Lärkstan i Stockholm ligger inbäddat i snö. Det är som en värld för sig, en liten stad i storstan. En värld för sig är också Polar imperiet, en värld som är ganska svår att tränga in i för att nå de människor som finns där.
Därför blir jag rätt förvånad att ingen frågar vem det är när jag tryckt på porttelefonen utan Sesam öppnar sig direkt. Jag menar jag skulle ju kunna ha en bomb i väskan eller automatgevär under armen. Så är det nu inte. Jag ska träffa Frida och är bara utrustad med bandspelare.
Frida sitter i telefon med Japan när jag kommer, en telefonintervju.
— Att förstå japaner som pratar engelska är inte det lättaste, säger Frida när hon kommer.
Engelska med japansk accent, jag fnissar lite.
Vi går in i Stikkans rum. Där är det lugnt. Precis som Frida. Hon inger något slags lugn och verkar inte alls som hon ska sticka iväg på intensivkurs i franska om en timme.
Frida går på vuxengymnasium och läser in en treårskurs i franska på tre månader.
— Jag har alltid drömt om att ha tid med att gå och lära mig språk, tycker om språk väldigt mycket, och nu när Linda skulle börja skolan och Agneta ville vara hemma lite mer tyckte jag att det kunde passa bra. Det har varit oerhört jobbigt men kul.
Frida är den som håller på med mest grejor vid sidan av ABBA. Förut dansade hon flera gånger i veckan. Nu springer hon, bodybuildar, läser franska och tar sånglektioner.
— Det är viktigt att göra någonting annat och så har det kanske med att göra att få en viss distans till ABBA-människan. På något sätt vill man inte betrakta sig som en stjärna, det handlar inte om det. Jag har aldrig sett mig själv som en sån, det har inte nån av de andra i gruppen heller förresten.
— Det blir så lätt uppförstorat i tidningar. Det handlar ju egentligen om människor som inte är jag. Man står utanför och tittar på.
Via logiken i franska verb kommer vi fram till att Frida är en logisk person. Men ändå en känslomänniska. Det är nog lite det hon framstår som också. Står med båda fötterna på jorden. Är vuxen och förståndig. Lever familjeliv. Går in för ABBA som ett yrke, inte niotillfem, men lite åt det hållet. Ser sig själv som proffs inom sitt gebit. En effektiv yrkeskvinna i karriären.
FABB
Plötsligt slår det mig att ABBA faktiskt borde heta FABB. Det är ju ett tag sen Frida hette Annifrid. Hon gjorde det när de två tjejerna körade på ”Hej gamle man” som de två killarna hamnade på Svensktoppen med. Första riktiga grejen de fyra gjorde ihop var ”People need love”.
— Vi blev överraskade och vansinnigt lyckliga när den gick upp på tio-i-topp. Då var det lite ballare än svensktoppen, säger Frida med en ironisk betoning på ”ballare”.
— På sätt och vis längtar jag tillbaka till den tiden. Då hade man den där hungern som man inte har nu.
På sin första turné kallade sig de fyra för Festfolket. De körde en slags krogshow där Peter Himmelstrand stod för det mesta av materialet. Tanken på att de tio år senare skulle finnas som leksaksdockor i affärerna och inte kunna gå ifred på gatorna i världens storstäder hade nog förefallit utopisk.
Det som de drömde om då är idag en glittrande verklighet. Fast bland det glittrande finns också mattare partier.
— Ibland är det jobbigt att alltid känna sig iakttagen. Om man sätter på sig masken för att man vet att man ska ut en kväll då går det ju bra för då vet man det innan man går hemifrån. Men om man bara går ut privat för att shoppa eller sätta sig på en restaurang kan det vara svårt om man inte är på det humöret.
— Jag har en professionell mask vad det gäller ABBA. Det måste jag ha. Om jag nu har haft världens gräl med Benny innan jag går hemifrån eller nåt annat har gått jättesnett så måste jag sätta på den masken. Men det gäller kanske alla, gällde det dig kanske du skulle skita i att gå på den där festen för att du känner dig urusel.
— Jag är tvungen att göra det för det hör till mitt jobb.
Frida iakttar själv. Under hela vårt samtal tittar hon mig rätt i ögonen. Kanske försöker hon kolla in vad jag är för en, vad jag kan komma att skriva. Och säkert finns det ett visst mått av försiktighet när hon svarar på frågorna. Frida är vid det här laget van att se sitt och de andra ABBornas namn i spalterna. ibland kan det bli för mycket.
— Bara för att man råkar vara medlem i en grupp som är världskänd så ska det alltså skrivas om oss. Oavsett om det bara är en liten skitgrej så skapar det rubriker. Det får såna konstiga dimensioner, som inte tilltalar mig på nåt sätt.
Man stannar faktiskt upp och tänker efter att det är dags att ta det lite lugnt och ligga lågt. För det är enda sättet att påverka. Vi gör det nu, ligger lågt och ger inte intervjuer och liknande grejer.
Ljuset från fönstret faller in på Fridas rödfärgade hår. Hon lutar ansiktet i händerna. Det är ingen sprittande spontan person jag har framför mig. Men det verkar vara en rak och juste tjej.
Och på något sätt gullig. Nästan så man får lust att berätta om sig själv. Men det är Frida som ska berätta. Vi börjar prata om det faktum att ABBA är sparsamma med turnerandet.
— Vi är ingen konsertact utan mer en studioact. Egentligen tycker jag det är kul att stå på scen. Men jag gillar inte långa resor, är en riktig hemmagris. Vill inte vara ifrån ungarna, vännerna och allt annat här hemma. Skulle aldrig vilja bo i nät annat land än Sverige. Här vet folk vad vi är för några. De har sett oss från början.
Har aldrig sneglat
Pengar, pengar, pengar, nämns alltid i samband med ABBA. Monark, fastigheter, konst. Frida är intresserad av affärsverksamheten. Men bara till en viss grad. Hon går på styrelsemöte en gång i månaden. Annars försöker hon slippa ifrån så mycket som möjligt. Det finns andra som tar hand om den biten.
Pengarna i första och musiken i andra hand eller tvärt om.
— Det musikaliska är och har alltid varit det viktigaste för oss. Så har det varit ända från början. Det är där man får kickarna. När man lyfter från golvet för det känns så bra. Inget kan ändra på det. Det är en ganska lustig grej med oss att vi har alltid jobbat utifrån våra egna förutsättningar, vad vi tycker är bra, utan att snegla nånstans. Vi har gjort det som känts rätt.
Nu är Fridas tonfall mer bestämt. Så här är det. Det är egentligen inte så mycket att snacka om. Med vissa saker är det som det är. Det hjälper inte med abrovinklar och, som jag märker att hon tycker ibland, negativa frågor. Frida är Frida i ABBA.
Hon längtar inte tillbaka till den gamla goda tiden, hon tycker inte att det är eländigt att vara kändis, hon gillar deras musik, hon längtar inte desperat efter att få göra nåt eget, hon tror inte att ABBA imperiet kommer att växa så att det blir för stort, hon har ingen större lust att skriva ABBAs låtar eller texter (”Björn och Benny är så pass habila låtskrivare”), hon är inte nervös när hon står på scen.
Även om ABBA har stor inverkan på mycket kan de inte göra så mycket åt hur världen ser ut.
— Man känner den här ångesten i magen. Det känns tungt precis som om det inte finns nån framtid. Det gäller inte mig så mycket men mina barn, man undrar hur det kommer att se ut när de växer upp. Det är ju en hopplöshet som infekterar hela samhället. Man känner sig maktlös som människa allt det här stora.
— När inte politikerna kan klara av det hur fan ska jag då kunna klara av det, vad ska jag kunna säga då som folk lyssnar på mera.
— Där tycker jag nånstans att det är roligt att vara med i en grupp som ABBA som kan tillföra folk lite glädje och positivitet. Det märker jag på brev jag får hem. Folk tycker att det är fantastiskt att vår musik finns. När dom är ledsna eller deprimerade så sätter dom på vår musik och blir glada och uppfyllda.
Sexsymbol
Det är känslomänniskan Frida som gråter över hopplösheten i stället för att sätta saker på pränt eller skrika ut vad hon tycker.
— Det är förlösande att gråta. Det är mitt bästa sätt, att bli av med alltihop. Då är jag ren inuti och kan lagra upp på nytt igen så att säga. För några år sen var jag våldsammare, men jag har inte så mycket aggressivitet kvar i mig. Den har dämpats ner. Man har lärt sig att nyansera.
Tjejerna i ABBA uppfattas åtminstone utomlands annorlunda än killarna. Deras kroppsdelar kommenteras i pressen. Publiken tittar på ett annat sätt på tjejerna.
— Ibland känner man att man betraktas som en sexsymbol. Att den manliga, och även den kvinnliga, delen av publiken ser en som en sån. Det känns som man inte har del i det precis som mycket annat. Därför att jag har aldrig uppfattat mig själv som en sexsymbol, det är så långt ifrån mitt sätt att tänka om livet, tjejer och över huvud taget.
Tidningarna som tar upp tjejer som sexsymboler borde inte få finnas, de är förskräckliga.
Frida börjar få bråttom för att inte komma för sent till fransklektionen. Vi gör sällskap ut. Där står Stikkan och Görel Hanser. Frida stannar till och pratar med dem. Om middagsmat till ungarna. Om en fest hon måste gå på på kvällen.
Jag undrar i mitt stilla sinne hur hon orkar. Men hon är ju van och trivs med det livet. Så sätter Frida på sig sin röda päls som går i samma ton som håret. Och jag som tycker illa om pälsar i allmänhet och färgade i synnerhet kan inte låta bli att tycka att hon ser elegant ut.
Vi skyndar på och skiljs åt ute på gatan. När jag kommit en bit ropar den röda figuren som är Frida på mig.
— Vill du ha skjuts?
Men jag ska åt ett annat håll och har inte bråttom. Från den lite avskilda vrån av stan traskar jag iväg mot larmigare delar.
Lämna ett svar