Jag träffar Bosse på restaurang Dionisos på söder. Han har just kommit hem från en turné med sitt band, Hjärnstorm, och verkar fortfarande vara uppe i högvarv.
Han berättar om dom dåliga fjädringarna i deras gamla turnébuss, medan han beställer in ett grekiskt grillspett och en starköl.
— Det är jag värd efter den här turnén, säger han lite urskuldande.

Bosse har spelat i band sedan -77. Han var trummis i legendariska Skabb, som vid sidan av Ebba Grön var stans häftigaste punkband och omåttligt populära under några hektiska månader när punken på allvar bröt igenom i Stockholm.
Jag kommer ihåg Bosse från konserter då, som en liten 14-åring med håret på ända, vilt hoppande bakom trumsetet. Nu ser han äldre ut än sina 16 år. Men han har fortfarande kvar sin speciella spelstil, och är ganska stolt över den.
— Jag tror att jag är den enda trummisen som hoppar när jag spelar. Dom flesta är rädda att missa i takten, eller att ramla över trumsetet. Men jag har lärt mig tekniken.
Efter Skabbs splittring på hösten -78, var Bosse med och bildade Molotovs, som höll i tre spelningar. Och sen dess har det varit Hjärnstorm.
Bosse berättar vilken känsla det var när punken kom. Plötsligt gjorde det ingenting att man var liten och var en dålig trummis. Han gestikulerar och målar upp beskrivningar:
— När jag höll i mina trumstockar var jag som en cowboy som kom i en laglös stad. Jag drog trumstockarna och kunde trumma ner vad som helst.
— Man trodde på nånting. En text som Ebba Gröns “Beväpna er” hade en helt annan betydelse än idag. Alla trodde på en fin framtid, och vi la ner våra själar i det. Då gällde det att inte vara sänkt. Att inte droga sig.
— Men nu har det svängt. Folk lyssnar på Joy Division…
Bosse sjunker ihop i en trött pose.
— Framtiden är säänkt… öhhh… skiiit…
— Det går i vågor. Man orkar inte kämpa hela tiden och vara på topp jämt. Nu är allting jobbigt. Man går tillbaka till sig själv. Och då är det många som super. Men man kan faktiskt vara missmodig och ändå kämpa…
Bosse funderar ett tag och garvar.
— Jag vet inte hur det där gick ihop. Men jag tror det går faktiskt.
Bosse har växt upp i Bollmora, en stockholmsförort. Hans föräldrar bor i radhus. Ett bra hem, tycker han. Men han umgicks med många höghusbarn som hade det sämre ställt.

“Brass är inte kul”

— Många av mina polare rökte som hästar. Och det är klart att man hängde på nån gång. Men jag tycker inte brass är kul. Man blir bara seg om man röker för mycket.
Nu röker Bosse aldrig. Däremot dricker han ibland.
— Jag kanske super mig full en gång varannan månad. Men jag dricker inte alltid när det är fest. Det finns ingen som tvingar en att supa sig full på fester.
— Men jag spelar aldrig när jag är full. Och när jag går på konserter dricker jag inte heller. Det bara bedövar intrycket. Man kan tycka att ett band är det bästa man hört, och när man hör det nykter är det bara skit.
Bosse gillar inte den svenska alkoholkulturen. Att man inte kan ta en öl, eller ett glas vin till maten, utan att behöva bälga i sig.
— Om folk ska dricka tycker jag det ska vara på krogen. Men som det är nu är det inte trevligt på krogen. Det är dyrt, och dom som har råd att gå ut är ofta… skumma.
Bosse garvar och berättar om sitt enda besök på Röda Rummet, som har blivit något av ett inneställe för Stockholms rockvärld.
— Jag fick verkligen krupp. Alla fördomar bekräftades. Folk kommer fram och säger: tjena, e du här, vi sitter därborta, hejdå. Så knallar dom iväg. Sen går man själv ett varv: Hej e du här, kul, hejdå.
Bosse stöder hakan i handen och sjunker ihop i en tung suck. Och jag garvar åt hans beskrivning av meningslösa krogkonversationer.
— Det är inte min pryl. Jag har inte vuxit upp i något dåligt hem. Men mina vänner har haft det ganska taskigt. Och skulle vi ha råd att dricka gick vi inte på krogen. Vi klämde några bärs på gräsmattan utanför badhuset. Och lite av det sitter kanske fortfarande kvar.
Jag frågar Bosse om det är mycket droger på Hjärnstorms spelningar. Men han tycker det är överdrivet att det skulle vara så mycket fylla på rockkonserter.
— Det är inte mer än nån annanstans, säger han.

“Droger behövs i samhället”

— Men det är mycket droger nu. Det är skitläskigt att se hur folk dekar ner sig.
— Droger behövs i det här samhället. Vad skulle hända om inte folk söp sig fulla? En del skulle titta på TV, men det är samma sak. Folk får massor av häftiga hallucinationer i sin video, en elektrisk apparat som inte förmedlar någon känsla. Och sitter man dessutom och klämmer en pripps blå…
Bosse hasar ner på stolen, gapar och stirrar tomt mot en inbillad TV-apparat.
— Och musik är också en drog. Ett sätt att få tiden att gå utan att anstränga sig. Det handlar om att bara ta in.
— Folk får aldrig ta ansvar. Det är alltid en massa pappor och mammor som säger åt en vad man får göra och inte göra.
— Dom säger åt en att vara aktiv. Kommunen säger i skolorna att: Vi har en bra idrottsförening. Det är bra för dig. Vi vet precis vad som är bra för dig.
— Då går folk ut och suuper sig fulla. Eller slåss. Nånting. Man måste få välja själv. Inte alltid någon annan som ska ta ställning åt en.
— Dom som bestämmer vill egentligen inte att vi ska vara aktiva. Som i Bollmora, där vi försöker fixa en musikförening. Vi blir bara motarbetade av kommunen.

“Dubbelmoral i antidrog-band”

Bosse tycker det är fel att droga ner sig, men han har inte mycket till övers för antidrog-rörelsen. En trend bland alla andra, tycker han. Han är irriterad över dubbelmoralen hos band som ställer upp på antidrog-galor.
— Som Noice t ex. Deras skivbolag säger att Noice inte dricker något starkare än coca cola, för att mammorna inte ska förbjuda barnen att gå på deras konserter. Sen ser man killarna i Noice aspackade.
— Eller som Motvind. Dom säger: Vi har använt droger. Vi vet att det är skit. Det har vi testat åt er.
— Åter ett ställe där andra har gjort allting åt en. Det är klart att folk blir intresserade. Dom kan ju inte veta om droger är skit för mig. Det får precis motsatt effekt.
— Jag tror inte idoler har särskilt stort inflytande. Alla som lyssnat på Rolling Stones har ju inte knarkat ihjäl sig, bara för att Keith Richards använder droger.
Bosse berättar, nästan lite skamset att också Hjärnstorm har spelat på en antidrog-gala. Det var i Nässjö för ett par veckor sedan.
— Men vi visste inte innan att det var antidrog. Det var kommunen som stod bakom. “Nässjö nobbar nubben” hette det.
När jag skrattat färdigt åt namnet, fortsätter Bosse.
— Vi träffade en fritidsledare där, som var förbannad på sin chef, en av dom ansvariga för galan. Han hade varit på krogen och bråkat med personalen.
— Det säger allt om moralen i den svängen. Att se en alkis ligga på gatan är äckligt. Men om man har kostymen på sig kan man bli full och åka taxi hem med en snäll chaufför som kör en dit man vill. Jag hatar såna människor.
Bosse beskriver en affisch som satt i T-banan för några månader sen. Ett foto av en död kille som ligger framstupa. Och en text där det stod att han vunnit S:t Erikscupen 1970 och sen gått ner sig.
— Jag tror att en sån affisch får helt motsatt effekt. Många tänker att: Jag ska visa dom jävlarna. Jag ska också leva skitigt som fan. Knarka ihjäl mig, bara för att jag hatar dom som tutar i mig en massa saker hela tiden.
— Det är som när jag gick i åttan och sparkade sönder fönsterrutor. Vad skönt det var att sparka sönder något man tyckte så illa om. Jag hatade skolan. Och när jag kom hem var jag jättenöjd. Tänk. Åttio rutor. Flera tusen spänn. Jävlar dom ska få mer, tänkte man. Jag ville sparka sönder och supa hela livet, just för att det var det dom inte ville man skulle göra.