Han är 39 år och han åker motorcykel till spelningarna. Han tycker inte om att göra grammofonskivor.
— Om jag var Kalle Kula skulle jag inte köpa mina plattor.
Men i dom svenska folkparkerna är han oslagbar. Där är han Jerry Williams — the one and only. Vi hittade honom i Grängesberg en regnig kväll.

Vi åker genom städer, köpingar och byar som knappt hinner börja innan dom tar slut. Några hundra meter huvudgata, ett konditori, några livsmedelsaffärer, en järnhandel, en sommarstängd biograf är standarduppställningen. Ett par bensinmackar vid infarten och lika många vid utfarten bildar ramen på denna massproducerade tavla. Det må stå Lindesberg, Kopparberg eller Grängesberg vid vägkanten.
Ett alltmer tilltagande regn faller obevekligt över folk och fä. Jorden är mörk och fälten lyser gröna.
Industrisemestern tar sin början detta veckoslut. Husvagnarna rullar på led mot oss. Det är fredageftermiddag och i varje ort känns helgstämningen.
Utanför korvmackarna och kioskerna samlas mopedgängen. Gubbarna sitter på bänkarna och pokulerar. Brunbrända och fårade.
Varuhusen och stormarknadernas dörrar hinner aldrig riktigt gå igen mellan tvåbarnsfamiljerna som med ojämna intervaller strömmar ut ur affärernas vidöppna käftar. Med tunga steg och lätta plånböcker styrs stegen mot närbelägna parkeringsplatser.
Det här är Sverige åt svenskarna. Varje gest, varje ton, varje doft är bekant. Landsbygden och småstaden är visserligen ingen romantisk idyll, men precis som turistbroschyren lovar blir du ”bergtagen av Bergslagen”.
Genom en Volvo 142:as regnvåta ruta en julikväll skimrar och glittrar den svenska småstaden av löften, förväntningar, renhårighet och präktighet.
Arbetslösheten syns inte. Den har antingen flyttat eller också sitter den inomhus och kurar. Fabrikerna ser vi inte, men vi känner lukten från dem ibland.
I Kopparberg råder den nästan overkliga friden. En gammal man i paltor och även cykel från seklets början bligar mot oss. Han står som ett monument vid vägens kant och hans plats i landskapsbilden är lika självklar som den röda träkyrkans.
Gästgiveriet minner om Pensionat Paradiset. Det vore helt i sin ordning om Thor Modén drullade ut ur byggnaden förklädd till Don Carlos och frågade efter ett pulver.
Vi ser inga flyttlass som drar till storstäderna. Vi ser inga familjer som splittras under veckorna och bara träffas utmattade över helgerna på grund av att arbetena ligger många mil från boplatserna. Vi ser inga styrelserum där storbolagen klubbar igenom en industrinedläggelse som punkt nummer tre på dagordningen. Vi ser ingen ångest, vi ser ingen desperation. Vi ser inga protester, vi ser ingen kamp.
De röda små stugorna som ligger utspridda bland gran, tall och björk glimmar likt rubiner. Falu rödfärg mitt i Bergslagen trotsar alla väderlekar.
I hagarna betar kor, hästar och får. Nyfödda föl, nästan enbart bestående av långa, långa ben, vankar osäkert och storögda omkring bland klöver och smörblommor. Ett knallgult rapsfält river sönder det grönmelerade lapptäcket.

På motorcykel mot parken

Det är härute i det svenskaste av Sverige som Jerry Williams har sitt folk. Det är här han hör hemma. Trots den amerikanska musiken, trots volymen och trots sitt ur-stockholmska språk och sin storstadsattityd. Han är lika folkkär som någonsin Lill-Babs eller Snoddas. Folkparkerna är hans scen. En sommarkväll i hällregn drar han 1500 personer till Grängesbergsparken, en ort där det bor mindre än 5000 totalt.
Parken är hela bygdens angelägenhet. Grängesbergs samhälle är på dekis. Inga jobb och befolkningen sjunker stadigt. Som en följd är folkparkens verksamhet också rejält nerskuren. Den här sommaren hålls den 63 år gamla institutionen endast öppen nio kvällar.
En gammal vithårig vaktmästare — endast pensionerad sedan två år, men han kan så klart inte hålla sig därifrån — går runt med oss på den sandplan som under kvällens lopp skall förvandlas till något som mer liknar en översvämmad motorcrossbana.
— Förr i tiden var det dans tre gånger i veckan. Fullt jämt. Nu till Barnens dag hyr vi in ett tivoli och har öppet i tre dagar. Varje kväll är ett vågspel. Det måste komma omkring 1000 personer för att det skall gå ihop.
Tivolit han talar om är några karuseller och vagnar med lyckohjul och tombola som på måfå slängts ut på sandplanen. Unga masar och kullor åker runt med detta ambulerande tivoli i Mellansverige och Norge. Tivoliägarna satsar mer och mer på polacker som arbetskraft berättar dom för oss. ’Polska studenter är både billigare och så jobbar dom bättre’.
Det skymmer långsamt. Redan vid 4-tiden i eftermiddags anlände Jerry Williams förtrupper. En buss fullastad med ljud- och ljusutrustning med tillhörande tekniker.
Turnéledaren Tobbe ger oss sitt blixtrande varggrin som välkomsthälsning. Det är turnéledarens jobb att vara snäll mot pressen så ljudteknikern Rallarn hälsar medelst grymtning.
Vid pass 7 glider tre femtedelar av bandet in i parken med en blå hyrd Volvo. Dom tre dunkar och mal improviserad blues i en timme. Pughs lillebror Ingemar ”Ingo” Rogefeldt, Caj Högberg och Dougie Lawton leker med olika instrument. Turnén har pågått snart 14 dagar så ljudteknikern och killarna i bandet verkar inte ha nämnvärda problem att hitta ett bra ”sound”.
Plötsligt slås de stora perkgrindarna upp och två motorcyklister i regnställ uppenbarar sig. Det är trummisen Peder Sundell och Jerry Williams. Dom har kört från Stockholm och är vid gott mod trots regn hela resan. Jerry vill åka till värdshuset där truppen senare skall övernatta. Han ber oss hänga på. Fotograf Nilsson och jag slänger oss i vår gubbracer och ser Jerry fräsa iväg på sin japanska symaskin. Så det var alltså allvar det här med motorcykelåkandet. Inte nån jävla gimmick där han slängde sig på cykeln en solig dag för en spelning i Uppsala. Nej här är det entusiasten och idealisten som är ute och stökar.

Levis, Suzuki och Nike

Framme vid värdshuset frågar vi Jerry om han vill ha en halvtimme att byta om på så kan vi snacka sedan. Nej, det är bara att hänga med in på det trånga dubbelrummet. Han har problem med att få av sig det randiga regnstället.
— Det är precis nytt, stånkar han och börjar kränga av sig den Suzukimärkta läderoverallen under stället. När han når fram till ett par röda träningsoverallsbyxor, fotbollsstrumpor och en collegetröja från Levis slutar avklädningen och han kryper upp i ena sängen.
— Suzuki och Levis. Det är mycket sponsorer igång? frågar jag.
— Levis har köpt in sig på många rockturnéer. Dom går in med stålar för ljudanläggningen. Sen får vi hämta ut ett par jeans också, säger han med ett snett leende.
Tidigare när vi stod och beundrade de två motorcyklarna märkta ”Jerry Williams” på tanken berättade Jerry att han fick låna dom av Suzuki. Firman lånar å sin sida rockartistens namn. På Jerrys Scenskinnjacka missar ingen det tio centimeter höga SUZUKI-bokstäverna.
Jerry Williams menar att en turné av det här slaget drar sådana kostnader att det vore svårt att få det hela att gå runt utan sponsorer.
— När jag började bestod hela vår ljudanläggning av halva medhörningen vi har idag, 40 watt tror jag vi hade. Jag har för mig att för tio år sedan med stora Dynamite Brass orkestern fick arrangörerna betala 4-5000 kronor. Idag kostar vi 20.000 plus 35 kronor milen. Men vi har vintertaxor på 11.500 och 15.500.
Men var går din gräns när det gäller att ställa upp på reklamgrejor då?
— Den går nog precis här vid Levis. Han lägger in en pris snus och ser fundersam ut.
Det är ingen gamäng som jag har framför mig i rum 201 på Grängesbergs värdshus. Det är en allvarlig och eftertänksam 39-åring som sett det mesta, för att inte säga allt, inom rocksvängen passera förbi.

Lekte James Brown

Jag minns honom från början av sextiotalet som en trist brylkrämssnubbe som på dålig engelska imiterade amerikanska rockstjärnor. Det var först 1969 på en spelning på Norrlands nation i Uppsala tillsammans med Dynamite Brass som den bilden av Jerry suddades ut. Här framstod han som en av de professionellaste och hårdast arbetande svenska artister jag dittills sett.
— Jag hade sett soulpaketet som var i Stockholm och gilla Otis (Redding), James (Brown) och alla dom. Sen lekte man James Brown i fem år. Sen börja man leka Elvis Presley igen.
1962 tillsammans med kompgruppen The Violents började det.
— Det var inga rockprylar som åkte runt då. Alla hade slutat, Gerhard, Boris och Ragge.
I mitten på sextiotalet exploderade den svenska popscenen. Det var mods och det var Tages, Shanes och Hep Stars för hela slanten.
— Då var jag Sune, grimaserar Jerry. Ett år, det måste ha varit 66, då var det tungt. Fick nästan inga spelningar. Som tur var gjorde jag lumpen så jag kunde skylla på det när jag inte hade nåt jobb.
— Men några år senare åkte Dynamite Brasset och jag i paket med Hounds. Då var det dom som var torsk och vi gick hem. Jag har ju alltid haft mycket raggare och den stajlen i publiken så det var lättare för mig att klara deras tjutande småbrudar än för dom att klara raggarna.
Jerry har stått på scenen omkring 2000 gånger räknar vi ut och numer är han aldrig nervös eller orolig inför framträdandena. Jag nämner att det finns skådespelare som stått på scenen i 30-40 år som kräks av nervositet före premiärer.
— Det är ett pack för sig, utbrister han. Dom kan ju gå och nojja hur länge som helst på om dom ska gå in från höger eller vänster på scenen, eller hur, säger han menande och vill att jag skall backa upp hans påstående.
Jerry Williams är folkets man. Rockrullen i tv har under våren ytterligare understrukit detta. Han kopplas ihop med den vanliga knegaren, jobbaren, som tar ett järn på lördan och vill höra lite hej-ba-beriba.
Du får gratis motorcykel, gratis jeans och tröjor, väska och sportskor från Nike. Du tjänar bra. Är du egentligen inte ganska distanserad från din publik och lever ett ganska privilegierat liv?
— Det här är ett kneg så man är knegare i alla fall. Men det är klart att det är en jävla skillnad mot att stå på verkstadsgolvet. Men det är inget lyxliv jag lever. Hänger inte på inneplejsen. Det ger inget.
Vad gör du då?
— Kutar och lyfter. Umgås med killarna i bandet och sen bara med vanliga polare. Inte musiker och branschfolk. Lyssnar i lurarna. Gamla Sun-plattor, Richard, Elvis, Edmunds. Av nya grejer tycker jag Costello är bra.
Du är benhård på att familjen skall hållas utanför det du sysslar med?
— Väljer man ett sånt här jobb får man hacka i sig att dom skriver om en. För kaggarna och kärringen tror jag inte det är bra. Dom vill inte heller hamna på bilder. Min farsa skulle bli förbannad om man skrev om honom. Han har inte valt det kneget.
Efter plugget skuttade Jerry runt på flera olika jobb precis som alla andra killar i slutet på 50-talet. Konjunkturerna gick uppåt, rocken kom med stormsteg, Tre Kronor vann hockey-VM 1957 i Moskva. Allt detta satt givetvis avtryck på Jerry.

Skepta på hela grejen. Nä.

— Jag var rörpulare ett par bast, brevbärare, jobbade på Electrolux. Ja från 15 till 20 pyssla man med allt. Hockey i Huvudsta, hojja, rock, mest hojja.
Men först 1968 fick han råd att köpa sin första egna motorcykel. Och nu har han två tungviktare på lån från Suzuki.
— Första pengarna jag tjänade gick till en ekomaskin. Vi bråkade alltid i bandet om vi skulle han den på sången eller gitarren.
Nu har Jerry hållit på 20 år med det han kallar ”lättillgänglig musik”.
— Det ska va drag i skiten och allt hänger på om man kan kicka på varann i bandet.
Han har fått slita sina hundår men aldrig tvivlat på vad han velat göra.
— Skepta på hela grejen? Näääääää, det här är vad man vill pyssla med.
Det är andra som stått för tvivlet. Hans skivbolag Sonet låg på om att han skulle sjunga på svenska istället för engelska. Att det skulle väga över mer mot svensktopp än mot rock.
— Gjorde nån jävla ökenlåt -74 mitt i rocksvängen. Tidigare spelade jag in en del tejper, men fick löfte om att det inte skulle ges ut om det inte blev bra. Så det mesta slog vi sönder.
Jerry Williams sjunger alltså rock på engelska. Han sjunger rocktexter som dom alltid låtit. Lite kärlek, lite bilåka, lite hålligång. Inget att uppröras eller förfäras över. Inga ord som vill förändra, mana till kamp eller berätta om orättvisor. Hur faan får han ihop det? Tror han inte på att kultur är politik? Tror han inte på sången som vapen?
— Jo den bagen har också sitt berättigande. Mikael Wiehe har gjort skitbra grejor. Den pryl jag gör funkar bra så här. Det ändrar man inte på. Det skulle inte funka för mig. Dom som spanar vill att det ska vara drag. Gjorde Nationalteaterns ”Stena Olssons Compaigne”. Planka den rakt av med läspning och allt för jag tyckte han sjöng så ball. Och den funkade ju. Men texten betyder egentligen inte ett jävla dugg för mig. Det är ord som ligger rätt i truten.
Jerry säger det rakt på så där bara. Avväpnande. Här är jag och jag gör min pryl. Det finns inget att klandra honom för. Det finns bara respekt och aktning att hysa för en snubbe som fortsätter att föra en kamp, men han gör det på sitt sätt. Han jobbar med ärlighet och mänsklighet.
Han sitter och funderar här och är tyst och lite tveksam, men så säger han:
— Om man ska nå verkliga förändringar skall man jobba direkt politiskt. Visst har jag ställt upp på vissa grejer. Spelat för KU (Kommunistisk Ungdom) på Söder. Det kom inte en käft men i alla fall.

Popcorn, vodka och tryckare

Det börjar dra sig mot avfärd mot parken. Folkparken i Grängesberg en timme före Jerry Williams och Roadworks 23-show en lervälling där unkna popcorndofter glider fram i hällregnet. Tommy Bergs i rotundan. Dom gnetar fram en tryckare, en halvtempolåt och en rockare inför fulla 15-åringar som luktar blöt kofta.
Att vara dansbandsmusiker måste vara världens värsta jobb. Inte för att det är lika hårt och tungt som de flesta vanliga jobb utan för att just musikeryrket innehåller en vision och i detta fall illusion om konstnärligt skapande. För Tommy Bergs och deras kollegor är det ett tröstlöst harvande på krogar, folkets hus och parker. Allt inför en publik som är i sånt behov av tröst, ömhet och längtan att dom måste bedöva sig kraftigt för att orka.
Strax före klockan ett har smågrabbarna med fjun på överläpparna och idrottsklubbens träningsoveralltröja på pojkkroppen bara ynkliga skvättar kvar i kvartingarna. Här sups det starksprit. Vinblask och skit hålls dom bara med i storstan.
Redan när grabbarna passerat 20 är dom vuxna män med ölmagar. Dom står och hänger vid bilarna utanför parken och garvar åt småtjejerna som raglar ut genom grindarna. Genomblöta, fulla, trötta men åtminstone på ytan fnittriga, flamsiga, glada och gapigt högljudda. Små blonda blåögda finlemmade jäntor som har minst ett år kvar i grundskolan och som det osar svavel och vodka ur käften på.
Här i Grängesbergs folkets park bråkas det inte värst mycket, dom slår varken oss eller varandra på käften. Dom är snälla och dunka-i-ryggiga.
— Du måste heja på Jerry och digga mer, säger en ung man till mig under showen tidigare på kvällen. Han slår mig killaktigt på axeln med knytnäven och höjer min arm i luften och drar den upp och ner.
Egentligen skall han inte behöva säga åt mig att digga Jerry. Det lilla mörkhåriga dynamitpaketet i vita jeans och gympapjuck frustar av liv. Hans entré tidigare ikväll är av James Brown-klass. Eller som en tungviktsvärldsmästare i boxning som tar sin givna plats i ringen under folkets jubel.
Jerry Williams är stor show. Och han vet det. Och publiken vet det. Därför fungerar överdrifterna. Efter att ha kutat runt på scenen som en ilsken treåring spricker han upp i ett jätteflin, ruskar av sig svetten så det stänker neråt femte bänk och så slappnar han av och visar med sin kropp att det är bara skoj, bara på lek, jag är inte rockstjärna, jag är faktiskt jävligt lik er allihop. Titta på mig bara så ser ni.
Vi tittade, vi såg, vi log igenkännande och vi åkte hem till värdshuset igen.

Vi röjer bara på Savoy

Där tornar det upp sig till fest. Turnéledaren bjuder på Southern Comfort. Rallarn är barmästare i sött köksförkläde. Alla öl och drinkar som konsumeras under kvällen skriver han upp i en liten svart bok. Sedan blir grabbarna debiterade efterhand. Det här systemet har Roadwork kört med under alla sina år tillsammans.
Tommy Fotograf, Jerry och jag pratar sport och politik. Jerry är en äkta gammelkommunist. Han berättar om när han var och tittade på det ryska ishockeylandslaget 1954 i Stockholm. Med förtjusning öser han på om hur han som 12-åring lyckades sticka in fingrarna genom hönsnätet ovanför rinken och faktiskt nudda vid den legendariska storstjärnan Bobrov.
Ni som såg Antidroggalan från Johanneshov Valborgsmässoafton såg också Jerry Williams iförd rysk hockeytröja och knutna nävar.
— Det var ett helvete att få tag i tröjan. Det var min fru som ordnade den till sist. Faan man ville ju ha en tröja med lite äkta socialistsvett i.
För Jerry är tanken på ett annat samhälle både en konkret verklighet och en romantisk dröm. Jerry är minst sagt en katt bland hermelinerna. Han sitter mitt i den mest hårdsvängande kommersiella branschen och har idéer som ”höjdarna” inte vet om dom skall skratt eller gråta åt.
Själv är Jerry väl medveten om reglerna. Han har sett rocken och punken säljas ut. Han tar ett år i taget. Han vet var gränserna går.
— Dom kan acceptera rödsnacket så länge dom tjänar kulor på en. Där går gränsen.
Jerry snackar mycket i termer av rött och blått.
— Han är röd och han är röd, säger Jerry om killarna i bandet. Men han där borta rösta på folkpartiet sist men det har han fått faan för senaste åren så vi får se om han törs göra om det, garvar han.
Jerry sitter lugnt och kollar in läget medan gänget super loss. Han smuttar på en Loranga och knäpper upp sin första öl först efter två på natten.
— Folkparkerna är fina institutioner som vi ska vara rädda om. Men nu körs dom ner i botten. Om man klagar på att omklädningsrummen är slitna så får man bara till svar att har dom dugt år Gunnar Wiklund så skall dom fan duga åt er. Fan det är ju inte det de gäller. Hade det vart på Cuba hade jag kunnat byta om bakom ett skjul. Cuba är ett gäng!
Turnéjargongen blir inte påfrestande i Jerrys sällskap. Han gör språket till sitt eget. Han är språket. Dom korthuggna uttrycken som används istället för långa beskrivningar av skeendena tappar snabbt fart och kraft i andras munnar. ”Öken” är negativt laddat, botten, urdåligt, trist, omänskligt och ogästvänligt med andra ord. ”Ett gäng” är positivt laddat, något är bra, stort, det fungerar. Cuba är ett gäng, alltså.
— Förändringar och framtid…? Man vet så lite. Innan gruvstrejken 69 hade det varit arbetsfred i 190 år. Det kan braka lös igen nästa år, men det kan lika gärna ta hundra år till. Det enda man vet är att om ”dom” (tung betong och han refererar till vårt tidigare snack om de tilltagande högerströmningarna i samhället) kommer till makten är det slut på rödsnacket. Om det blir rött
— …då är det ok, då vet man att det kommer att ordna sig.
Jerry skjuter upp glasögonen över den svarta kalufsen. Lägger dom kraftiga skrotlyftararmarna i kors och suger på snusprillan lite extra.
Det är uppbrottsstämning. Den stora kassettbandspelaren bärs in i ett av hotellrummen där festen fortsätter. Det ljusnar. Musiken skrålar och glas klirrar från rummet och ut i den korridor där Jerry, Tommy och jag står och försöker väga in om det är läggdags eller om festen skall gå vidare en stund till.
Det brakar till inifrån hotellrummet. Tommy undrar om det är röjning på gång. Jerry skakar på huvudet.
— Nä nä. Vi röjer bara på Savoy och såna plejs.