Drogfria konserter med Elvis Costello och andra stjärnor har väckt stor uppmärksamhet kring Karlshamn och föreningen Rockslaget. Men när Elvis och Expressens journalister packat och åkt är Karlshamn en typisk svensk småstad. Många spelar men få har utvecklat ett personligt musikspråk. Undantag är ABC 80 och Unter den Linden. — Skriv nu inte ytterligare en artikel om hur drogfria vi är. Nu behöver vi som spelar få lite uppmärksamhet.
Den attityden möttes vår reporter Per Wirtén av över allt. Reportaget blev därefter.
Det regnade. Inget hederligt ösregn utan ett obehagligt strilande som tränger in överallt. Redan tio minuter efter att jag klivit av tåget vid järnvägsstationen i Karlshamn hade regnet trängt igenom jeansen. Sommar i Blekinge…
Staden stod nästan stilla. Precis så stilla som en turiststad är när alla turister sprungit och gömt sig för ett regn.
Fortsätter man rakt fram från stationen hamnar man på Drottninggatan, Karlshamns livsnerv. Sväng till vänster och följ den fram till det stora torget med rådhus, pressbyrå och glasskiosk. När det inte regnar kryllar det av liv runt detta torg. Bilar. som vill fram, stressade banktjänsteman på lunchpromenad, barnvagnar, pingstkyrkokörer och torgstånd där det utbjuds såväl potatis som pelargonier och träskor.
Det är svårt att få grepp om en stad som Karlshamn.
Först gäller det att komma igenom en trevlig och välpolerad yta. När man väl kommit igenom den upptäcker man snabbt att Karlshamns gemytliga småstadsatmosfär rymmer åtskilligt av tristess. Men att tristessen inte alls står i motsättning till det stillsamt trevliga. Obegripligt?
Som jag sa det är ganska svårt att få grepp om Karlshamn.
Blekinge ligger lite isolerat nere i det sydöstra hörnet av Sverige. Uppskattningsvis är det 10-15 mil till Malmö/Lund från Karlshamn och minst 60 mil till Stockholm.
Bor man i Karlshamn bor man lite grann för sig själv. Livet flyter i sina gamla vanor opåverkade av vad som händer i de stora metropolerna. Det kan uppfattas som instängd isolering men också som något positivt, en livsrytm och balans som det krävs mycket för att få i olag.
Här finns verkligen det vi brukar kalla en småstadsatmosfär. Ett folkliv och vimmel som helt saknar stressmomentet, inramat med stenbelagda gator och låga trähus. Jag märkte snart att jag, på besök från Stockholm, gick och rörde mig dubbelt så fort som Karlshamnsborna.
I en liten stad ger man sig tid, stannar på trottoaren och hör efter hur grannen mår och om katten fått ungar ännu. Ibland hamnar men i det så häcklade småstadsskvallret. Men det är också sällan man träffar nya människor och får nya impulser.
ABC 80
Det sista året har Karlshamn till viss del stigit fram ur sin anonyma turiststadstillvaro. Aldrig har väl staden blivit så omskriven som den blivit i samband med Rockslaget. Möjligtvis då när stadens fotbollslag Högadal gjorde snabbvisit i fotbollsallsvenskan, men det var länge sedan.
Men förutom Rockslaget finns här också ett otal rockband. Med tanke på Karlshamns storlek (15 000 inv) fullkomligt kryllar det av band som ständigt upplöses och nybildas.
Det var för att närmare studera två av dessa som jag hamnat i det regniga Karlshamn. Nåväl med hjälp av kaffe, prat och stökiga fotosessions försvann regnet och ersattes av både sol och blå himmel.
ABC 80 och Unter den Linden är utan konkurrens de mest intressanta banden i Karlshamn. Bägge två har lyckats skapa sig en egen personlig profil och utstrålning. Men de dras också med problem, småstadsproblem och småstadskomplex skulle man kunna säga.
ABC 80:s historia känns på något sätt oupplöslig med Rockslagets. Gruppens lokala framgångar och musikaliska utveckling har skett i takt med Rockslagets. Mutvig Persson, bassist, sångare, låtskrivare och posör i ABC 80 är samtidigt kassör i föreningen.
När ABC 80 och jag träffades för en pratstund var det också Mutvig som dominerade, totalt. I nästan två timmar höll han låda. Ibland tystnar han, medveten om sin egen dominans och ber de andra att svara. Men femton sekunder senare är han igång igen. Intensiv, skarp profil, svart (färgat?) hår. Öppen men ändå självupptagen.
— Vi började mitt i punken som ett rent popband. Med tiden blev vår musik allt rockigare. Vi hann med en singel, ”Pop i radion”, lite klämmigt bondfriskt kanske. Men det senaste året har vi utvecklats i en lite annorlunda riktning.
Svepande gitarrer, basen långt fram i ljudbilden. Musik i tiden. Ibland kanske för mycket i tiden, en del brukar kalla det trendigt.
— Jo, det är klart att man är rädd för att publiken ska tycka det, förklarar Mutvig. Men eftersom jag hela tiden lyssnar på ny musik och lusläser NME kan jag inte gärna undgå att bli influerad. Det blir ett slags samspel mellan lyssnandet och spelandet.
Tro nu inte att ABC 80 är Mutvig Persson. ABC 80 är snarare fyra individer som alla fyra drar åt olika håll. Medan Mutvig sitter och lyssnar på Deutsch Amerikanische Freundschaft är Mikael Harrsjö, gitarr, som också bidrar med låtmaterial, en vän av rak popmusik. Gitarrist nummertvå, Mikael Widén, lutar sig mot Thin Lizzy och Johan Martinsson, trummor, springer omkring med rastamössa på huvudet.
Alla är också rörande ense om att det är svårt att få ihop det. Mutvig förklarar problemen:
— Det borde kunna bli något verkligt bra. Men på något sätt lyckas vi inte trycka ihop det. Istället för en låt brukar det bli två olika. Harrsjö gör sin och jag min.
— Alla fyra är vi så fruktansvärt olika. Egentligen är vi ingen enhet, vi umgås knappast alls utanför musiken. Ibland har vi allvarligt funderat på att lägga av, nu i våras var det bra nära. Det var bara stopp plötsligt, ingenting ville sig.
— Men vad skulle man göra utan ABC 80? Jag kan inte hitta några andra att spela och göra något bra med häri Karlshamn. Så med dom tankarna fortsätter man.
De här problemen framgår tydligt i gruppens musik. Men likaväl som motsättningar kan lägga hinder i vägen kan de stimulera. ABC 80 är väl medvetna om det. Den genomgående repliken under intervjun var ”Vi måste repa mer”. Repar gör de, liksom många andra Karlshamnsband, på fritidsgården. Eller rockgården som den allmänt kallas. Nu ser det ut som Rockslaget också ska få disponera ett eget hus med hyran betald av kommunen. Och eftersom fritidsgården ska läggas ner hoppas de att kunna få även den lokalen i framtiden. Dessutom har de en kommunbetald halvtidstjänst som Kheiwe Axelson sköter. Rockslaget har alltså, efter lite om och men, fått ett stöd från kommunen som är ovanligt i det här landet. En av förklaringarna är givetvis att Rockslaget med sina 1000 medlemmar helt enkelt blivit en liten maktfaktor.
— En orsak är också att vi inte är lika politiskt militanta som t ex Oasen lägger Mutvig till.
Rockslagets politiska profil är verkligen låg. För att inte säga obefintlig. Ingen håller med mig när jag försöker framhålla det som en svaghet på lång sikt.
— Nej, varför det? Vad vi vill är att ge folk en chans att spela inför publik, ordna replokaler och sådant. Att politisera skulle bara skapa motsättningar.
Delvis ger jag dom rätt. Rockslaget har bättre än någon annan rockförening jag kommit i kontakt med lyckats samla alla människor. Här trivs hårdrockare och punkare på samma konserter. Alla destruktiva och meningslösa motsättningar mellan olika ungdomsgrupper har överbryggats. Men det är å andra sidan lättare gjort i en småstad än i en större stad.
I Karlshamn känner alla varandra, bokstavligt. Umgås på samma fester och dansar på samma diskotek, Träffpunkten, stadens enda.
Syns man inte på Träffpunkten så kanske på Högadals division tre match på tisdagskvällen. Eller när Rockslagets egna framgångsrika fotbollslag spelar i korpen.
Småstadsmiljön är också något som sätter sin prägel på musiken. Begreppet småstadsrock har i vår storstadscentrerade kultur mest använts som ett nedlåtande skällsord. Småstadsrock, säger Mutvig lite frågande, det klingar som ett bonnaband som spelar någon slags boogierock. Vi spelar väl snarare storstadsrock.
Mutvig och de andra envisas med att se småstadsmusik som något tråkigt, negativt. Identifieringen att vara från en liten stad och spela i den miljön blir på något vis negativ.
— Karlshamn, det är väl lite landet. Lite efter. Allt som görs här är två-tre år efter.
— Jag känner mig ofta väldigt besviken över de band här i staden som fortsätter att spela sin konventionella rockmusik, säger Mutvig lite eftertänksamt och fortsätter; Jag vet inte om det beror på ovilja att utvecklas eller brist på fantasi. Ingen i Karlshamn gör ju det hejdlöst okonventionella.
Inte ni heller. Även om er musik är lite mer framåtblickande än många andra i Karlshamn så uppfattar jag det som relativt konventionell, men bra, popmusik.
— Joo. Vi skulle nog vilja bryta alla ramar ibland. Men det blir aldrig som vi tänkt oss.
— Eller också vågar vi helt enkelt inte, lägger Harrsjö till.
Men, jag tar sats igen, är det inte så att den musik ni gör just nu fungerar i sin miljö häri Karlshamn. Den är född och formad häri en alldeles speciell omgivning. En, åtminstone på ytan, idyllisk småstad inbjuder inte till vansinnesmusik. Miljön i en mindre stad är inte lika absurd som i Stockholm eller Berlin.
— Hmmm… kanske.
En eftertänksam tystnad lägger sig i rummet, eller har kommunikationen brutit samman?
— Det är klart att miljön har betydelse (Mutvig börjar varva upp igen). Det är till exempel mycket lätt att börja betrakta sig som en stjärna i en sådan här liten stad. ABC 80 är väl det mest populära bandet här och det är lätt att tro något om sig själv. Man får akta sig.
— Det är verkligen livsfarligt att bli kända, lägger Widén till. Snacket börjar gå bakom ryggarna direkt.
— Man får till och med akta sig för att visa hur glad man blir över en sådan här artikel i Schlager, menar Harrsjö. Hela tiden måste man akta sin tunga så att man inte vräker ur sig något dumt och obetänksamt.
Det här är saker som kan te sig triviala. Men i en stad på 15 000 invånare kan de växa till obehagliga proportioner.
— Att ’lansera’ sig själv som musiker och band får man göra försiktigt. Det är säkert en av flera orsaker till att vi har svårt att nå utanför Blekinge. Det känns hämmande helt enkelt.
Utan någon synbar anledning slänger Harrsjö plötsligt ur sig att ABC 80 var bättre när de startade.
— Det var rockigare på den tiden. Nu känns musiken lite stel och orörlig, det händer för lite i låtarna.
Mutvig går i försvarsställning:
— Näää. Inte. Jag tycker det går i rätt riktning. Att det alltid måste hända en massa i en låt har blivit en mani. Lyssna på ”Ceremony”. Vad händer där?
Så här fortsätter det under hela samtalet. Får ABC 80 någonsin ordning på alla trådar, impulser och idéer kan det smälla till rejält. Men för altdel vänta inte på smällen, redan krutdurken är nog spännande.
Måhända kan Karlshamn vid första besöket ge intryck av en idyll. Delvis sant, kanske men inte helt. När jag står och slickar i mig min mjukglass vid torgets glasskiosk kan ögonen vandra ner mot hamnen där industribyggnader höjer sig. Karlshamn är sedan gammalt en industristad. Konsums oljefabrik dominerar men längre bort syns skorstenarna till det stora oljekraftverket. Några kilometer härifrån ligger Mörrums jättelika pappersbruk.
Luften i Karlshamn står inte Sundsvalls långt efter och arbetslöshetssiffrorna är närmast norrländska. Kommunen har varit sossestyrd i evigheters evighet och eftersom alla är snälla och ingen kritiserar har det utvecklats till ett ineffektivt pampvälde av mindre format. De bägge lokaltidningarna som skulle kunna sätta fart på händelsernas gång är med sin slöa journalistik snarast ett skämt.

Unter den Linden, ett ungt, skramlande, talangfullt och lovande källarband. Från Karlshamn, Blekinge och på väg mot nya djärva mål. Björn Hansson, Johan ”Lovhög” Löfberg och Ulf Nilsson heter trion.
Unter den Linden
Efter en hastig blick på kvällstidningarnas löpsedlar fortsätter jag från torget ner över Mieån och upp till ett av HSB:s hyresområden. Porten och trapphuset har samma slitna klotter som överallt annars. Jag ska träffa Unter den Linden.
Medan ABC 80 spelar en ganska förfinad popmusik, tidsmedveten såväl som självmedveten är Unter den Linden ett slamrande källarband. Ungt och talangfullt.
Unter den Linden (namnet på en paradgata i Berlin) är tre personer. Johan ”lövhög” Löfberg, Björn Hansson och Ulf Nilsson trummor, gitarr/sång samt bas. Deras musik uttrycker en vass aggressivitet. Men inte punkens stereotypa hamrande. Däremot är den närbesläktad med föregångare som the Who.
— I Skåne påstår publiken att vi låter som tidiga TT-Reuter, kompletterar Björn och skrattar på ett mångtydigt sätt. Lund ligger inte långt borta och hos Unter finns allvaret.
Det som förvånar mest när jag hör Unter den Lindens drivande, dynamiska rock är att bandet bara existerat sedan i november. Och dessutom haft svårt att repa eftersom Björn legat i lumpen under vintern.
Men trots att de bara spelat tillsammans i nio månader har de drabbats av alla Karlshamnsbands eviga problem. Björn:
— Det känns som vi vill byta hela vår repertoar. Spela helt nya låtar. Det är ganska påfrestande och tråkigt att ständigt spela inför samma publik häri Karlshamn. Stressen att skriva nya låtar, att förnya sig finns med direkt.
ABC 80 gav luft åt samma problem. Det blir omöjligt att fila på låtarna under en längre tid och pröva dom inför olika publik. Att möta samma publik spelning efter spelning leder till detta. Publiken tröttnar och bandet kroknar.
— Vi måste komma ut och få spela inför ny publik utanför Karlshamn och Blekinge, fortsätter Björn.
— Men det går inte så länge folk bara är intresserade av Rockslaget här i Karlshamn. Ingen uppmärksammar att det finns rockband här. Karlshamn är bara Rockslaget och drogfritt. Snart tror väl folk att drogfritt är ett rockband.
— Drogfritt kör vi på spelningarna, OK. Men annars sups det lika mycket här som någon annanstans.
Så länge rocksverige är mer intresserad av vad som händer i Lund, Stockholm, New York och Manchester kommer Karlshamn och många andra mindre svenska städer förbli vita öar på rockkartan. Musik som lever kommer att gå förlorad.
Det är synd om er som kanske aldrig kommer att få höra Unter den Linden med kaskader av gitarrackord och hamrande trummor ge nytt liv åt Stig Dagermans novell ”Att döda ett barn”. Eller få känna suget i ABC 80:s moderna pop.
Sålunda tänkte jag, tog min väska, satte mig på tåget och återvände hem till min Stockholmsförort.
Lämna ett svar