Robert Zero är på väg till New York. I söndagskväll landade jumbojätten på Kennedy-flygplatsen och ur promenerade Zero och Anastasia, sammanboende sedan ett år. Just nu sitter dom på Riverside Drive vid 84:e gatan i en trång liten tvåa för 325 dollar i månaden och tar det lugnt efter ett mycket arbetsamt kvartal.
— Manhattan är ju väldigt mycket Stockholm. Det finns vatten överallt. Man kan stå i ett gathörn och känna att där ute är kontinenten och vänder jag mig om 180 grader så är det Atlanten. Och det är ju ingen liten pöl utan det är ju världens kraft. Det är jord och det är vatten och Manhattan ligger precis i en gränslinje i allt detta. Var man än går i New York så kan man känna var man befinner sig på jordklotet.

När vi — Zero, Anastasia, Hatte fotograf och jag — talar om New York handlar det inte mycket om artisterna, klubbarna, skivbolagen, radio, tv och Zero som en del i allt detta. Zero flyttar inte till USA vid 40 års ålder för att slå igenom på Broadway eller på nån klubb i Village. Showen är mycket större och mer djupgående än så.
Det gäller LIVET. Överlevnaden. Existensen. Inga halvmesyrer. Inget ogjort. Inget hemma — inget borta. Ingen morsa att hålla i hand om kvällen och ingen farsa som lagar punkan på cykeln. Inga fasta punkter. Ingen falsk trygghet utan enbart tryggheten i sig själv. Jakten på tryggheten i sig själv. Som i Zeros fall ständigt tangerar det desperata och alltid det absurda. Och som alltid är mänsklig och ibland begriplig.

Vad är hemma och borta? Vad är skillnaden på längtan och flykt? Att åka från något eller åka till något?
— Vad jag talar om är den situation när man står mitt i zenit i livet och känner att jag har så mycket kraft att använda till… Fråga: vadå? Vad vill jag göra med den? (Det är Zero som pratar fortfarande, så här håller han på i dialogform som är en enda lång monolog där jag försöker plocka ut de minst abstrakta delarna. Och ni skulle bara se gesterna. Hela kroppen är med och om det är nåt ni inte förstår försök att forma orden med händer, armar och ben medan ni läser. Då blir det begripligare och mycket roligare. Jag lovar. OK Zero fortsätter att prata om vad en människa kan göra av sitt liv.) Vill jag hitta någon plats i Skåne, Sörmland och bosätta mig och njuta av stillheten och lugnet. Är e’ det jag vill göra?
— Eller vill jag placera mig i New York och ställa mig på en scen och tala om att den här världen är galen, det är jag med, hur mår ni? Eller vill jag ta jobb på en regionteater och skriva om daghemssituationen i Kolbäck? Va fan vill jag göra?
— Det finns ingen definitiv plats för mig som är hem. I så fall är det vatten. Det är så. Nära vatten då känner jag oh vad skönt nu känner jag mig hemma ett tag. Vila.
— Eller ta sig fram på, skjuter Anastasia in.
— Nu blir jag betänksam på vad du menar för jag har aldrig varit något båtfreak.
Hatte, Anastasia och jag skrattar. Zero också även om hans undran var allvarlig men hans ordval förvrängde betydelsen.
— Simma kanske, fnissar Hatte.
— Ja simma visst, svarar Zero helt seriös. Att känna kroppens rörelser i vatten är en oerhört sensuell och viktig njutning. Om jag lever stadsliv och bara har en dusch till förfogande i flera månader så känner jag hur kroppen börjar stelna, stagnera efter ett tag. Den vill simma, röra sig, flyta, dyka, plaska alltså. Det är hemvisten.
Att simma i fostervattnet. Den högsta formen av trygghet. Zero har tidigare sagt att han kände sig som en utvandrare redan när han lämnade livmodern. Nio månaders stilla skvalpande bytt mot fyrtio års inferno.
Dessa 40 år kan naturligtvis plockas ner i sina olika påsar och fack. På en påse står det Solna, realexamen, konstfack, skiffle. Lonnie Donnegan och Picasso trängdes i huvudet på Robban.
Han vinner en vespa i Blå Hallen på någon bal och åker till Frankrike för att hitta Picasso. Han hittar Picassos hus, tjänare och hund men ingen herre. Det här berättar Zero på Moderna museet en kväll för mig i förtroende. 250 till tjuvlyssnade och Zero sjöng om sina irrfärder också.
— Det är en ganska pinsam sak det här men den måste ut.
Framgångsmyten och succémyten var ingen myt utan den var verkligheten för Broberg när han under en tioårsperiod stormade via Hylands Hörnor, Kar de Mumma, Zick-Zack och Hörröh i radion, Plank-revyn, Berns-revy, ännu mera radio Opopoppa, Sommartoppen, Det ska vi fira (kommer ni ihåg det programmet!!!) och tusen andra möjliga — aldrig omöjliga — sammanhang som tv-Soffan, Julia och Robban (inslag i ett radioprogram lett av Thore Skogman som varade i 45 minuter, du underbart gräsliga 60-tal) fram till den egna långfilmen Leta efter Kärlek. Robban tog mark. Åtminstone nuddade han marken. Gullgossen, spexaren, den evigt leende gjorde fiasko. Filmen floppade totalt. Och på den tiden var det inte tal om annat än flip eller flop. Året var 1968. Robban Broberg var 28 år. Åtta år kvar till Zeros födelse.
Nu är det den 24 november på en krog i Stockholm. Där ute är det kallt, här inne är det varmt. Zero och Anastasia har precis anlänt från Värmland där nya LP:n gjorts klar. Zero har dom sista mixningarna i huvudet. I hela kroppen. Han har inte sovit föregående natt men ser vanvettigt pigg ut när han skyfflar in först sina ”egna” sotare och sen Anastasias.
Jag frågar om inte hans ifrågasättande attityd kommit väldigt sent. Han har alltid varit buspojken som lattjat med glimten i ögat, provocerat oss, men aldrig ifrågasatt från grunden. Du måste ha varit en mycket ”väluppfostrad” pojke.
— Feluppfostrad. Mina föräldrar är två — kan man väl säga — beslutsamma personer. (Zero tittar på Anastasia och hon nickar och hummar.) Dom har givit mig ett enormt självförtroende parat med att det absolut inte fick bli större än deras, ungefär.
— Så min uppgörelse har varit nån slags auktoritetsuppgörelse. Jag har känt mig nödsakad att vänta, hitta nya vägar, andra grepp än att öppet säga: fuck you! vid 12 års ålder och sticka. I nån sorts fascination stannade jag kvar. Det var inte så lätt att skippa det. Alternativen för mig var så abstrakta. Vad skulle det vara?
Kort paus och Zero tar sats medan vitklädda servitriser glider runt bord med färre och färre gäster. Men vår resa har just börjat. Zero är klar och vi andra lutar oss bakåt. Jag sitter och småmyser i sällskap med denna totalt egofixerade människa. Hur orkar han tänker jag ena sekunden. Vilken tur att han orkar är tanken i nästa. Det är så få av oss som glöder. Som sprakar vid 40 och känner sig som fyra.
— Jag har aldrig använt hatt. Nu hoppar jag lite i associationerna, men på omslaget till senaste plattan, Motsättningar, har jag på mig kostym för att Zero var en figur alla skulle kunna känna igen sig i. En anonym person som visar sig vara ett äventyr han också. Alla människor har ett äventyr att berätta. Då tyckte jag att det skulle vara hatt, kostym och slips. Vänta var var min association nu?
— Jo efter det var det nån som skrev om plattan och bland annat tog upp omslagsbilden och tyckte det var jävligt starkt av mig att erkänna att nu har jag tagit steget in i medelåldern. Det hade jag inte alls reflekterat över. Det var fortfarande att jag var 20 år, tar upp gitarren och går på scenen och tar en låt.
— Det var vår generation, Elvisgrejen. Man går upp och rockar röven av allihop. Plötsligt så stod den där recensionen i tidningen. Efteråt har jag förstått att det ligger väldigt mycket i detta. Bruce Springsteen har förmodligen fruktansvärda problem med just detta. Vad ska han göra när han blir 32 bast. Och vad ska Mick Jagger göra nu. Det jobbar jag med jävligt mycket, för jag gjorde aldrig den grejen fast jag levde i det kan man säga. Jag har suttit på en ölbar i N.Y. och upplevt Mick Jagger som person och känt att: Where do we go from now? Man kan inte riva sönder en svettig undertröja hur länge som helst och få det att se autentiskt ut. Det blir inte trovärdigt till slut. När övergår det till att bli Git Gay?
— Jag känner mig besparad från den våldtäkten av mig själv. Nu känner jag: Ta mig nu då för faan. Men vad innebär det, medelåldern. Vad är 80-talet? Vad är vi på väg in i. Och Zero är ett redskap för mig. Jag är beredd att ställa mig till förfogande och konfrontera världens dårskap och ett tvång att gå vidare trots allt.
I början av 70-talet var det Danmark för Broberg med familj. Färjan mellan Helsingborg och Helsingör var ingenmansland. Stjärna i Sverige och okänd i Danmark. Robert Karl Oskar Broberg spelar in Jag letar efter mig själv 1972 ”live hemma i vardagsrummet”.
— Jag gick emot alla trender när jag gjorde den. Kan jag stå på egna ben utan trender? Och det kan jag.
— Jag var ju då som person en vindflöjel efter omvärldens nycker och tycker. Jag har blivit stärkt av att gå tvärs emot detta och braka ihop totalt. Och så upptäcka att totalt var det ändå inte. Det som blev kvar varpå nåt sätt jag. Allt påhäng for all världens väg. Oskulden finns kvar.
— Jag tror all skapande verksamhet bygger på nån form av oskuld. Här skall jag kunna nå ut till människor. Här skall jag kunna förändra världen, bejaka positiva saker hos människor, göra människor lyckliga, varma eller kärleksfulla. Det är en oerhört naiv och oskuldsfull tanke. Inte en enda tidning använder sig av den typen av uttryck på sin första sida. Där är det raka besked om eländes eländes elände. Vadå sätta sig och tänka ut en ny tonföljd, en melodi. Det är klart att det bygger på oskuld inför världens galenskap. Ta upp gitarren — varför då? Vad tror jag att jag skall göra när jag gör en ny låt eller Cirkus Zero i tv.
Men nya låtar blev det. Vem är det som bromsar och Vem är det som skjuter på och Vem är det som sitter med armarna i kors i baksätet och tittar på. Robert Broberg frågade om inte Revolutionen började redan dagen efter Diskussionen kvällen före. Vänstern, musikrörelsen slöt honom i sin famn. Robert gav några slängkyssar. Han och Hoola Bandoola kuckilurade ett tag. Det var en kraftig islossning. Robert Broberg var på väg ut ur sina personliga grubblerier och på väg om inte in i ledet, men han gick bredvid ett tag och viftade med fanor som åtminstone på håll såg röda ut. Året var 1974 och om två år är det dags för Zeros födelse.
USA spökar hela tiden. Robert är där regelbundet och tittar bland annat på en annan Robert med efternamn Zimmerman. Dylan i folkmun.
Vi talar om USA då och nu.
— På den tiden var USA bara något man hytte näven åt, säger Anastasia.
Idag finns USA i Stockholm och i Sverige som aldrig förr. Pepsi Cola lanseras på hamburgerrestaurangerna och Uncle Sam själv tittar fram och säljer gurka i annonser i pressen. Reagan eller Carter spelar ingen roll för Zero. Det är inte där makten ligger.
— Ett Watergate avslöjas men samma spel fortsätter men ännu mer i det dolda. När valet stod mellan Lyndon Johnson och Barry Goldwater valdes Johnson eftersom Goldwater var en krigshetsare. Sen bombade Johnson sönder Vietnam totalt.
Motsättningar. Nyanser. Nya vinklar. Aldrig stilla. Som en boxare som ständigt glider, duckar, jabbar och fintar. Inte alltid med garden vidöppen.
— Jag vill braka rätt ut och lära mig av vad som är rätt och fel.
— När tordes du börja leva så?
— Det skedde i Los Angeles. Inte nåt terapikör. Jag var helt själv. Jag har aldrig kört drogsvängen alls, jag tycker livet är en drog som toppar alla som jag givetvis har prövat. Där kände jag att livet själv drev mig in i en situation där jag uppsökte det totala vansinnet i mig. Jag var fullständigt galen. Av ensamhet, förtvivlan, av sorg.
— Och då hade jag gått ett helt liv och trott att om det här händer mig kommer det att gå åt helvete med mig. När detta händer börjar jag mycket riktigt reagera som att det går åt helvete. Men det är bara för att jag har det inprogrammerat i hjärnkontoret att nu ska det gå åt helvete. Det här är egentligen inte mina äkta känslor. När den tanken fick en chans att tränga in i mina vindlingar här uppe i skann så stanna allting bara av. Tjofff. Jag var ju inte ett dugg förtvivlad. Allting var bara en show med mig själv. Och då kom den här enorma Zero upplevelsen.
— Allting blev bara öppet stort och oerhört vackert. Vansinnigt vackert kanske man skulle kunna säga.
Vem är då Zero? Och hur skiljer sig Robert Zero från Robert Karl Oskar Broberg och från Robban Broberg. Det är väl bara en person som kan ge svaret. Och det blir aldrig konkret. Jag försöker med Anastasia. Hur pass djupgående är det här med Zero privat?
— Det är Zero. Jag har lärt känna honom som Zero. Robert kan det bli tillsammans med föräldrar och så.
— Hur är det att arbeta med Zero? Han är väl rätt dominant?
— Endast i de fall du inte själv vet vad du vill. Då blir han dominant eftersom han själv vet precis vad han vill.
Zero hakar på det Anastasia säger och säger samma sak igen men det tar fem minuter och tusen ord sprutar förbi oss och kära Sony Cassett-Corder TCM 121 går på knäna av trötthet. För den här lilla fyrkantiga svarta killen skall ju registrera allt vi säger. Hatte dricker kaffe. Hur många koppar som helst. Zero hjälper mig att ringa in Zero.
— Världens accepterande skulle väl smaka gott att få, men på mina villkor. Det är verkligen en Zeroist som talar. Att förstås av alla eller många är hemskt underbart och fint men att ha det taskigt med sig själv i Paris (låttitel från LP:n Jag letar efter mig själv) samtidigt är det inte värt.
— Jag fick många brev efter Cirkus Zero i tv. En person skrev att det var ”narrspel och själamässa i en och samma stund”. Det är den vackraste beskrivningen jag fått på det jag gör.
— Man talar ibland om att drivas av ”ett inre tvång.” Ja. Efter den här kollapsen mognade mitt tvång till något mycket lustfyllt! Något mycket sensuellt. En gåva är det…
— Du sätter idéer i skallen på din publik, aktiverar och förvirrar. Har du andra ambitioner?
— Jag fungerar nog bäst som exempel. Här är en version av mänskligt liv. Mer ett exempel än att gör så här så blir det bra. Men ännu så länge har jag nog för mycket kvar av omedveten exhibitionism.
Många grejer drivs jag till bara för att exponera mig. Jag har genomgående dom 6—7 gånger jag har hört den här one-man showen känt mig förlöst efteråt. Men publiken, vad kände dom — visst ja?!
Vad är det som driver honom. Vad är det som får honom att dagen efter vårt kvällsmöte sitta mitt i en myllrande Hötorgshall och ånga på lika starkt.
— Mina amerikanska sånger tyckte alla jag presenterade dem för var bra. Men skivbolagen ville inte ge ut plattan för dom trodde inte det skulle gå att få någon airplay, radiospelning, på den. Men det här ska fan i mig ut i luften.
Vi travar runt i hallen. Dofterna och grönsakerna i alla färger får Zero att tänka på New York. inte så konstigt. Mentalt är han och Anastasia där redan. Och vad kan då ske. Är det ändå inte pojkdrömmen som hägrar. Den amerikanska drömmen som lockar. Två tomma händer. En gitarr på magen. Det stora lyftet. Inte ekonomiskt kanske i första hand, men äran, äran.
— OK, jag satsar allt. Jag har gjort mitt ”committment”, det är den här resan jag skall göra. Om den leder till succé och framgång eller glömska ensamhet och isolering mätt med västerländska mått är inte det viktiga. Det viktiga är att den leder till ett lugn hos mig. Det är nåt underbart för mig att fortfarande vara växande i livet.
Novemberluften är rå i Stockholm. Zero drar ner luvan extra när vi går över torget. Nere vid Sergel spelar två engelska gatumusikanter. En äldre herre demonstrerar mot djurförsök iklädd rullskridskor. Vi är alla barn av vår tid. Ingen slipper undan. I går kväll inne på krogen, i värmen, i den diskreta belysningen var tanken på USA lättare att umgås med. Idag fryser vi.
Våra profiler är skarpskurna. Verkligheten dammar emot med full kraft. Staden, jäktet, trafiken. Lås bilen. Jävlar inga vantar. Rött ljus. Enkelriktat. Var ska vi äta? Tandläkaren halv tre.
I ett hårt vitt novemberljus med ögon, hjärna och kropp tom av för lite sömn blir storstaden grotesk. Det finns inga förmildrande omständigheter. Stockholm och New York kan fara åt helvete.
Jag manar fram gårdagens stilla pokulerande och Zeros vällust.
— Just nu — jag mår väldigt bra nu när vi har mixat färdigt LP:n och här sitter vi och äter och dricker vin, det är ju ett kanonläge — just nu är jag beredd att säga så här. Jag tycker att vi ska ge upp. Peace in mind. Det är klart redan. Hela livet är en process som du bara genom att bejaka dina destruktiva lustar kan avsluta. Det är allt Du kan avsluta det.
— Vi begriper väldigt lite. Men vi behöver vår bekräftelse som människor att mitt liv, jag har bestämt detta och det här var faktiskt min bedrift. OK den leken kan vi leka med varann. (Tyck naturligtvis vad du vill men fortsätt och läs för här får du en fullständigt hutlös version av existensialismen).
— Jag behöver bara hålla alla kanalerna vidöppna, lystra, se och känna och vara ärlig mot mig själv. Sen kan jag ge upp alla andra ambitioner. Musiken kommer dig att lyssna: Visuella grejer som jag gjort på scenen, det är att se. Att ge upp till den verklighet som finns här och nu.
Men att överge dig till processen som redan är igång, det är det stora konststycket. ”Ge upp” inte bromsa.
— Du menar tvärtom. Inte ge upp utan verkligen börja bejaka omvärlden.
— Javisst bejaka. Att ge upp är för mig positivt laddat. Precis som kaos är positivt laddat. Det menar jag verkligen. Ge upp, ge ner, ge in, ge allt!
Medan vi alla sitter där och menar samma sak men pratar olika språk dyker en servitris upp som talar ytterligare ett annat språk på svenska. Zero är igång med språket ordentligt nu.
— Kan vi få beställa en sexa kaos och en fyra ge upp.
— Kylda kaos.
— En kaos med isvatten.
— Jag har jobbat sen tio i morse, säger en trött servitris.
— Ta en ge upp. Det kan du behöva.
Servitrisen går. Inte arg, inte upprörd enbart konfunderad.
— Ge upp. Ge in. Ge allt. Det är fantastiskt att ord kan vilseleda så. Det är ingen ny upptäckt, men när vi försöker prata med varann lyckas vi röra oss ännu längre bort från varann.
— Varför tar du risken med såna laddade ord då?
— Det är för att jag är ett barn. Jag vet inte om att dom är så farliga. Zero är bara fyra år. Han spiller på sig och allt möjligt.
Vi skrattar allihop och jag kommer på mig själv att för första gången skratta åt Zero på det viset. Begreppet Zero har varit så jävla allvarligt. Zero har pratat om Zero som ett högre väsen. Något starkt men ändå sårbart som en kinesisk vas. Det var skönt att höra att Zero var ett barn. Ett riktigt litet och drulligt ett.
— Jag måste komma till klarhet med det här. Jag måste bestämma mig för om det är komedi eller tragedi jag spelar. Det är den enda frågan som finns kvar. Resten tycker jag att jag hittat konstruktiva svar på.
— Vad kan du rent musikaliskt och artistiskt göra i N.Y. som du inte kan göra här? (Kvällens rakaste fråga får det krokigaste men roligaste svaret).
— Dels är det en ren egotripp. Den är verkligen ren, inte befläckad, besmutsad eller tummad. Den är helt nybadad, jag lovar dig (brett leende).
I detta kan det ligga ett nytt seende och ett nytt tänkande på alla möjliga plan. Jag tror ibland att jag skall dö på scenen när denna nya insikt blir uppenbar. Ibland skrämmer det mig, ibland känns det i magsäcken som ett lugn.
Men just oskuldsfullheten kan naturligtvis leda mig vilse. Totalt vilse. Även när det utåt sett har verkat gå bra för mig har jag känt mig vilse.
— Exempel?
— Fundamentalt enkla grejer som att servera laxforell och kalla den spaghetti. Båda rätterna är goda och mycket närande, men det är för jävla frustrerande för en laxforell att bli presenterad som spaghetti. Jag har känt mig som en laxforell och vice versa, det blir en övergripande presentation av mat.
— Eller musik?
— Ja, men lägg mig inte i spaghettifacket. Jag är ju laxforell. Men jag har hela tiden fungerat för det har ju trots allt varit mat.
Svårigheten med Zero är att Zero helst pratar om Zero. När Zero pratar om hur Zero har det säger visserligen Zero samtidigt mycket om sin omvärld och Zeros förhållande till sin omvärld. Skall vi avsluta det här med att höra vad Zero säger om framtiden om förändringar. Att använda ordet ”sluta” är naturligtvis futtigt. Det finns inget slut utan början, inget igår utan imorgon. Allt är här och nu. Hur vi möts den här kvällen, vad vi säger och inte säger.
Och om ett halvår är Zero och Anastasia tillbaka i Stockholm igen. Åtminstone tillfälligt och tillräckligt länge för att Anastasia skall hinna föda ytterligare en liten människa till världen (där fick ni Hänt i Veckan!)
Men nu var det förändring. Vad gör vi? Vad tar vi oss till i denna den yttersta av tider?
— Förändringen ligger redan inbyggd i det samhälle vi har skapat. (Ok, ok, Marx vi hänger med och kan fortsätta, tusan Sartre och Marx det här verkar lovande). Det kommer en otrolig utlösning, nån form av födelse. För vi har legat på det här länge. Det blir en smärtsam födelse som kommer att blöda som faan.
Paus.
Nämen vad menar du konkret?
— En kombination av att vi käkar fel, vi skaparen luft som inte går att andas. Det finns motsättningar i världen, rent kapitalistiska, privatkapital och statskapital.
Det kommer inte att ske rationellt. Jag tror vi kommer att tvingas att fejsa det totalt osedda (puh vi slipper Bohman). Det helt oväntade. Från fel håll, helt fel tidpunkt, på fel sätt, fel dag, allting va. När kommer detta? (Det är Zero själv som frågar, liksom för att öka vår spänning och koncentration, han är en jäkel till berättare). Jag anar att det blir under vår livstid. Det är ingen domedagsgrej. Det är en känsla av att nu går inte förstärkarna att skruva på längre, det går inte att lagra mer kärnvapen, man börjar redan göra upp om vem som ska få månen, och hur har vi det med Jupiter, skall ryssarna få… skall vi ha robotar eller fotbollsplaner på Jupiter… med en rösts övervikt så odlar vi grönsaker på Jupiter istället för att ha kärnvapen där. Vi är ju där redan!
Vi tror att vår hjärna kan hålla koll på det här. Jag tror farten har drivits upp till en gräns att minsta felmanövrering innebär dikeskörning. Vad jag tror på är att redan nu vara medveten om detta. Javisst, hur kunde vi vänta oss något annat.

Efter en genomläsning av detta sammandrag av 5 timmars lång intervju vill RZ eftertänksamt tillägga:

Livet äger hela tiden en stor skönhet. Även när vi befinner oss i utsatta lägen. Kanske störst då’ (Om vi bara vill försöka ”se” den.)
Kommer tillbaka i sommar också för att göra en turné och spela in en ny LP.
På Manhattan — så som jag talar om det — är dom heller inte så bortskämda som vi. Men man måste nog vara där— för att kunna förstå hur jag menar. Det är 5 bollar i luften — hela tiden. Dygnet runt. 24 timmar.

Nu när jag läser denna text märker jag att jag ”tillåter” mig inte vara så samlad och lugn som jag egentligen känner mig nu: Så ”van” sen tidigare liv vid ryckiga och hoppiga lägen. Men jag vill låta det lugn jag trots allt känner få bilda bas för det jag gör i fortsättningen.