— Jag är inte rädd för sådant man inte kan se, jag är rädd för det man kan se, det som kommer rätt emot en. Människor och människors attityder. Det omedvetna våldet.
Freddie Wadling i Göteborgsbandet Cortex berättar om våldet och skräcken. Och hur det är att skapa musik utan regler och mönster.

Framme vid scenen är det vild okontrollerad dans. Jag småler åt mig själv när jag upptäcker att jag börjat dansa, utan att tänka på det. En kille ropar uppgivet ”jag orkar inte mer” och sjunker ner på scenkanten. Men det är inte slut än, tempot trissas upp ytterligare av de två trummisarna Uno Wall och Conny Jörnryd. Rytmen pulserar ut påträngande och intensiv. Gerth Svensson leker nonchalant fram melodislinqan på sin gitarr medan Freddie Wadling sliter med sin röst och bas. Mikael Ortendal på synth håller sig lite försynt i bakgrunden. Musiken är monoton, men i ordets positiva bemärkelse, den får en nästan hypnotisk effekt. Cortex avslutar spelningen med ”We are the dead”. Det var ungefär så jag kände det när jag efteråt försökte hämta mig.

Såpbubblor

Egentligen skiljer sig inte Cortex så mycket från andra band, inte när det gäller den instrumentala sättningen i alla fall. Men de har en helt egen stil som i grunden till stor del bygger på improvisation och sångaren Freddies förmåga att gestalta sin fantasi i ord.
— Jag har aldrig några klara idéer för låtar när vi repeterar. Det är bara grejer som snurrar runt i skallen. Många av idéerna kan liknas vid såpbubblor, de upplöses i intet.
Man kan inte gripa tag i dem igen. Cortex musik bygger därför mycket på improvisation både när det gäller texter och musik.
— Egentligen är det kanske inte musik jag sysslar med.
— Enligt alla regler skall det ju gå efter vissa mönster och givna formler. Texterna skall ha rim och reson och en massa mening. Allra helst skall de ha ett budskap. Om de nu inte har något budskap så går det ju bra i alla fall om man har en viss kontinuitet i det man gör. Men vad det gäller mina texter så kan de bestå av en massa ord staplade på varandra.
— Kanske kan man se det som en form av dadaism. Att man bygger på med det som först dyker upp i skallen. Alla våra texter har från början varit sådana. Finns det sen något som fastnar så bygger jag vidare på det.

Två avskedskonserter

Freddie är grundstommen i Cortex, men han är också den mest bräckliga delen i bandet. Cortex har redan gjort två avskedskonserter, men har efter båda gångerna kommit tillbaka.
— Det farliga med Cortex och framförallt mig själv är att allt är så oberäkneligt. Vi satsar inte på några turnéer eller spelar särskilt ofta, jag skulle inte kunna ställa upp helt enkelt. Jag måste vara obunden från sådana grejer för att kunna göra det jag gör. Känner jag att jag får press på mig så tänker jag: ”Jag klarar det inte, jag klarar inte av det här”. Då pajar allting.
Den här oberäkneligheten finns även i musiken. Det går aldrig att förutsäga vad som kan hända på konserterna. Det händer inte alltid, men ibland när de till en punkt där allt annat känns meningslöst. Känslan och intensiteten är så påträngande och musiken så suggestiv att man måste vara totalt känslomässigt förlamad för att inte ryckas med.
— Vi känner det själva också, det är när de magiska ögonblicken uppstår som man får själva kicken av att spela.
Att Freddie älskar skräckhistorier och bloddrypande filmer framgår av nästan allt han gör. Men bakom den yttre fasaden finns det något annat — den egna oron och rädslan. En rädsla för mer påtagliga saker. Rädslan för människor.

Inte mörkrädd

— Jag tycker om när folk runt omkring mig blir rädda och jag själv inte blir det. Jag är inte mörkrädd, jag kan gå och titta på en skräckfilm av allra värsta slag, sen gå hem och sova lugnt. Jag är inte rädd för sådant man inte kan se, jag är rädd för det man kan se, det som kommer rätt emot en. Människor och människors attityder. Folk som tror att de vet allt, kan allt och tror att de är bättre än alla andra. Något som också skrämmer mig är det omedvetna våldet. Människor som utför våldshandlingar utan att själva vara medvetna om det, som när fulla typer bara fäktar vilt omkring sig.
— När det gäller verklighetsanknytningen i det jag gör så kan jag inte påstå att jag delar någon verklighet med någon annan människa. Var och en går ju omkring med sina egna tankar och idéer. Det som är rött för mig kanske är grönt för dig. Jag tror inte det går att förena alla människor genom kamptexter och liknande.
— För mig betyder musik gemenskap. Jag började göra musik för att jag sökte gemenskap. Hade jag inte spelat så hade jag fortfarande suttit hemma i min lägenhet och tittat på TV och inte träffat en själ.
Har det stor betydelse för dig att spela ute?
— Både ja och nej. När jag sitter hemma vill jag gärna komma ut och spela. Jag har ett behov av att nå folk. På nåt sätt tala om att jag finns och lever. När man sen är ute och spelar så är det för det mesta så mycket runtomkring som är struligt. Det är ytterst få spelningar som fungerar smärtfritt.
Vad är det som gett dig mest under åren som musiker?
— Hmm, det är svårt att peka på något direkt. Kanske är det att folks sätt att uppfatta mig har förändrats. Om man tittar på mig utseendemässigt så är det många som dömer mig direkt, men som sen blir positivt överraskade övar att jag gör det jag gör. För mig har detta inneburit att jag förändrats som människa till något jag själv tycker är positivt.
— Något jag saknar inom mig själv är att jag fortfarande inte riktigt vet vad jag skall göra eller vad jag vill egentligen.
Har du någonsin vetat det?
— Nej, aldrig. Bara korta stunder som ”nu vill jag ha en kopp kaffe” eller ”nu vill jag titta på en film”.
Hade du inga idéer ens när du var yngre och gick i skolan?
— Nej, jag hoppades bara att jag skulle få avlida så smärtfritt som möjligt och så fort som möjligt: Tillvaron var så jävla meningslös. Jag var en outsider av stora mått på den tiden. Jag kunde inte prata eller konversera överhuvudtaget. Det var under slutet av min skoltid. När jag sen slutade skolan så fanns det ju ingen som helst anledning att öppna käften. Sen började jag lira och fick på så sätt en ny möjlighet att kommunicera.
Vad var det som fick dig att välja musiken som uttrycksmedel?
— Jag har alltid sjungit, det har jag gjort sen två års åldern. Morsan gjorde bandinspelningar med mig redan när jag var tre år. Jag skrålade som en galning… jag har alltid haft en sån här vansinnig röst.
Vid den åldern kan den väl inte varit särskilt artikulerad?
— Inte speciellt artikulerad, men jag sjöng nästan bättre då än vad jag gör nu. Oerhört intensivt, det skall du ha klart för dig.

Ångrar sminket

Freddie har varit med i mängder av band i Göteborg, ett av de mer kända är Lädernunnan som till och med varit i London och spelat.
— Det var den största upplevelsen i mitt liv att spela på Scala Cinema. Det enda jag ångrar var att jag hade smink runt ena ögat. Det ångrar jag som fan…
— När jag stod där på scenen var jag skiträdd och upplevde någon slags förlamning i händerna. Man kunde ju se alla människor… Herregud, en sån skillnad det var att spela där jämfört med i Sverige. Kanske låg skillnaden mest uppe i min egen skalle egentligen. För det första var det inte en sån sorts gala som jag var van att spela på. Det visades filmer av Kenneth Anger och William Burroughs, dessutom spelade vi tillsammans med Throbbing Gristle och Monte Cazazza så publiken var ju inte direkt inställd på att svänga. Det var inte heller någon lördagspublik utan snarare en samling ”aliens”, för mig i alla fall. Därför kändes det som om man var utelämnad på något sätt.
Var det samtidigt inte som en utmaning?
— Jag kunde inte känna det så. Jag var så hänförd och fascinerad av hela grejen. Det var ungefär som att befinna sig i gamla Rom, stå på arenan och titta på folk runtomkring som väntar på lejonen…
— Jag kände det som om jag stod inför ett stort odjur som man måste försöka blidka. Andra versen i en av Cortex låtar, ”Five seconds”, handlar om en liknande grej: ”Twenty thousand people is a monster, waiting in the night of neon”. När människor samlas så blir de som en, vilket alltid är skrämmande.
När det gäller skivor så har Freddie ställt upp och hjälpt band som Perverts, Glo och Rukorna när de behövt förstärkning. Även hans egen grupp Liket Lever gjorde en singel för några år sedan, men läget för skivor är idag annorlunda, enligt Freddie.
— Förr tyckte man allting var tillåtet. Folk var väldigt okritiska. Jag tyckte det var roligare förr. TP och Rukornas platta var speciellt rolig för den bröt mot alla konventioner, den var klart annorlunda.
— Dagen innan vi skulle spela in tränade vi en timma. Att allt gjordes så snabbt gillade jag. Annars går man bara och trissar upp sig och repar sönder låtarna, själva känslan blir utsliten. Gör man bara allt omedelbart brukar det bli bra.
— Det är så med allting, det är alltid de spontana grejerna som är roligast.

Live i studio

För några veckor sedan var Cortex nere i Lund och gjorde inspelningar för Heartwork. Från början var det meningen att de skulle göra en singel, men när de ändå var där passade de på att spela in en LP också. Under två nätter spelade de in 16 låtar… rakt upp och ner, en sorts liveupptagning i studio.
— Jag själv hade tänkt att vi skulle utnyttja studio-möjligheterna mer, men när vi väl kom dit kändes det inte rätt för Cortex. Jag kom underfund med att mycket av Cortex musik bygger på en omedelbar känsla, det är musik för ögonblicket. Det är saker som händer när man gör låtarna som är det kännetecknande. Att man står några stycken och gör en grej tillsammans. Var och en har sin lilla uppgift. Allting måste fungera just då.
Om planerna går i lås kommer LPn i augusti, men innan dess hoppas Henrik Venant som har Heartwork Records att ge ut en singel. På ena sidan blir det ”Sleepwalking”, en låt som gjordes direkt i studion, på andra sidan blir det klassikern ”Jesus i betong”.
— Ursprungligen är ”Jesus” en låt gjord av SPK, som jag fastnat för. Under en repetition så tänkte jag att vi skulle testa den, men någon text kunde jag inte. Av någon anledning kom jag då att tänka på en novell jag läst i en bok som heter ”Den stora skräckboken”, sammanställd av Torsten Jungstedt.
— Den handlar om en italiensk gästarbetare i New York under depressionstiden. Han är byggnadsarbetare och jobbar på en hög byggställning från vilken han faller ner i ett stort betongkar, där det sitter armeringsjärn i botten. Han spetsas på dem, men dör inte omedelbart. Smärtan är så kraftig att han inte känner någonting. Overklighetskänslan kommer över honom ”det är inte sant, det här har inte hänt, jag bara drömmer”. Långsamt kommer han underfund med att det är sant samtidigt som betongen stelnar och hans kropp sakta krossas.
— Det är ingen upplyftande historia direkt, snarare tvärtom… men det är en oerhört suggestiv novell. Själva desperationen är så kraftig. När jag läste den för första gången grep historien tag i mig. Allt var så obönhörligt. Som en slags diffus ondska som inte kommer från något speciellt håll.
Förutom i Hulu och Lund är Cortex inte särskilt kända utanför hemstaden. Men här i Göteborg har de en status som få andra. En stor skara entusiastiska fans följer dem från spelning till spelning, väl medvetna om att det alltid är något nytt de får vara med om. Göteborg brukar av många kallas dödens stad när det gäller musiklivet, men inte när Cortex spelar.