Rock’n’roll är inte bara musik. Det är något mycket mera — en hållning, ett sätt att se ut och vara. För några människor är det också en hel livsstil — tjugofyra timmar om dygnet.
Det finns några få sådana personer i Sverige, vars hela uppenbarelse andas rock’n’roll. Mats Ronander är en av dem, Joakim Thåström en annan. Till det här gänget hör också Mikael Hagström.
Titta på bilderna på Rickfors live-platta, så förstår ni vad jag menar.

För dom flesta är nog Mikael Hagström mest känd som gitarrist i Mikael Rickfors band. Men i dagarna tar han steget fullt ut och etablerar sig som soloartist med sin debut LP. Det är en imponerande och mycket osvensk rockplatta, som närmast för tankarna till Clash och Stones. En rock-LP som är mer amerikansk, än svensk. Framförallt i produktionen, men också på grund av att Hagström sjunger på engelska.
Det är en imponerande samling musiker som han omger sig med på skivan. Listan är lång, och ser ut som något slags ”Vem är vem?” i Stockholms rocksväng. Thåström (Ebba Grön), Peter Smoliansky (Rost), Raga de Gosch (Eldkvarn), Christian Falk (Madhouse), Peter Ljung (Rickfors band), Reebop (slagverkare som bl a spelat med Traffic) och samma blåssektion som Ebba Grön använde på sin senaste LP.
Skivan är inspelad i Sverige, men för mixningen tog Micke tejperna under armen och satte sig på flyget till New York. Skivan är mixad på The Power Station, samma studio som Bruce Springsteen använde sig av för inspelningen av ”The River”. Behöver man verkligen åka ända till New York för att mixa en skiva?
— Jag har inte hört en enda svensk platta som låter bra, säger Micke. Men efter lite diskuterande håller han med om att Eldkvarns senaste LP är det bästa som har gjorts ljudmässigt i det är landet. Den får godkänt.
Skillnaden mellan Sverige och USA är inte teknik, utan teknikerna.
— Svenska ljudtekniker är helt enkelt för snälla, dom tittar för mycket på mätarna.
— Amerikanska tekniker vågar mer, dom vet hur mycket man tappar i gravering och pressning. Dom vet att man måste överdriva och därför vrider dom upp, så att nålarna går i botten på mätarna.
— Ibland var jag livrädd under mixningen, basen var så stark att det gjorde ont. Men killarna är proffs, dom vet vad dom sysslar med.
Amerikanska tekniker har en yrkesstolthet och en annan inställning till sitt jobb än dom svenska teknikerna, menar Micke.
— Trots att jag var svensk, och totalt okänd för dom här killarna, engagerade dom sig till max. Och gav sig inte förrän jag hade fått det ljud jag ville ha.
— Det första dom frågade mig var vilken tid på dygnet jag ville jobba. Sedan jobbade vi tills det var klart.
Micke sjunger helt och hållet på engelska. Det är naturligt för honom. Han har bott i USA i tre års tid och lirat i flera amerikanska band, i mer eller mindre lösa konstellationer. I Los Angeles med ett band som hette ”The Near Disaster Band”. Tillsammans med dom lirade han på ”The Trubadour”. Vilket borde göra honom till en av de få svenskar som har lirat på det anrika stället.
Hans egen kommentar till varför han sjunger på engelska är typisk Hagströmsk — kort och ironisk:
— Barn under tio år fattar inte vad jag sjunger.
Men till bilden av Hagström hör också att han är en fantastisk historieberättare. Jag tillbringade en eftermiddag på en restaurang på Djurgården med att lyssna till mer eller mindre fantastiska berättelser ur levande livet. Hagströms eget. Dom flesta otryckbara. Men en av pärlorna är hans möte med James Taylor i en studio i Los Angeles.
— När han fick veta att jag var svensk började han snacka med mig om lapparna, som jag inte visste ett skit om.
Efter ett tag fick han förklaringen. James Taylor är intresserad av nomadiserande folkslag som samerna.
— Han hade varit tre gånger i Sverige och vandrat omkring i Lappland och studerat hur lapparna levde.