Reggaemusiken är på frammarsch. Bortsett från det oräkneliga antal jamaikanska reggaemusiker vars plattor importeras till Sverige, finns det också en inhemsk variant, som trots påverkningar från Västindien, har en egen identitet, med rötterna i den svenska marknaden. Toppgrupper som Dag Vag, Aston Reymers Rivaler, Peps Blodsband, och t.o.m Gyllene Tider och Noice har fått sina största ”hits” med baktaktspräglade låtar – alltså reggae.
Ett av de bästa banden i denna genre är Stockholmsbandet Reggae Team. Både vad det gäller ”plankningar” och egna låtar lyckas de adoptera musiken till bland den bästa rytmiska musiken i Sverige.
Jag kanske bör börja från slutet. Där hittar vi vår hjälte (jag) cyklande över Vasabron från Gamla Stan till nya stan (Vasastan) i ett desperat försök att besegra Stockholmspolisens nattetidsutegångsförbud på cyklister utan lyse.
Samtidigt arbetar min hjärna i takt med mitt trampande: ”Vad-ska-jag-skriva-om-Reggae-Team”. För nu hade jag snackat med dem i en timme, och banne mej om inte Bengt Eriksson i sin recension av deras LP i förra numret hade sagt mycket av det jag vill säga. Med ordet ”besegrad” vill jag också uttrycka mitt nuvarande läge gentemot bandet. Men det ordet använde Eriksson tre gånger i sin recension.
Svårare kommer det dock att bli att presentera en intressant och samtidigt ärlig bild av Reggae Team och deras medlemmar. För de är ”pop”musikens nice guys, och man vet att det är bara ”the baddies” som vinner Oscars. Men hoppet finns fortfarande och medan det ändå finns ställer Reggae Team upp i tävlan år efter år. Årets bidrag heter The Reggae Team Story, starring Gawe Gornitzki as The Bass player, Anniqua Andreasson as Percussionist, Con Athill as Organ player, Mats Arrhenborg as Guitarplayer (The man With The Guitar) och Thomas Gylling as The Drummer Boy. Also starring Tony Dickman as Mixman Dickman. Screenplay by Oludotun Adebayo. Produced by Oledotun Adebayo. Edited by Jens Peterson. Reggae Team har inga läderslipsar eller kavajer utan bara en massa rytmer lånade från jordens alla hörn – någon mer romantisk bild finns inte… men vänta ett tag, vad är allt detta om två vitingar på upptäcksresa i Västindien. Jo, det var 1978 som bandmedlemmarna Thomas Gylling och Hasse Nyholm (numera anställd som gitarrist hos Tony Ellis) bestämde sig för att komma undan den fruktade svenska vintern för en gångs skull. Resekatalogerna föreslog varma Kanarieöarna, men instinkterna pekade mot Jamaica. Så småningom befann sig våra hjältar på diverse jamaikanska hotell (inte som gäster utan som medtävlare i en talangjakt).
Gylling: – Jag kunde lite reggaetrummor och Hasse kunde slå så här på gitarren (han viftar med händerna. Jag tolkar det som om han menar ”slå ackordet”. Jag ler och nickar på det sätt som betyder ”jag vet att det var pinsamt”). När vi sedan åkte hem, körde vi en massa reggaelåtar på band. Så småningom blev det ett fyrmannaband.
– Då plankade vi reggae direkt men nu försöker vi köra med egen känsla och svenska texter. Som läsaren förstår var det en hel del som hände mellan ”då” och ”nu”. Bandmedlemmar kom och gick. Många gick direkt till Tony Ellis band, som då måste ha känts som ett konkurrentband.
– Med era fyra år i branschen, är ni något slags ”reggaepionjärer” i Sverige. Var det inte svårt att hitta folk som kunde spela reggae i början?
Thomas: – Det var ingen som kunde spela reggae. Vi var allihopa uppfödda med svensk rockmusik, engelsk rockmusik så vi fick lyssna till reggaeskivor och repa bara. Det tar väl ett tag innan en gitarrist som är van vid rockriff och solo vänder sig och får en kick av att bara köra ackord ibland.
– Hur viktig var den musikaliska inspirationen du fick i Västindien?
– Mycket viktig. Jag började höra reggaen på allvar. Jag hade givetvis hört lite grann hemma, men där såg jag musiker spela, där hörde jag skivor och såg hur det funkade bland folket. När man är med om ett ”sound system” (reggae disco) för första gängen är det en jävla kick.
– Andra gången jag åkte (även det 1978) fortsatte jag från Jamaica och reste runt i Västindien… Barbados, St. Lucia och Dominica och då kom jag i kontakt med soca, calypso, callalypso och andra former av calypso, och då fick jag en kick av det.
– Vi är medvetna att vi inte kan spela som folk gör där. Vi spelar som vi kan, inspirerade av hur de spelar, försöker få samma pump, samma gung, fast ändå med eget ”touch”.
Idag är det endast Thomas och Mats som är kvar av de ursprungliga medlemmarna. Den nuvarande uppsättningen som har existerat sen i höstas verkar för alla inblandade vara den slutgiltiga. Det är först med denna uppsättning det efter fyra år kändes angeläget att ge ut en platta.
Måste ha LP
Mats: – Det är klart att det hade varit en nackdel att inte ha gett ut någon skiva. Musikindustrin kräver att band måste dokumenteras på plast. Det hjälper framförallt att skaffa spelningar. Det är först nu efter singeln och LPn arrangörerna ringer oss angående spelningar. Trots att vi för länge sedan skickade låtarna på band. Först nu när de hör skivan på radion förstår dom att det är läge att boka Reagge Team.
Och visst verkar det som om det lossnat ordentligt vad det gäller spelningar för bandet (jag läser Schlagers rockturlista – vad läser du?) Men även dessförinnan verkade det som om bandet hade tillräckligt med spelningar för att kunna skänka bort några till Zion Steppers?? I vilket fall som helst hade jag sett bandet ett dussin gånger när det enda sättet att höra Reggae Teams musik var live. En konsert med Reggae Team var och är en upplevelse – ett potpurri av rytmisk musik med ändamålet att ge publiken en rolig afton, och garanterat (att enligt Gylling, ”få publiken upp och dansa, hur svår situationen än är”).
Con: – Man måste vara perfekt live. Ifall folk betalar fyrtio-femtio spänn ska de kunna få underhållning motsvarande utlägget. Just nu funkar vi bra på scen, och dessutom har vi kul när vi spelar, och det överförs till publiken.
– Och klart är att man får ett lyft när folk kallar oss ”Sveriges bästa liveband”.
Dansen viktig
På konsert är Reggae Team beroende av att publiken dansar. Precis som publiken är beroende av musiken för att kunna dansa. För bandets musik handlar mindre om melodier än om rytmer.
En rytm får människan att röra på sej. Ju mera rytmerna svänger, desto starkare önskan att dansa. Bandmedlemmarna har ett ömsesidigt tycke för den rytmiska musiken från tredje världen huvudsakligen musik från Afrika, Västindien och Sydamerika. (Det är mer än tillfälligheter att Thomas Gylling spelar musik från dessa platser i ”Radio Västindien” som sänds varje måndag kväll i P3, och som Sveriges radio anser ska slå vakt om tredje världens musik under en halvtimme).
Thomas: – Musiken från tredje världen attraherar mig för att den fortfarande är opolerad. Det finns i och för sig rock som också är opolerad, men jag tycker att musiken i tredje världen är mer livsbejakande musik… när vi har en ”långkväll” med tre set då kör vi t.om några blueslåtar.
– I botten vill vi spela reggae, därför att vi tycker om den musiken och vill göra nånting med den, men vi vill gärna bjuda på kontraster också. Det är viktigt att spela olika sorters reggae, att spela till exempel någon riktig ”rootsreggae”-låt som alla känner till, till exempel av Bob Marley och spela den så likt och häftigt som möjligt. Texten kan vara på engelska eller svenska, bara det blir ett skönt gung, och sedan kan nästa låt vara något eget med svensk text som vi vill göra något med.
Den upprepade användningen av ordet ”gung”, kommer från att det är en viktig del av bandets musik. Folk ska dansa. Det är något som bandet fulländat. Men det var inte så från början.
Thomas: – Du vet hur reggae funkar, små betongdelar som ska sitta. de första åren, då var det för mycket av allting. Man blev livrädd när det blev luft och tyst i en halv sekund, fast nu lär man sig att det är där suget sitter. I vakumgrejorna och när folk rör på benen. Vårt sound har egentligen kommit de sista två åren och har börjat lossna ordentligt nu.
Soundet består av musik med exotiska namn som Soca, Sokouss med mera.
Ingen mall
Alltså inte enbart reggae. Ändå heter bandet Reggae Team, och det, skulle jag vilja påstå, först och främst som ett reggaeband gruppen är känd. Från min sittplats två meter ifrån bandmedlemmarna (Reggae Team lider just nu av sommarförkylningen) ställer jag nästa fråga. När man försöker omfamna rytmmusik från så många olika länder och kör samtliga under en kväll, skulle bandet kunna misstolkas som ett dansband?
Con: – Det är ingenting fel med att vara ett dansband ifall man får folk att dansa.
Mats: – Det som misstänks med uttrycket dansband är att man spelar en musik som publiken dansar till men inte lyssnar till – förhoppningsvis lyssnar folk till också eftersom vi har något att säga.
Dick: – Det positiva med bandet är att man inte kan sätta det i något fack. Vi platsar inte i ”roots-”reggaegrejen typ Tony Ellis, inte heller kör vi ”popreggae” som t.ex Dag Vag. Vi har ett alldeles eget sound. delvis beroende på att Thomas sjunger lite speciellt, delvis på att medlemmarnas olika musikaliska inflytande dyker fram.
Varje band har sin skämtare. Reggae Teams är Gawe Gornitzki. Han vänder ut och in på saker tills det låter roligt. Samma gäller de texter han skrivit. Som ”Syndar”, en av LPns ljusa punkter, där en ”svenskrasta” förklarar hur svårt det kan vara att leva rättfärdigt i Stockholm. ”För jämt när jag polisen möter/som tror jag är en rastaman/Är de genast framme och stöter/Och säger ”fram med marijuanan”…
Jo, jag känner medlidande. Det är inte lätt att vara rasta i Sverige. Lika svårt är det att vara ett svenskt band som lirar reggaemusik. För sin fleråriga kamp att få ut reggae i Sverige har Reggae Team fått ta emot en del kritik – både av typ ”det går inte att sjunga reggae på svenska” och ”våra förmånliga och sociala och ekonomiska läge tillåter inte att man kan spela reggae i Sverige”…
Gawe: – Jag skriver texter på svenska för att det är det språket jag kan uttrycka mej lättast på. Vi får inspiration från reggae och calypso-låtar och deras texter. Men den inspirationen tar vi och gör en grej av.
Mats: – Det går inte att sjunga ”upp till kamp mot förtryckaren” när vi sitter här i Stockholm, för vi blir inte ständigt trakasserade av polisen…
Gawe: – Inte jämt i alla fall… och vad det gäller politik röstar man ju på politiker som får betalt för att snacka politik – vi är musiker inte politiker.
Visst liknar en konsert med Reggae Team mindre en valkampanj eller ett väckelsemöte och mer ett party. Men bakom den livliga fasaden på scen har det funnits en genomarbetad process. Som vilket framgångsrikt band som helst har Reggae Team fått sträva för att nå dit de har kommit och kommer att få sträva en hel del för att nå målet – ty en intervju i Schlager är inte passet till beröm och rikedomar. Det är de personliga insatserna som har varit mest betydande. Ett par års ständig repetition, tills man har fått musiken så tät som den är idag. Inte bara det, utan ett evigt rundringande om konserter ingår i ”popgruppens” klättrande uppåt. Spelningar för knappa pengar jämfört med insatsen.
Thomas: – Vi har åkt till de flesta stora städer och spelat för lite pengar. Det var ganska kul i början, men nu är det inte lika roligt att åka till Oslo för en spelning och sedan vara tvungen att spela i Stockholm två dar för att pröjsa resan.
– Om man ska komma någon vart är man nog illa tvungen att göra det mesta själv. Även om man ligger på ett skivbolag betyder inte det att bolaget bekostar en video åt ett band…
Mats: – Vi har gjort en video på vår singel ”Soldat Ska”, vi lyckades låna all utrustning, fotoateljé osv. Den har i stort sett varit gratis, men det fordrades en hel del personliga insatser att få ihop allting. Målet är att få den visad av TV, det är nog bra reklam för oss och skivan.
Singeln, som släpptes i höstas av skivbolaget Amigo, har sålt hyfsat för en debutsingel och spelats mycket i radion. Sedan dess har bandet blivit allt populärare. Reggae Team säljer utan att vara det hetaste namnet inom skivindustrin just nu.
Gruppen har en trogen publik, inte minst i Stockholm, men.även i resten av landet. Skivan ska nå den publik gruppen hittills inte kunnat nå med live-framträdanden, först och främst på landsbygden. Med sina knappa resurser har inte skivbolaget Amigo kunnat satsa på bandet på det sätt som skulle tjäna båda parter.
Medan vi väntar på att den nya upplagan av skivan ska pressas vandrar bandmedlemmarnas tankar till nästa platta. Tankarna måste röra sig kring om de har råd – för sin utvecklings skull – att vara kvar hos ett litet bolag. Det kan inte vara roligt att ge ut en LP som är bra och säljer, men det ändå bara finns resurser att göra tusen exemplar.
Reggae Team har hittills fått stå i skymundan för andra band som spelar samma musik. Men nu börjar intresset äntligen väckas kring bandet. Gruppen kommer att bli bättre och större, för den hanterar musiken med kärlek och mycket kunskap.. Rytmmusik är något som Reggae Team tycker är kul, men samtidigt tar på allvar.
Thomas: – Vi har nått den nivå där vi kan spela för 15 000 personer som i Rålambshovsparken nyligen och titta var och en i ögonen och säga att vi gav en bra konsert. Målet är att bli ännu bättre och alltid kunna säga det.
Lämna ett svar