Underjordiska Lyxorkestern bildade Henrik Venant i våras. Från TT Reuter tog han med sig basisten Peter Ivars och från Garbochock kommer trummisen Binkie Liljegren och gitarristen Mikael Westergren.
Underjordiska Lyxorkestern började med att spela in en singel och en lp, som båda släpps senare i höst. Helt nyligen har orkestern börjat spela ute.

Fredagskväll i Lund. Blänk från duggregnsvåta kullerstenar. Ett fönster slängs upp och en tjej i mitten av de tjugo lutar sig ut och skriker:
— Mera punk i TV! Mera punk i TV!
Förvånade vänder vi oss om och ser upp mot henne. Vi stirrar på varandra under tystnad, hon på oss och vi på henne. Så slår hon igen fönstret som om hon var förbannad och besviken över att vi inte reagerat.
— Man vänjer sig, säger Henrik Venant, som den här kvällen var sminkad vit i ansiktet och hade blåfärgade läppar. Hon kollade väl in oss och ville ha lite action. Men vad väntade hon sig egentligen?
Sakta går vi vidare.
— Hon hade bara druckit lite för mycket och ville spela tuff inför kompisarna, föreslår någon.
— Än sen då, säger Henrik. Inte händer det mer om man super eller knarkar. Folk klagar på att det är så förbannat dött. Men vad gör de själva? Det enda riktiga är ju att hålla på med något som känns vettigt och meningsfyllt.
Detta blev inledningen till följande nattliga samtal mellan medlemmarna i Underjordiska Lyxorkestern om rock och om vad som känns viktigt och meningsfullt i tillvaron:
Henrik: Nu får det bära eller brista. Nu gör jag bara det jag tycker jag är bäst på — att skriva ord och musik.
Binkie: Det är alltid frågan om vad som ger mest. Vad som är roligast.
Henrik: Massor av band har slitits sönder bara för att folk tycker det är för jobbigt att turnera. I England är sex-sju timmar i en buss rena lyxlivet jämfört med att sitta i en dragig lägenhet och frysa.
Binkie: Den svenska bekvämligheten…! Dessutom är det inte lätt att få in lika mycket pengar på sin rockmusik som för ett vanligt jobb. Och det är just det som gör det så svårt. Flippar det ut är frestelsen stor att ta ett vanligt kneg istället för att satsa ännu hårdare på musiken och bli ännu bättre. Som rockmusiker måste man ha vilja, vilja och åter vilja…!
Underjordiska Lyxorkestern hör till den smala fåra av band som gör konserter. Publiken går alltså till spelningarna för att lyssna just till dom, inte bara för att gå ut. Samma sak var det med Garbochock och TT Reuter.
Mikael: Det har redan märkts på de få spelningar vi haft att folk har lättare att ta till sig musiken vi gör nu. Rena explosionen!
Henrik: Det tog ett tag innan folk vande sig vid TT Reuter och Garbochock…
Mikael: … vande dom sig aldrig vid.
Henrik: För den som är van vid sitt rena stereoljud lät det nog såpass skränigt att det blev kämpigt för öronen. Brist på konsertvana helt enkelt.
Det fina med Garbochock var att man aldrig visste vad som skulle hända. Hur långt går Mikael ikväll…? Ibland flög ju gitarren bara över scenen…
Henrik skrattar.
— Under tredje konserten med det nya bandet hände vad alla väntat på — gitarren kraschade i golvet så kraftigt att den blev obrukbar.
Binkie: Folk får digga eller hata oss. Bara vi själva diggar vad vi gör. Det är ju våra liv det gäller och man vill ju göra vad som känns meningsfullt.
Henrik: Man ser allt i för kort perspektiv. Gillar folk en inte direkt känner man sig värdelös och missnöjd. Men vaddå? Se på alla musiker och konstnärer som blivit erkända långt efter sin död!
Binkie: Många konstnärer mår skitdåligt av att inte bli diggade. Men själv känner jag det inte så. Tycker jag något är bra störs jag inte av vad andra tycker.
Henrik: Är man säker på sig själv så snyftar man inte över sin egen person, utan tycker att det är de andra som är patetiska.
Men vad är då bra rockmusik och vad ska den innehålla?
Binkie: Bra rock ‘n roll är en kombination av politik, att man ligger i tiden och att man har något personligt att komma med.
TT Reuter och Garbochock saknade nog de båda första ingredienserna, kanske var de dessutom lite väl insnöade på sina egna prylar. Både text och musik måste ha direkthet och djup för att hålla. Låtarna skall hålla första gången, men också den femtionde. Hela tiden måste man upptäcka något nytt i dem…
Henrik som gjort de flesta av gruppens låtar, är känd för att göra personliga — men ofta ganska svårbegripliga texter.
Henrik: Mitt sätt att skriva har förändrats ganska mycket genom åren. Det är mer visioner nu än som tidigare iakttagelser. Förut gav jag snabba stämningsbilder, allt var mindre på något sätt… lite sorgsnare. Speciellt på TT Reuters första LP. På den andra blev det mera visioner, uppenbarelser. Texterna på vår kommande platta handlar mycket om religiösa händelser.
Vad kommer detta sig av?
Henrik: Jag har förändrats i mitt sätt att se på saker. Jag har ett otroligt intresse för händelser och situationer som inte är direkt påtagliga. Saker som är lika verkliga som något som händer på gatan, men på ett annorlunda sätt. Ungefär som de klassiska uppenbarelserna i bibeln.
Binkie: Jag hatar färdigställda livsfilosofier. När det gäller Henriks texter så tycker jag att man kan plocka en bit och sedan koppla ihop den med egna upplevelser eller med något man snappat upp någon annanstans. Man behöver inte förstå allt för att det skall ge något.
Det finns ingen tradition i Sverige att skriva annat än “pang på”-texter. Det finns det i alla andra länder. Inte en jävel klagar på Bowie och många av hans texter är ju verkligen ofattbara.
Jag läste en artikel Mats Olsson skrev i Expressen för att tag sen där han skev att rockmusiken är död. På sätt och vis håller jag med honom när det gäller mycket av den musik som görs i England idag, men man behöver inte gå tillbaka till rythm & blues för att hitta riktig rockmusik.
Henrik: Att överhuvud taget snacka om att det finns en “riktig” rockmusik…
Binkie: Det är lika dumt som att säga att det bara finns en riktig pyttipanna.
Henrik: Svenska rockkritikermaffian har fått en viss föreställning om att det skall finnas vissa givna förutsättningar för att “riktig” rockmusik skall bli till. Fixar man inte dom grejerna så kan det inte bli bra. De skrattar åt allt nyskapande och nya idéer. “Vadå, det finns ju en viss formel, fixa den istället, kolla bara Dr Feelgood, kolla hur dom gör. Kolla Pirates, dom gjorde en grej på 50-talet, sen gjorde dom samma grej på 60-talet och 70-talet. Titta dom klara det.” Jag tyckte dom varit skitkass hela tiden! Okey att dom är duktiga och sätter sina grejer bra, men det gjorde Emerson, Lake & Palmer också. Musiken är lika andefattig.
Musik skall kännas fräsch. Det skall kännas att de som gör den har vågat ge något av sig själva. Först då kan det bli något.