Janne Schaffer och Björn J:son Lindh. Två svenskar som Europa lyssnar på. Två veteraner som var för sig och tillsammans i gruppen Hörselmat påverkar inte bara svenskt musikliv.
Schaffer har ena dagen rockverkstad i Örebro — nästa dag spelar han med Brecker Brothers.
J:son dansar den 26 maj med dom stora elefanterna Jan Akkerman och Jon Hiseman på Göta Lejons scen. Om detta och mycket mer handlar denna stereointervju.

Vi träffas på en av Gamla stans uteserveringar den helg sommaren utan förvarning var över oss. Janne Schaffer har i veckan kommit hem från en tre veckor lång Europaturné. Ute på kontinenten bär gruppen Jannes namn, här hemma heter dom Hörselmat.

— Vi har spelat i konsertsalar i Tyskland och Schweiz. Det har gått mycket bra. Både i Danmark och Tyskland har vi gjort tv.
Varför är det viktigt att spela utomlands?
— När jag står på en scen i Zürich vet ingen någonting om mig. Dom kanske har hört en platta det är allt. Här hemma tittar alltid folk på mig ur antingen den eller också den vinkeln.
Janne intar olika positioner framför mig och solen som håller på att smyga ner bakom Riddarholmskyrkan sticker i ögonen. Är det möjligen så att han, precis som Jojje Wadenius och en del andra musiker anser att Sverige är ett hopplöst inskränkt land där det är omöjligt att leva och utvecklas som musiker med stort M.
— Nej, nej. Kan inte tänka mig att flytta härifrån. Tror aldrig att jag skulle känna mig lika fri någon annanstans. Om jag åkte till Los Angeles nu skulle jag få börja från början och ta alla skitjobb i studion som jag slipper här hemma.

Inga pengar

Janne Schaffer var ju en gång i tiden killen som spelade i alla sammanhang med alla människor. Han erkänner villigt att det blev för mycket ett tag.
— Tjänade inga stora pengar heller. Varken på tvjobben eller studiojobben. Kommer ihåg en gång när jag spelade med Gugge Hedrenius att Christer Boustedt som var med i samma orkester varnade mig. “Du kommer att tappa bort dig själv, Janne om du fortsätter så här.” Nu väljer jag att arbeta med människor jag känner eller projekt som verkar intressanta.
Men vissa identifikationsproblem finns det för honom. I popsammanhang betraktas han ofta som jazzmusiker och i jazzsammanhang står han för pop. Schaffers musik har oftast hamnat i kategorin jazzrock. Men idag, söndagen den 10 maj vid pass halv sju mellan cannelonin och punchglassen gör han ett överraskande bokslut. Inte kanske så mycket över sitt eget musicerande utan mer över en hel genre.
— Jazzrocken är slut. Den levde ett tag men ledde ingenstans. Det slutade med att några höll på jazzen och andra höll på rocken. Det gick inte att få ihop det.
När man talar med Janne Schaffer går det inte att ta sig förbi det blindskär som heter teknik. Kan inte teknik till slut bli en hämmande faktor istället för en befriande? Kan skicklighet strypa känslan och uttrycket? Schaffer skrattar åt den här gamla käpphästen som musiker av hans kaliber alltid råkar ut för när dom träffar på journalister som inte ens är kapabla att stämma en gitarr.
— Jo om man får tro det som skrivits i tidningarna senaste åren stämmer det du säger. (Han fortsätter allvarlig) Det finns ingen motsättning mellan teknik och känsla. Jag vill ha den teknik att jag skall kunna spela precis det jag vill. Det går givetvis att få fram dömycket känsla i några få toner. Men det gäller att välja rätt toner. Ju mer man kan desto bättre går det att välja.

Rockverkstäder

Under några år har Janne Schaffer i mån av tid arbetat med rockverkstäder runt om i landet. I Stenungssund, Norrtälje, Örebro och Karlskrona bland annat har ungdomar undervisats av en av världens främsta gitarrvirtuoser.
— Har lärt mig mycket själv på rockverkstäderna. Det hörs kanske något på senaste plattan och kommer att höras ännu mer på nästa. Det blir rakare. Man får perspektiv. De små finesserna som betyder så mycket för mig blir lite mindre viktiga.
— Dom här killarna och tjejerna i Norrtälje får kämpa hårt för lokaler. Det är en hård kamp som måste föras om musikutbudet skall ökas. Nu ska det skäras ner och sparas på kulturen. Det är verkligen att skära i folks själ. Det blir enorma konsekvenser.
När han pratar om de unga musikernas situation är tonen skarp och engagerad. När han talar om sig själv är han försiktig och blygsam. Han ler och säger “har aldrig pluggat musik”. Påstår att han inte kan något om prylar och teknik heller.
— Det är Halkan (han med musikaffären ni vet) som lär mig och ber mig prova olika grejer. Har tre pedaler och tre förstärkare. Ju mindre desto bättre. Men jag har köpt en ny gitarr.
Den är gammal förstås. En Fender Stratocaster från -62.
— Taubes “Så skimrande var aldrig havet” går bara att göra med den. Den har längre toner, ett annat ljud.
Så Schaffers gamla välbekanta Gibson Les Paul från 1959 har fått konkurrens.
För övrigt pratar vi om amerikanskan Carla Bley som spelar i Köpenhamn den 3 juni.
— Hon är en av dom ballaste människor jag vet, brister Janne ut. Kompositör, arrangör, musiker och kvinna. Hon har oerhört intressanta idéer om musiken och livet.

Happening

Schaffer har spelat med henne flera gånger, senast i april på Kulturhuset i Stockholm. Det torde bli mer samarbete framöver. Men närmast på Janne Schaffers program ligger en happening på Moderna museet tillsammans med Tommy Körberg, Stefan Nilsson och ytterligare några musiker. Rolf Börjlind står för texterna och Carsten Regild bilder. 27 maj skall stegen ställas mot Skeppsholmen.
Den 11 juli spelar Schaffer med Brecker Brothers i Köpenhamn.
— Dom hörde oss i Montreux i fjol och gillade det tydligen.
Det blir olika turer under sommaren med Leif Strands kör också förutom vanliga Hörselmatspelningar med J:son, Per Lindvall och Tommy Cassemar. En sjätte lp skall tillverkas som russin i denna jättekaka.
— Sentimental musik vill jag göra nu. Musik som griper tag.
Det blir Janne Schaffers slutord innan han sticker iväg till Karlskrona och en ny rockverkstad med förväntansfulla elever.

— Det står i något papper att det här var min idé, men det är helt och hållet Sticks-promotorn Per Hoiness idé. Björn J:son Lindh pratar om supergruppen Project som ställer sig på Göta Lejons scen den 26 maj. Holländaren Jan Akkerman gitarr, dansken Kenneth Knudsen klaviatur, sydamerikanen Pablo Nahar bas och engelsmannen Jon Hiseman trummor heter övriga Projectmedlemmar.

— Akkerman, Knudsen och jag som står för låtarna har träffats, lyssnat på kassetter och snackat. Vi har vansinnigt olika musiksmak, fnissar Björn.
— Det blir fyra dagars repetitioner, så visst känns det nervöst. Går det här bra gör vi förmodligen en höstturné.
Någon platta är inte planerad. “Det är inte så intressant” tycker Björn. Det är mötet musiker emellan och erfarenheter som kan dras utifrån att spela tillsammans som betyder något.
Björn J:son Lindh har åtta soloplattor bakom sig och ett förmodligen okänt antal skivor där han medverkar som musiker och arrangör. Åtskilliga filmer och pjäser har fått sin musik komponerad av signaturen J:son.
— Fick en recension på senaste lpn Våta vingar där det stod “Jag kan spy på J:sons flöjt.” Så har jag känt det själv ibland. Har varit enormt trött på flöjten och dess begränsningar. Om mina lungor pallat skulle jag spela sax också. Det ligger närmare sången, mer variation.
Björn talar lite om när han spelade sax med dansbanden hemma, numera borta, i Värmland. Då och nu — hur ser en veteran på dagens musiksituation?
— Visst är jag lite avundsjuk på dom som är på gång nu. Det är alltid roligare att vara på väg, att utvecklas. Och det händer mycket nu. Det är viktigare att det kommer fram många band än hur dom låter. För i den här massan kommer det så småningom att dyka upp duktiga musiker.

Som idrott

Det låter som idrott ungefär. Bredd för att få elit. Massidrott ger ett skickligt toppskikt. Vad är kriteriet för en duktig musiker?
— Tekniskt bra, flexibel, ett visst IQ måste man ha, jo faktiskt, ett utvecklat känsloliv. Om det är iskalla människor som spelar tränger det igenom vinylen direkt. Sånt hörs.
Björn bjuder på kaffe och mandelkubb i villaträdgården i Näsby. Papegojorna Jocke och Micko pratar och skriker så dom blir inburna i huset igen. Björn kommer ut, slår sig ner och säger:
— Min feeling finns i rockmusiken: Utan den skulle jag inte göra sån musik jag gör idag.
Han är ändå uppväxt med klassisk musik. Har gått på musikaliska akademin. “Jag var inne i det där med hull och hår” säger han.
Jag tänker på grupper som J:son Fleece och Atlantic Ocean. Där Jason, Johnny Mowinkel, Hawkey Franzén, Janne Bandel, Sten Bergman, Greg Fitzpatrick med flera huserade. Band i skarven mellan 60 och 70-talet. Grupper som sprängde ramarna och utgjorde embryot för svensk rockmusik.

Anarkist

— Hela 60-talet överföll mig och tog mig därifrån (läs den “seriösa” musiken). Jag är ett offer för 60-talet. För all dess positiva anarki och flumkonst.
Om J:son är en anarkist i ideologisk mening vet jag inte efter att ha tillbringat en eftermiddag med honom i en tyst och fridfull sovstad längs Roslagsbanan. Att det är svårt att gissa sig till hans svar på frågorna står helt klart efter en timmes snack.
— Jag älskar datorer. Dom nya syntharna som kommer nu påverkar musiken enormt. Det blir fantasifullare musik. Och det blir nya riktningar och gamla tas upp igen, konstruktivistiska skolor, tolvtonsmusik.
— Ultravox gillar jag. Det är förstås mörka moln som passerar i den musiken. Men den är ärlig. Den beskriver en tid vi lever i.
— Jag ser inga direkta faror i det här. Instrumentet är ju relaterat till sångrösten. Synthskräcken är infantil. Påminner om dixie-bandens spottande på elgitarrerna. “Det ska va banjo” sa dom på den tiden. Elgitarren är ju den bästa uppfinningen efter saxofonen.
Och han fortsätter att prata om fördomar mot elektronik och teknik. Jag känner att jag förvånas lite. Vi är nog många som sett Björn J:son Lindh stå med fötterna rätt ner i svensk folkmusikmylla och knoppen uppe i det blå spelandes en frustande hudnära tvärflöjt.
— Jag hajjade aldrig folkmusik-boomen. Plötsligt stack alla i lämmeltåg mot Delsbo. Det som berörde mig ordentligt var ursprunget, typ Pers-Hans och Björn Ståbi. Det var… ja det var rock när dom öste på med sina fioler.
Björn J:son Lindh, har precis som mannen på motstående sida dragit ner på sina många uppdrag som arrangör och kompositör: Det blev för mycket schlagermusik (jo han ler givetvis ursäktande) och coverinspelningar.

Parfym

— Så länge jag lärde mig något varje gång var det kul. För mig är det viktigt med texterna. Bellman och Victor Jara med Cornelis var roligt att göra. Eller Bernt Stafs första platta. Hela studion vibrerade av hans texter.
Parfymmusik. Dra ner det i lungorna ordentligt. Parfymmusik kommer ni att få höra i framtiden om J:son får som han vill. Eller hinner med.
— Musiken skulle ligga i rummet och bara vara närvarande. Nervlugnande musik, istället för valium. Om du är koncentrerad på annat skall den inte störa dig men om du vill lyssna skall den vara spännande och inte alls som skvalmusik.
När jag nämner för J:son att Brian Eno jobbar med precis det här på skivan Music for airports svär han till och sparkar i trädgårdsmöbeln.
— Då vill jag ha en skitbra film att göra musik till. Men Roy Anderson får väl aldrig göra nåt mer… Och så måste man ju skriva en symfoni. Det blir aldrig av även om mina planer är seriösa.
Är du trots allt lite nojig och rädd att inte hinna allt du vill hinna med här i livet?
— Att vara 36 är bättre än att vara 29, svarar han klurigt.
Parfymmusik eller inte, symfoni eller inte, filmmusik eller inte, något blir det i framtiden. Närmast alltså Project. Och sedan…