Ett hastigt möte på Malmö centralstation. Jacques Werup kommer jäktad med Stockholmståget. Hans destination är Paris. Bengt Eriksson ställer några korta frågor mellan ankomst och avgång. Werup hinner med långa ordrika svar.
Jacques Werup i telefon:
— Det kändes så konstigt att slå riktnumret 0416. Sjöbo, Vollsjö, det gränsar till Tomelilla och Lövestad. När jag pratar med dej kan jag se landskapet där nere. Egentligen vill jag ju inte alls flytta från Skåne.
Dom senaste åren har Jacques Werup bott i en stuga utanför Lövestad i Skåne. Men när jag för några veckor sen tog Saaben och åkte dit var stugan igenbommad. Nu pratar jag med Jacques i Stockholm. Snart ska han resa till Paris på ett år.
SJ firar 125-årsjubileum med tågförseningar och medan vi väntar på det försenade Stockholmståget kan vi passa på att räkna upp Jacques Werups produktion från -71 och framåt:
”Returbiljett Polen” (roman), ”Ett å… Två å… Tre å… Fyr!” (diktsamling), ”Swiss Made” (roman), ”Fläckar av liv” (diktsamling), ”Casanovas senare resor” (den stora, tjocka romanen som blev Jacques riktiga braksuccé), ”48 dikter från Österlen” (diktsamling) och ”Hemstaden” (som kom ut för bara några veckor sen och är en kärleksförklaring till Malmö).
Däremellan har Jacques också hunnit göra ett antal LP-plattor: en och en halv LP med Werup-Sjöström-gruppen och två med Storm, som var en stor satsning på både ett internationellt sound och en internationell karriär.
Samtidigt med det här numret av SCHLAGER kommer LPn ”Brev i natten” och lite längre fram i höst ”Poeternas kokbok”, en slags matdiktantologi som Jacques redigerat tillsammans med Östen Sjöstrand. Och så i vår en ny diktsamling…
Nu anländer Jacques med en SJ-bagage-kärra fullastad med Parispackning. Den här gången är Malmö ett uppehåll på vägen till Paris.
Jacques är stressad. Han ska rusa till läkare och han ska till TV och klippa ett program med ”Fredagsbarnen” (en cabaret med dikter, musik m m som han själv, Lasse Söderberg, Frans Sjöstrand och Rolf Sersam startade i Malmö i början av 70-talet).
Jacques är spänd och nervös också. Han kan inte hålla händerna stilla en sekund. Det har, så vitt jag förstår, personliga orsaker. Men varför skulle han prata med mej, en så gott som obekant journalist, om det?
Jag slår vad om en starköl att den Jacques Werup som pratar i den här intervjun inte är mer än någon promille av hela Jacques Werup. Men det är den promille av Jacques Werup jag nådde fram till under en timma på SJ:s restaurang i Malmö måndageftermiddagen den 28 september 1981.
Klockan är 15.15.
Jacques Werup: — I Sverige är vi så upphängda på engelskan. I Paris finns ett annat språk, en annan litteratur, en annan debatt.
— Men jag reser också till Paris för att komma bort ifrån att arbeta så mycket. Jag känner att jag har varit väldigt flitig, nästan självalstrande när det gäller att producera böcker. Det är farligt. Då blir det mekaniskt, eller det känns åtminstone så. Det går ut över det man gör. Man ska hela tiden motsvara förväntningarna på sej själv.
— I januari-februari kommer en ny diktsamling ut. Det är min tionde bok. Plötsligt är det som om man ska leverera den rätta varan. Nästa bok ska se ut som någon av dom senaste i alla fall. Och jag har alltid varit sån att jag försökt att överraska mej själv lite. Jag tycker det helt enkelt är tråkigt när det blir en produktion där man säjer att ”det är hans stil”.
— Jag tycker det är roligt när det förändras. Och nu känns det helt enkelt som en kris. Diktsamlingen som kommer i vår handlar till en del om den krisen, att det känns som om man producerar varor, vilka varor som helst. Det har varit plågsamt ensamt. Jag har känt det som en yrkesroll, inte som kärlek.
— Därför känner jag också en sån glädje över att kanske börja syssla med musik igen. På vilket sätt vet jag inte, men visst känns det underbart att arbeta med andra, lite kollektivt igen.
Du har inte spelat så mycket då, dom här åren när du bott på landet utanför Lövestad?
— Nää, du vet man lever tätt ihop på landet med familj och det där. Det var underbart, men jag saknade också att arbeta med andra. Den relativa isoleringen, som var förbannat skön och så blev ju också mycket producerat. Jag är alls ingen så disciplinerad människa som det kan tyckas. Det är en väldig skillnad när man bor i stan och blir distraherad av en massa saker.
Det finns så mycket att göra i stan, som man tycker är viktigt när man bor där. Men som egentligen inte är nåt viktigt.
— Det är väl precis därför som jag vill åka till Paris också. Låta mej distraheras av tusen saker. Leva. Inte arbeta. Det är ju en fantastiskt privilegierad situation, det vet jag. Men det känns ändå kreativt, helt enkelt nödvändigt om jag överhuvudtaget ska fortsätta att skriva litteratur.
Du spelade väl musik långt innan du började skriva böcker? Jag tyckte det var kul när jag läste ”Hemstaden” och fick syn på ett skivomslag där både du och Mikael Wiehe är med.
— Ja, jag började ju som musiker, började spela dixieland i plugget och sen swing och lite bop. Så hittade jag fram till modernisterna. Ja, du minns Werup-Sjöström-gruppen med Frans Sjöström.
— Jag upptäckte litteraturen rätt sent. Jag hade inte läst mycket när jag var 20. Den intellektuella inställningen tyckte jag var påfrestande. Jag var nog en typisk sån där ointellektuell. Man jag tror att många gånger är det så man får ett intresse — en jävla torftighet som liksom tvingar fram ett behov. Först i lumpen, där jag gjorde ett kort gästspel, blev avförd så småningom… då först började jag läsa.
Många odrägliga figurer bland musikerna
— Jag sysslade med musik och på den tiden var det en väldig slarvig jargong bland musiker. Lite nonchalant inställning visavi både människor och verklighet. Lite översittartyper träffade man i synnerhet bland jazzmusiker, man var lite ”high brow”. Det fanns många rätt odrägliga figurer bland dom där musikerna som flöt omkring. Det var mer jargong och skitsnack än allvar och studier.
— Jag tror det har kommit att betyda en hel del för mitt sätt att skriva. Jag har ju en lite mer nonchalant inställning till det litterära. Åtminstone dom första åren tror jag det hade med musiken att göra. Man var ju imponerad av den där lite slarviga livshållningen. Det var väl mitt sätt att imitera…
”Kan ni betala nu”, bryter servitrisen av med en ton som får oss alla tre att titta upp. När Jacques säjer ”det blir en starköl för mej” och servitrisen måste dela upp notan fräser hon, nästan, och försvinner från bordet lika snabbt som hon kom.
”Vi får ta det lugnt med henne”, säjer Jacques. ”Hon har visst haft en dålig dag.” Har dom inte alltid det här? säger jag. SJ-restaurangen i Malmö är definitivt nånting får sej. Jag var här en kväll innan jag skulle ta tåget till Stockholm och jag trodde inte mina öron och ögon. Det fanns inte en karl i lokalen som inte varpå det högljudda berusningsstadiet.
”Jag var också här en kväll innan jag skulle åka till Stockholm”, säjer Birgitta.
”Jag satt i baren och en karl kom fram och undrade om jag inte lika gärna kunde sitta vid hans bord. Nej, sa jag. Jag är trött och vill helst sitta i fred. Sen när jag suttit där en stund kom han tillbaka och undrade när tusan jag skulle komma till hans bord egentligen! Karlar med den stilen träffar man ju sällan på, som tur är, när man bor på landet och sällan går på en krog.”
Jacques Werup: — Jag märkte ju en stor skillnad när jag kom till Stockholm från landet. Jag var lite folkskygg så där. Plötsligt är det massor med människor. Man känner sej inträngd. Det är en kolossal skillnad. Till landets fördel, tror jag. På landet lär man sej hantera människor lite varsammare, det är ju inte så många av dom.
Och vilket krogspringande det har blivit i Stockholm dom senaste åren. Dom mest radikala musiker som sjunger om storstäder, den elektroniska utvecklingen, kvinnorollen — dom sitter fram till morgonen och super och samlar inspiration på Röda Rummet.
— Det är inte klokt! Jag tycker att alltsammans verkar va lite förkrigsstämning. En sorts desperation.
— Det är så jävla jobbigt! Jag har många gånger undrat: när ska denna tidpunkt komma då jag säjer om ”ungdomarna” att jag förstår inte vad dom håller på med. Jag menar, då börjar man bli förstockad. Lite grann känner jag det redan. Jag känner mej lite främmande inför den väldeliga desperationen som uttrycker sig på så många olika sätt. Det egoinriktade, en fullständig likgiltighet inför nåt annat än den egna personen. En stark våldsfixering som kommer till uttryck på olika vis.
Därför undrar jag varför du vill bo ett år i Paris. Just det du säjer nu upplever i alla fall jag att Paris har stått för i många år.
— Ja, ja. Men jag vill utveckla mej. Jag ska läsa mycket, vidareutveckla, förstora mitt kunnande i det franska språket. Det är ju precis i min ålder (Jacques Werup är född 45) som det hör till att man ska börja stagnera. Det är då man ska ställa sej undrande inför vad ”ungdomen” håller på med. Man ska börja bli lite avsidkommande. Det är ett sätt att utveckla sig på.
— Nä, nä! Det är inte fråga om 30- eller 40-årskrisen. Det är tör mycket sagt. Jag hör ju t ex hela tiden på den nya musiken och jag tycker jag förstår den. Ännu har jag inte kommit till den punkten jag önskar — att jag inte begriper den nya musiken och utbrister: Vad spännande! Jag tycker bara att — äääh, vad platt dom spelar. Va banalt dom spelar och framförallt va tekniskt dåligt. Jag känner inte till många unga band som spelar bra. Jag tycker dom är dåliga instrumentalister. Dom har inte spelat andras låtar. Dom går in och gör sina egna låtar, sina egna texter bums.
— Vi i min generation skolades med andras låtar och fick visserligen en rätt så idiotisk och slavisk inställning till traditionen, men det hade i alla fall det goda med sig att vi tvangs att spela tekniskt rätt, imitativt rätt.
Du tror inte dom nya banden bara har samma nonchalanta inställning till traditionen som du hade när du började skriva böcker?
Jag tänker på din första diktsamling, ”Ett å två å tre å fyr!” Den var väldigt olitterär, den var rak, ungefär som sångtexter. Jag kan tänka mej att många lyrikläsare då tyckte att ”Jacques Werup kan ju inte skriva dikt”.
— Ja, jag är fullt medveten om att du kan ha rätt. Men man märker många gånger när unga grupper spelar andras låtar…
Man börjar bli en gubbstrutt
Dom vill kanske inte spela andras låtar! Dom vill spela sina egna låtar!
— Ja, där ser du. Man börjar bli en gubbstrutt, en riktig…
— Samma prat har det ju alltid varit när avantgardister spelar jazz. Då sägs det att ”fan, dom kan inte spela”.
— Jag hörde häromdan, ett slags avantgardjazzband, Lokomotiv Konkret. Har du hört dom? Där hör man ju — det låter musik. Dom hade en underbar trummis, mjuk när det behövdes och följsam. Och ändå var musiken oerhört ostrukturerad och splittrad. Men musikerna var jävligt fina, det hörde man.
Pratar vi inte om två saker. Dels finns det professionella författare och musiker som hittar sin egen stil. Dels folk som bara måste uttrycka sej. Dom unga banden har saker dom vill uttrycka och deras uttrycksmedel är musik.
— Jag försöker ju gå och höra banden live. Det är ju verkligen en progressiv rörelse på gång. Men många verkar omedvetna om att det överhuvudtaget har förekommit musik tidigare. Dom verkar tro att ”fan, vi är först!” Och det är ju lite fatalt.
— Jag menar bara att spelar man tekniskt oskickligt och dessutom opersonligt, då blir det trist att höra. Min första bok, romanen ”Returbiljett Polen”, byggde på precis samma övermod och brist på skicklighet och tro på att jag var ensam om att överhuvudtaget ha skrivit nåt liknande. En fantastisk brist på självkritik! Jag vet inte vad det berodde på, men jag hade snarast turen att träffa på ett ämne som var personligt.
— Moderna Museet hade en hel dag med rock och då var där några band som skiljde sej från dom andra. Som av en ren tillfällighet hade en kille eller tjej som hade nåt lite eget eller rent slumpartat hade ett sound dom inte riktigt kontrollerade. Då blev det roligt.
Just övermodet uppskattar jag mest i dina böcker. Dina dikter tycker jag alltid balanserar på den smala tråden mellan det banala och det verkliga, sanna. Ibland ramlar du pladask i. Ibland träffar du väldigt rätt.
Det är väl det värsta som finns — människor som inte chansar, inte vågar pröva på att göra saker dom egentligen inte kan.
— Jovisst, jag föredrar tusen gånger att gå på rockkonsert med unga band än att höra jazzmusiker stå och imitera sina gamla idoler. Det är beklämmande många gånger. Ja, jag kanske motsäger mej själv. Jag kanske säger det för att jag känner igen mej själv — som skribent.
På biblioteket hittade jag din förra diktsamling, ”48 dikter från Österlen”. Och upptäckte att många dikter i den har du gjort om till sånger på din nya LP.
— Jag är ju inte så hundraprocentigt övertygad om att jag kommer att skriva så många fler tjocka böcker. Däremot har jag fått lust att skriva sånger. Rätt banala sånger som har en kvalitet som kan lyfta det en aning.
— Dikterna fungerade ju inte alltid rytmiskt, så då ändrar man på raderna och skriver till en vers här och där. Det har vart skoj. Flertalet texter har jag nog skrivit först och sen har Rolf (Sersam) tonsatt.
— LPn är ju egentligen vansinnigt inspelad. Vi gjorde allt — bakgrund, pålägg, rubbet alltså — på två kvällar. På en studiotid som motsvarar att lägga på trummor. Musikerna är ju rutinerade. Frans (Sjöström) och Mulle (Holmqvist) har jag ju spelat mycket med tidigare.
Problem är kanske störiga, men dom är bra.
”Lite skillnad mot när Problem spelade in sin singel då”, skjuter Gitta in (och så relaterar vi ”En eftermiddag med Farbror Strul/ Problem”, se SCHLAGER nr 15, för Jacques).
— Dom kanske är störiga i studion. Man jag tycker om Problem, tycker dom är ett bra band. Dom ville att jag skulle lägga ett saxsolo på nån låt. Det hade jag gärna velat göra. Men nu har jag inte hört av dom. Jag hade hoppats jag skulle hinna det innan jag åkte till Paris.
— Jag vet inte vad LPn är värd. Jag var så fantastiskt generad. Jag hade aldrig sjungit förut. Det var Rolf och Frans som hejade på mej och sa att ”det här är bra. Tänk dej själv om Östen Warnebring skulle göra det här, då skulle det bli en massa manér, professionella manér. Han skulle göra det sämre bara för att han skulle göra det bättre, på nåt sätt.” Musikerna tyckte jag sjöng bra för att jag sjöng naturligt.
Jacques tittar på mej med en blick som säger: ”Vad tycker du om LPn?”
Jag tycker den här LPn är mycket bättre än allt du gjorde med Storm, som jag alltid uppfattade som uppstyltade och pretentiösa. Ni tog i alldeles för mycket.
— Jo, jag förstår det nu. Jag har fått distans till det också. Men samtidigt kan jag inte tänka mej att det fungerat med min sång om det inte hade varit så bra komp och såna bra kompositioner. Musiken är jävligt fin i förhållande till texten och det är duktiga musiker. Frans spelar ju sagolikt. Jag tror inte det hade blivit så bra om det inte funnits professionella musiker som stöttat upp det. Fast… jag vet inte. Men amatörism är jobbigt när det framförs med pretentioner.
Det är svåra resonemang det här. Precis som du säger motsäger jag mej. Men det beror på att jag är osäker och att jag tycker om att vara osäker! Att, som du sa förut, våga göra det man egentligen inte kan. Det är jävligt roligt!
Klockan är 16.15. Jacques skruvar på sej. Strax ska han ta en snabb promenad till radion på Baltzarsgatran.
Men innan han springer vill jag hinna meddela att jag gillar hans senaste, både anspråkslösa och anspråksfulla (se förra numret av SCHLAGER), lilla bok ”Hemstaden”.
— Det är ju en ”mellanbok”, naturligtvis. Det är ju en sån där… nätt…
Vaddå ”mellanbok”. Jag gillar såna tunna, personliga böcker. Böcker som det märks att också författaren haft kul när han skrev.
— Ja, det är väl skoj! När det inte finns nån prestige i det. Det var så skoj att skriva den att jag inte märkt att jag har gjort det! Det är skönt. Likadant med sångerna. Det var som att andas lugnt och naturligt utan ansträngning. Ett mycket trevligt sätt att jobba på.
— Det är ju svårt med tjocka böcker. Som samhället utvecklas får man ju faktiskt både mindre ork och tid att läsa tjocka bibelromaner.
— Det är svårt att skriva dom också. Mycket, mycket fysiskt och psykiskt ansträngande.
— Jag har egentligen bara ett omfattande arbete till som jag vill göra. En roman som är halvfärdig men som jag nu ska låta ligga under mycket lång tid. Den handlar om min morfar som flyttade till Sverige 1914. Han var matthandlare och en rätt förmögen man när han kom hit. Alltså den omvända bilden av invandrare. Jag vill skildra hans underliga liv i den underliga lilla avkroken Malmö.
Lämna ett svar