— Jaha, då kommer man med i nästa nummer av Schlager också!
Visst fick vi ner Mats Olsson i blindgångar-fåtöljen.
Där sitter han bredvid Roffe Wikström, bluesgitarristen med RÖSTEN ni vet.
Vi träffas hemma hos Mats (“Jasså vi ska hålla till hos Mats, då blir det väl bara Doug Sahm då”, säger Roffe dagen innan). Hockeyspelet under köksbordet, fotbollarna i hatthyllan. Seriemagasinet på rumsbordet, Disneys “JAG” serie i bokhyllan, allt är som det ska hemma hos populärkulturens riddare.
Ambitionen bakom den här spalten är inte att sätta folk på pottkanten, istället att den förhoppningsvis ska leda till ett litet snack mellan två musikmänniskor med några okända musikstycken som utgångspunkt.
Men helt kan jag givetvis inte avhålla mig från att försöka “ställa” de gamla uvarna där de sitter och spänt väntar (undrar vad de tänker förresten). Så jag drar igång med PRETTY THINGS, och inte någon gammal etablerad låt utan I’M CALLING från deras CROSS TALK (1980).
— 70-talspop, med kvasiklassiska 16-dels-inlägg, inleder Roffe.
— Jag borde nog känna igen det, ett tag lät det som en blandning av Status och Kinks med inslag av Cheap Trick, rätt bra men jag skulle nog inte köpa den, säger Mats efter att ha lagt pannan i djupa veck.
Tror du Mats att den här gruppen skulle kunna sälja, “bli” något?
— Ja, definitivt men det vet man inte förrän man sett hur de ser ut…
Det var Pretty Things.
— Oh shit! Mats lutar sig bakåt i favoritfåtöljen med handen mot pannan. Roffe konstaterar bara lugnt:
— Var det?
— Jag var helt säker på att det var några unga killar (Mats)
Nästa låt har man desto lättare med SAM & DAVE från deras LP SWEET & FUNKY GOLD. Redan efter några sekunders spelning ropar Roffe:
— Det är Sam & Dave inspelat i Memphis 66 (men där hade den gode Rolf fel, för skivan är faktiskt inspelad i slutet av 70-talet under parets korta återförening).
— Underbar musik, fortsätter Mats, och låten tar slut.
— När man hör såna här sångare så ser man hur fruktansvärt patetiska såna som Dexys Midnight Runners egentligen är. (Mats)
— Ja Dexys såg jag faktiskt på TV och det här uttrycker ju en helt annan sak. Det här är en enda stor inlevelse medan Dexys är ett slags avståndstagande. (Rolf)
— Ja, det är som dom här Blues Brothers, dom har hela Staxstallet bakom sig så rent musikaliskt är det jävligt bra men det faller hela tiden på sången. Jämför t ex med de skivor som bolaget Charly nyligen släppt, vilka sångare (Mats förstärker ytterligare genom att sträcka upp händerna i luften) dom hade kunnat gå in och sjungit telefonkatalogen och det hade låtit skitbra.
FAILURES, en “gammal” låt med Joy Division från den tiden då de fortfarande kallade sig WARSAW.
Mats: — Låter som 77.
Rolf: — Lät en hel del som Jimi Hendrix…
Mats: — Lite väl snabb Hendrix i så fall…
Kan det bli nåt? (Favoritfråga i repris)
— Då måste dom ha bättre låtar än så där.
Om jag säger att det är Joy Division från 78?
— Då blir jag positivt överraskad, säger Mats och fortsätter:
— Hade jag fått höra det här för 2-3 år sedan hade jag tyckt att det var jävligt bra.
Trots att du då var misstänksam mot såna här “skumma” grupper?
— Men dom lät ju inte så här…
— Hur fan kunde det bli Joy Division av det här? Mats skakar förvånat på huvudet och rättar till sin “Oh God. What are we going to do without Walter Croncite”-tröja.
Dags för stilbyte igen och jag placerar JAMES WHITE’S STAINED SHEETS från albumet ALMOST BLACK på skivtallriken.
— Låter kul det här, ett jävla hopkok dels saxen som låter som en avantgardesax, kan det vara Albert Eyler? Och dels rytmsektionen som är mer traditionell soul eller funk, tycker Roffe som för ett ögonblick söker sig in till själva stereorummet (Mats står och smyger bakom en dörrpost).
Mats replikerar:
— Tippar på att det är nån av dom där Chance eller Blood Ulmer, men jag har bara läst om dom. Typisk musik som man tycker det är kul att spela men inte att lyssna på. Jag skulle i och för sig kunna tänka mig att lyssna på det på en klubb en gång. Men aldrig hundra gånger på skiva.
— Det håller jag faktiskt med på, anser Roffe.
Därefter följer ett långt samtal om Jazz. Mats berättar om hur han var i Köpenhamn och såg Miles Davies och blev jazzfrälst. Vi talar om stiltjen som har rått på den fronten de senaste åren och om den jazzstorm som nu ändå tycks vara på gång. Åldern blir ett centralt ämne i den diskussionen. Mats tror att mycket beror på att jazzmusikerna är så gamla idag att ungdomarna omöjligt kan identifiera sig med dem.
— De unga svarta i USA sysslar mycket hellre med funk och disco, det har blivit en annan tradition.
— Och man får inte glömma stålarna i discon (Roffe)!
Men Roffe håller inte helt med i hans ålderssnack:
— Visst finns det unga jazzmusiker i Stockholm idag. Dom håller till i källare runt om i stan och spelar 1 eller 2 gånger om året på Fasching. Felet är bara att jazzsnubbarna idag spelar “inåt” istället för “utåt”.
Du tror inte att lyssnarna blivit enklare?
— Kanske, men sånt går i vågor…
Samtalet glider över på bluesen som ju kanske har ett ännu större “ålderssyndrom” att brottas med. Ett problem som båda känner mycket för.
Kommer bluesen att dö ut med de gamla gubbarna som nu åker runt och spelar?
— Fråga Roffe, flinar Mats.
— Man blir ju inte en bra bluessångare förrän man är en 30-40 år det är helt andra krav. Men visst är det oroande… (Roffe).
— Där har publiken ett ansvar, säger Mats, fan om man går på blues i Sverige vilka tråkiga tillställningar. Dit går man inte som publik utan som någon slags analytiker som vill att det ska låta precis som “på den där plattan från 1942”. Jag blir så jävla förbannad på journalister som Håkan Lagher som säger att Albert King har sålt sig till vita kommersiella ideal bara för att han är klädd i kostym och för att blåsarna t o m råkar ta några försiktiga danssteg. (Lahger har aldrig recenserat King! /red)
Roffe fortsätter:
— Bluesen, som all musik, måste utvecklas för att den skall överleva. I Sverige är folk så jävla insnöade så man accepterar inga förändringar alls. Som min “Åttonde dagen” när jag försökte göra en soul och funk-platta, fan, folk ringde ju hem mitt i natten och skällde på mig.
Vi pratar mer om ålder och plötsligt utbrister Rolf:
— Det är ju hemskt egentligen, det är ju rena pensionärsträffarna…
— Men samtidigt är det skönt att man inte behöver vara 19 år och smal för att spela musik, man kan spela tills man blir 70 och dö med yxan i hand…
Som avslutningslåt väljer jag ORCHESTRAL MANOEUVRES’ STATUES från lp:n ORGANISATION. (Efter att först ha spelat “Enola Gay” från samma skiva med resultatet av MO ansåg att det var utmärkt modern pop och att Roffe ansåg sig allergisk mot den typen av sång). Och naturligtvis visar det sig vara ett lyckat drag för redan under låten börjar Mats se syner:
— Jag ser videofilmen framför mig, rök efter väggarna, filmen blixtrar förbi allvarliga ansikten, förbi en kyrkogård i slow-motion, ut på en strand, man springer mot kameran sakta, sakta.
Ja, det är hemskt!
Hur då hemskt? Segt?
— Nej inte hemskt på det viset. Jag kan mycket väl tänka mig… av alla låtar vi hört på är det här den första som sätter igång en film i skallen på mig. En film som beskriver något som jag inte vet vad det är. Det är inte hemskt på det viset. Det är jävligt charmerande, försätter en i en viss stämning, men jag kan inte ta det på allvar. När Bowie gjorde “Low” kunde man känna desperationen, men här vet jag inte.
— Det är oerhört kontaktlös musik, bryter Roffe in, och de här grupperna säger väl att det ska spegla samhället och det tror jag att det gör. Men det här samhället som vi har, har man väl nog av annars inte fan vill man ha det i musiken…
Speglar det inte ett vackert samhälle i så fall?
— Ja vackert kanske men hemskt kontaktlöst musik borde handla om kontakt och närhet här skapas det bara större avstånd. Samtidigt är det spännande att höra på, på samma sätt som det är spännande att se på en målning av Salvador Dali men det är ingenting som handlar om ens egen existens. Det är bra och imponerande men var finns svetten och smutsen?
Så är jag klar med spelandet och Mats börjar spela själv. “Love will tear us apart”, Doug Sahms blues-lp (javisst), Hank Williams och Lustans Lakejer.
Men vad hände med hockeyspelsmatchen, Mats? Jag väntar!