond är en så bra hjälte, för han klarar alltid av såna situationer… (skrattande).
Det formas en Sean Connery i ditt huvud?
— Ja, det gör det ganska ofta faktiskt. Jag har läst böckerna, dom är mycket bättre än filmerna. Dom speglar en fantasivärld som på sätt och vis liknar den som jag lever i. En eskapistisk värld som samtidigt är verklig, det är samma sorts stämning som jag söker i mina texter…