Musik, rock, tjejer.
Traditionen säger att de antingen är blickfång, attraktiva och lockande. Eller doadoande i bakgrunden.
Men de senaste åren har sett många tjejer träda fram, spela, skriva och framstå som helt självständiga musiker.
Några av dom samlades en dag på ett fik. Syftet var att ventilera Schlagerskrivaren Mats teori om att det finns en speciell tjejrock. Resultatet blev en inträngande, ofta tät diskussion mellan de fyra tjejerna — Ulrika i Mögel, Gugge i Pink Champagne, Daniella Gordon och Anne-Lie i Extra.
Och Mats bandade och noterade.
Finns det killar som bokstavligen ger sig på tjejer som spelar rock, bara för att de känner sin killroll hotad? Kan man tänka den tanken? Men sen att det verkligen händer?
Jag trodde faktiskt inte det var sant när Ulrika i tjejgruppen Mögel berättade att de i omklädningsrummet på Rock Palais i Stockholm blivit slagna av några starkt provocerade killar. Det hände i våras när en rad tjejband ordnade en gemensam spelning under rubriken ”Ett slag på käften”.
Händelsen fick mig att börja fundera på hur explosiv tjejrocken har blivit. Att den tas på allvar på mer än ett sätt.
I England har tjejer i rocken fått en ganska stark ställning. Girlschool är ett gäng tjejer som t o m gett sig in på mansrockens heligaste område: hårdrocken. Dessutom klarar bandet uppgiften galant.
Rena tjejband som Mo-dettes, Girls at our best, Slits och Raincoats får musiken att låta annorlunda. Men kanske är det i de mixade banden Delta 5, The Passions, Au Pairs, Pauline Murray & Invisible Girls, Siouxsie & Bansehees m fl, manligt och kvinnligt blandas i spännande och oväntade kombinationer.
I Sverige finns en mängd tjej- och mixade band och jag erkänner villigt att jag troligen bara hört en bråkdel av alla som spelar. Men jag har hört tillräckligt för att uppfatta det annorlunda uttrycket.
I rockens mansdominerande värld har ordet ”tjejrock” blivit lite känsligt. Många tjejer jag pratat med har taggarna utåt och vägrar gå med på att bli jämförda — även positivt — med andra tjejmusiker. Även om du menar väl, kan ett oförsiktigt valt ord locka fram all den irritation som ligger och pyr över att tjejerna mäts med samma schabloner som killarna. Till och med ordet ”tjejrock” kan uppfattas som en klassificering, i negativ bemärkelse. I värsta fall blir allt som du tycker bara fel.
Det var alltså med en viss nervositet i magen som jag stod och väntade på Stortorget i Stockholm. Duggregnet gjorde det inte precis behagligare, speciellt som inte klockan hann passera ett innan Ulrika Malmgren, sångerska i Mögel dök upp.
Mögel spelar en musik som i både text och melodi har känslomässig bas. Tjejerna har själva fått lära sig hur instrumenten fungerar vilket gör att deras rock fått ett eget uttryck, med vassa iakttagelser om mänskliga relationer. Mögel ger ut sin debutplatta, en MP, senare i år hos Musiklaget.
Gunilla ”Gugge” Welin, dyker upp som god tvåa. Hon spelar basgitarr i tjejbandet Pink Champagne som just singeldebuterat på MNW-etiketten. Bandets flyktiga rockmusik ligger som en säker grund för texterna som ofta betraktar tillvaron ur kvinnliga ögon.
Det finns inget riktigt bra fik uppe vid Stortorget, så jag föreslår att Ulrika, Gugge och fotografen Tommy går ner till Kristina och tar ett bord.
Tio minuter senare kommer en frusen Daniella Gordon. Daniella har gjort en MP på Sonet tillsammans med ”sin” grupp Perfect Parts, där hon på engelska uttrycker både erfarenheter och åsikter som tjej, till en ganska traditionell elektrifierad rock.
Kort efter att Daniella gått till dom andra stressar Anne-Lie Rydé in på torget. Tåget från Göteborg, där hon sjunger med gruppen Extra, var försenat. Bandet har gjort en LP på EMI, en platta som gjordes alldeles för tidigt och inte motsvarar den täta rock med inslag av pop de spelar i dag. Anne-Lie är den enda som inte sjunger egna texter. Trots det tycker hon att de funkar. De är mer fragmentariska bitar ur tillvaron, handlar bl a om relationer på ett sätt Anne-Lie som kan ställa upp på.
Vi går ner till Kristina. Stämningen är lite nervös. Några känner varann lite grann sen tidigare, men inte tillräckligt för det ska vara helt avspänt. (Min oro är inte helt obefogad visar det sig. När Daniella läst igenom manus en vecka senare vill hon att jag stryker allt hon sagt p g a att hon anser diskussionen inte blev som hon önskade. Nu blev det mer en rivalitet mellan tjejerna än samtal kring det som de har gemensamt. Men ett par av Daniellas vänner läste också igenom det skrivna och tyckte det var både intressant och roligt. Daniella lät sig övertygas om att vara kvar i artikeln.)
Jag funderar fortfarande om det inte hade varit bättre att träffas hemma hos någon, där man kunde spela plattor och snacka om tjejmusik utifrån det. Men nu sitter vi här inträngda i ett litet bås. Kaffe och mat kommer in. En bra början på samtalet.
Musik är ju bara ett sätt att uttrycka sig. Skriva, måla, teater är andra. Varför valde ni just musik?
Daniella: — Det blev naturligt att göra det eftersom jag började spela piano när jag var fem år. Jag har vuxit upp med musik i familjen — farfar var operasångare, kantor i synagogan och det var jämt sång och spel hemma. När jag var liten sjöng jag alltid med min pappa, jag stod alltid och apade mig. Så det har inte varit ett moraliskt ställningstagande eller nåt sånt, utan mer en fortsättning på en utveckling.
Bland tjejerna är det bara Anne-Lie som ”precis på håret” kan leva på sin musik. Varje helg är Extra ute och spelar, men gaget ger bara så pass att det räcker till en levnadsstandard på låg nivå. Det vanligaste är att man har ett jobb vid sidan om, Daniella tar lärarvik, Ulrika jobbar extra på radion och Gugge arbetar halvtid i en bokhandel.
Anne-Lie: — Jag spelar inget instrument utan jag sjunger. Men varför… Kanske för att jag inte snackar så bra. Det är så naturligt att sjunga för mig. Jag har alltid sjungit hemma till plattor och sådär. Men jag började sjunga offentligt först när jag var 20, så jag har bara hållit på i fyra år. Det är ett sätt att få utlopp för alla slags känslor. Sen jag började spela med Extra har jag mer och mer känt det där behovet av att stå på scen. Det är kanske exhibitionism, jag vet inte…
Ulrika: — Jag spelar för att tala om någonting som jag tycker är viktigt. Och för att det är jävligt kul att vara med människor som man tycker om. Och göra nånting tillsammans, att skapa nånting, utvecklas tillsammans. Men också mer och mer märker att man börjar komma någonstans med sig själv. Fast det var ju inte därför man började spela, det visste man inte om då.
— Jag tycker det är jätteviktigt att tala om vad vi vill, med våra texter. Det är ett bra sätt att få ut vad man tycker och tänker. Det är ett bra uttryckssätt. Om jag ville säga samma saker genom att skriva så skulle det antagligen inte gå lika bra, det är inte mitt uttryckssätt. Jag är jätteglad över att jag började spela.
D: — Musik är så bra just för att det är en kombination av idé och känsla. Jag tror att det är mediet som speciellt kan uttrycka de här två grejorna. Det är också alltid en direktkontakt med publiken.
Gugge: — För mig är det inte alls naturligt att hålla på med musik. Det är ett val av ett media som jag tycker är bra. Jag spelar för att jag tycker om konst, jag tycker om teater. Men också tör att överleva. Vi började spela under en tid då vi hade det väldigt svårt, man kände att man måste göra någonting. Men det kunde lika gärna ha blivit teater också. Det är bara det att rocken är det mest levande mediet just nu på nåt sätt. Jag spelar för att jag tycker om konst.
M: — Är det verkligen exhibitionistiska behov som gör att man står på en scen? Finns det inte en drivkraft i det man har att säga, att budskapet är viktigt?
U: — Jag tror inte det för vår del (Mögel) är att vi vill visa upp oss, om jag har fattat ordet rätt. Jag vill visa fram känslor och saker som är viktiga, inte att jag vill se ut på ett visst sätt som gör att folk tittar på mig.
D: — Men det finns ingen motsättning i det. Exhibitionism innebär bara att man inte tycker illa om att människor tittar på en. Många människor säger att jag skulle aldrig drömma om att stå på en scen.
U: — Men det beror på vilket sätt dom tittar på en, tycker jag.
A: — Alla människor tittar olika.
M: — Men styrs inte det väldigt mycket av hur man är på scenen. Att den roll man har eller spelar ut drar blickarna till sig?
U: — Jag tycker det är hemskt om man enbart går in för att bara stå på scenen. Jag vill vara där bland dom som tittar när det är kontakt. Att dom är med, och kan påverka lika mycket som jag vad som händer på scen.
A: — Det är just det som är A och O, alltså. Med en publik som inte fattar eller gillar det man gör så står man där och känner att det är botten.
D: — Det där med exhibitionism innebär inte att jag njuter av att människor tittar på mig. Jag har märkt att till skillnad mot människor som inte gillar att stå på en scen, har de som uppträder inget emot att stå där och bli tittad på.
U: — Jag tycker också det är kul, om man gör något vettigt. Om man kan få fram något bra som folk fattar — då är det kul om folk tittar på en.
Tommy: — När ni berättade varför ni spelade så tyckte jag det var en skillnad i motiv för att stå på en scen. Ulrika uttryckte det annorlunda än Daniella och Anne-Lie.
A: — I början stod jag där bara för att stå där. Jag var med i ett band, visste bara att jag gillade att sjunga och sen då… Sen kom chocken när man upptäckte att det inte stämde, att man mådde dåligt av det.
T: — Men är det inte en chock att märka att folk lyssnar också. Om du inte tänker på varför du står där och helt plötsligt upptäcker att publiken lyssnar på dig, bryr sig om vad du gör. Då måste du börja tänka på vad det är du gör.
A: — Det var det som var chocken.
M: — Vad gör man åt det?
A: — Jag vet inte. Jag kände att jag måste vara ärligare, oj det blir så kvasiintellektuella ord, men…
D: — Så du menar att du sjungit musik som du egentligen inte kan stå för?
A: — Precis.
D: — Det har ju inte jag gjort, trots att jag pratade om exhibitionism. Jag har alltid känt mig sådär enormt idealistisk, men jag vill samtidigt inte poängtera det där ”jag har så mycket viktigt att säga”, utan jag tycker att det kommer fram i sig självt — i texten, i musiken — det får andra människor avgöra. Jag ska inte stå och proklamera att jag har mycket viktigt att säga.
T: — Men publiken — oavsett vad du gör — uppfattar ett budskap idet du gör.
D: — Har du nåt att säga så upplever publiken det i alla fall.
T: — Jo, men du kan inte skjuta det ifrån dig det med att säga att det är pretentiöst for att du har något att säga. Det har du så fort du ställer dig offentligt. Frågan är snarare om du tar ställning att du har nånting att säga och att du vet om det.
D: — Hur då tar ställning? Jag tycker det framgår mycket i text och musik.
T: — Det är viktigt att man är medveten om det, att man har ett ansvar för det man gör och för hur de som lyssnar uppfattar det. Man kan inte säga ”jag har inget att säga” eftersom alla uppfattar mig som att jag säger nånting.
M: — Det är i slutändan beroende på vad man vill med musiken.
A: — För mig är det att förmedla en helhet, bjuda på nånting och uppleva ett samspel som funkar. Jag tycker det är så enkelt.
G: — Det finns en skillnad mellan oss här. Ulrika och jag jobbar tillsammans med människor som också håller på med musik, det vi håller på med har vuxit fram mycket naturligare. Jag känner igen det du säger. Det viktigaste när man spelar är att det blir som en hel föreställning i hela lokalen, att man gör nånting tillsammans. Det där med att tjäna pengar eller komma med i Veckorevyn, det skiter detsamma. Bara att det händer något bra under själva konserten. Därför kommer vi aldrig skicka in någon tejp till Sonet eller vad det nu kan va — EMI. Det valet kan vara annorlunda, att ni kan känna då att…
Både Anne-Lie och Daniella avbryter.
D: — Nej jag håller inte med. För att vi två tillhör ett kommersiellt bolag så är vi inte idealister. Jag tycker det luktar lite i det du försöker säga.
A: — Vad jag eftersträvar först och främst — allt annat är egentligen obetydligt, om man har gjort en dålig eller bra skiva, om man är med i Veckorevyn eller inte — det man lever för är att det ska gå bra på spelningarna, att man ska få publikkontakt. För den sakens skull kan man även skicka in en kassett till Sonet.
G: — Det är inte det att man spelar in på ett kommersiellt bolag, utan den annorlunda situationen man kommer i när man spelar in där. Vi spelar för kanske femton man i vår kamratkrets, det är så vi spelar mest. Och det gör man inte om man spelar in på Sonet. Även fast jag bor i Stockholm, har jag aldrig varit med om att du Daniella varit med och spelat på musikfester…
D: — Men vi har inte spelat ute än…
G: — Nej, just det, det är också en skillnad. Vi spelar ute jämt. Det är det enda vi gör. Hela vår situation är det vi själva gör — vi bokar våra egna spelningar, vi anordnar konserter själva, likaså vår reklam. Därför blir det en annan situation på något sätt.
D: — Det är fel, det gör vi också. Sonet har överhuvud taget ingenting att göra med spelningar. Dom trycker inte upp affischer, dom ger inte ett öre, där gör vi allt själva. Anledningen till att vi inte har spelat, ute är att vi bl a inte haft tillräckligt, många låtar för att sätta upp en egen show. Si det har gått för snabbt, vi har inte hunnit med själva.
A: — Den här diskussionen börjar handla om kommersiell och icke-kommersiell musik. Det var tjejer vi skulle snacka om, vi är ju tjejer allihop…
Det här är en känslig fråga. De kommersiella bolagen gör i regel snabbare en platta med en ny grupp, ja den kan t o m vara okänd för publiken när den skivdebuterar. På den icke-kommersiella sidan får banden vänta med en platta — lika ofta för att bolagen saknar pengar som att banden ska spela ihop sig. Vinsten med det är att banden alltid hinner presentera sig for publiken genom live-spelningar. Populariteten ger anledning till en platta och inte tvärtom. Samtidigt minskar risken för att man gör en platta innan man vet vad man vill.
Diskussionen här på Kristina förs i samma tankebanor som hos vilket killband som helst. Frågan är inte bunden till tjej- eller killmusiker. Den gäller artister överhuvudtaget. Och framför allt hur stark man är som person när man förhandlar sig till ett kontrakt och om man vet exakt vad man vill.
D: — Det beror på hur mycket kontroll jag vill ha. Det är jättemycket upp till mig. Vill jag så kan jag ha totalkontroll. Skivbolaget gör bara plattorna, resten är min egen grej.
G: — Jag menade inte så. det finns olika anledningar till att Mats känner till oss här. Dig, p g a att ni går via Sonet, ni får reklam automatiskt. Oss i Pink genom att vi spelar extremt mycket här i Stockholm. De kommersiella bolagens plattor uppmärksammas på ett helt annat sätt än småbolagens.
Det ligger mycket i vad Gugge säger. Gå ner vilken vardagskväll som helst när några okända band lirar på Musikverket. Kolla hur många recensenter från dagspress som är där. Troligtvis ingen. Nä, de häckar i stället i lokaler där de stora elefanterna spelar. Och rör det sig om okända band kan en platta t o m en singel som låter bra få skribenterna till de mest ruffiga salonger.
Ett okänt tjejband har alla odds emot sig. En recensent sitter hellre hemma i sköna fåtöljen och lyssnar än ger sig iväg ut och lär känna dom live.
Dessutom innebär en platta något konkret att erbjuda kräsna arrangörer när man ska boka spelningar. Ingen risk att han — för det är en mansvärld i musikbranschen — vågar köpa grisen i säcken.
Daniella går på toaletten och vi väntar tills hon kommer tillbaka.
M: — Drivkraften till att man spelar musik måst vara något mer än bara den totala upplevelsen? Vad vill man förmedla och hur tydligt politiskt kan man vara?
U: — Det handlar inte om politik direkt. Men på något sätt måste man ha en politisk baktanke i huvudet hela tiden. Och sen kan man uttrycka det genom att man spelar något som handlar om känslor, man vet hela tiden vad man står för.
D: — Jag är klart feminist och det hoppas jag kommer fram i mina texter. Jag gör min egen musik, jag framför dom texter jag vill framföra, jag gör det precis som jag vill. Då gör det mig ingenting att det är ett kommersiellt bolag för att jag vill att musiken ska komma ut.
T: — Det finns ändå en skiljelinje mellan kommersiella och icke-kommersiella bolag. På vissa kommersiella bolag har det varit svårare att styra produktionen själv. Dom har varit härda på vem som producerar för att dom vill styra in musiken i en viss stil för att den ska sälja. Icke-kommersiella bolag har haft en något öppnare attityd genom att låta musikern göra sina plattor.
A: — Det var ju den tabben vi gjorde i Extra. Vi blev smickrade över det erbjudande vi fick från EMI och gjorde en LP ganska omgående. Nu efteråt visar det sig att vi gjorde plattan ett år för tidigt. Jag kan inte stå för mycket på den plattan idag. Och det känns jättejobbigt.
— Det bästa vore om vi i fortsättningen kunde få producera våra egna grejor. Helst av allt skulle man vilja bilda ett eget bolag nere i Göteborg, men det finns inga möjligheter till det än.
M: Känns det inte ensamt att stå som sångerska med ett traditionellt kompande killband. Det är ju så vi har mött oerhört många band sedan hur länge som helst tillbaka. Längtar man inte att spela med folk av samma kön?
U: — Jag har spelat med killar några gånger, testat sådär. För mig är det ingen motsättning. Man spelar med dom man tycker om. Om jag hade träffat tre killar som var som mina vänner i Mögel är nu, då hade jag kanske spelat med dom. Jag tror inte att det är så konstigt.
D: — Jag skulle gärna vilja ha någon tjej i mitt band. Jag tycker det är jättesynd att de är så få tjejer som sysslar med rock. Jag lider av det.
— När jag kom hem från Staterna och skulle ha bra musiker var det svårt att hitta bra kvinnliga musiker. För dom bra tjejer som finns har redan bildat grupper.
T: — Men kan man spela feministisk musik med killar?
D: — Jo, det kan man göra — för att det är min vision det gäller.
T: — Men blir inte dom främmande för det hela?
D: — Nej, inte så länge det blir som jag vill.
G: — Det beror på hur man uppfattar feminism, Det gäller ju inte bara kvinnan. Man kan känna mycket för den konflikten trots att man är kille.
D: — Feminism innebär inte att man delar upp sig i två läger. När jag säger att jag är feminist så innebär det att hela min världsbild utgår ifrån detta fenomen att kvinnor är förtryckta i samhället. Det är så jag ser allting, att vi lever i ett totalt manssamhälle. Socialism och alla andra ideologier är en underavdelning till detta.
Tommy håller inte med. Inte Anne-Lie heller. Här förlorar sig diskussionen en stund in på orsakerna ett par hundra år tillbaka. Tommy slutar med att fråga vad som egentligen är feministisk musik.
D: — Det kan jag inte sätta en stämpel på, hur den låter. Jag uttrycker den musik som känns naturlig för mig, med den världsbild jag har. Men det finns andra sätt att uttrycka det. Jag skriver texter till mannen. Kvinnan har jobbat väldigt mycket på sin frigörelse. Och nu vill jag få in mannen på detta också. För mannen jobbar inte med sin frigörelse om inte kvinnan tvingar honom.
Servitrisen kommer in med en ny laddning kaffe. Det blir en stund av hällande, sockrande och gräddande innan vi kan ta upp tråden på nytt. Jag funderar på hur de som tjejer blir bemötta av folk i branschen. Tittar man lite snett på dom eller behandlas tjejmusiken med allvar?
Har tjejerna någon erfarenhet att de blivit utnyttjade av folk de är beroende av just för att de är tjejer?
Ingen av tjejerna har märkt av något från arrangörshåll som skulle göra dom mer attraktiva bara för att det finns tjejer i bandet. Det är samma granskning av hur musiken låter som för vilket halvkänt killband som helst.
Inte heller från bolagens sida har det varit påtryckningar för att man ska lansera typiska tjejband eller tjejerna i banden.
D: — Det är inte så konstigt med tjejmusiker längre. Det har funnits ett tag, är inte nytt. Ett par år tillbaka hade det varit en stor grej, men nu börjar det komma upp många tjejer i branschen. Det är inte så märkvärdigt nu, och det är skönt att det börjar bli normalt.
Vi kommer in på hur man använder sin position som tjej när man spelar ute. Om det är OK att spela på sin kvinnlighet, på sexualiteten för att fånga ett intresse hos publiken.
Samtliga tycker att det är fel att uppträda på det sättet. Och ingen gör det avsiktligt heller.
A: — Jag har gjort det en gång, men det var ett nödfall. Tre fulla killar skulle klå upp vår organist när vi spelade i en folkpark. Då lyckades jag fånga deras uppmärksamhet genom att spela på att jag var tjej. Men hela situationen var verkligen hotfull och otäck. Jag mådde jättedåligt efteråt.
D: — Det är inget fel i sexualitet i sig. Har man den utstrålningen som tjej på scen är det OK. Men man får inte klä sig i en sexroll bara för att göra sig intressant.
Plötsligt märker jag att Gugge försvunnit i samtalet. Den sista kvarten har hon suttit helt tyst. Jag vänder mig åt höger och ser henne uppkrupen i hörnet av båset med benen ihopdragna under sig.
Trots att hon förnekar det är hon sur, väldigt sur. Jag försöker få henne att tala om vad det är, om det gäller något vi snackat om, men hon vill först inte svara. Jag känner både en lätt panik och en klar tanke om att jag tar en konflikt var som helst, men inte här och nu.
Trots det står jag på mig och med hjälp av Daniella talar Gugge om vad hon hakat upp sig på. Hon anser att jag frågat henne för lite om hennes erfarenheter. Jag förklarar att hela grunden för artikeln vilar på ett samtal där alla måste bryta in när de har något att säga. Jag sitter ju bara och försöker föreställa mig hur en tjej i rockmusiken har det.
D: — Du skapar ju själv en separation genom att sitta och säga till dig själv och till oss andra att du har ingenting med det här att göra.
G: — Jag fattar inte vad jag har för funktion i det hela. Tre sångerskor och jag som spelar bas. Jag kan inte prata om exhibitionism, jag är ju musiker. Jag står inte där och gappar liksom.
D: — Du kan vara exhibitionist för det.
M: — Bara det att du står på en scen innebär ett visst mått av exhibitionism.
G: — Det tycker inte jag, det är en helt annan roll än att vara sångerska.
U: — Det är verkligen fördomsfullt att tycka så.
G: — Det är inte jag som kommunicerar med publiken, det är inte jag som försöker…
U: — Fy fan, vilken skum roll du har…
T: — Jag tror det är fler som tittar på dig än på sångerskan. Just för att du är tjej och om du klarar att inte spela fel.
Gugge är fortfarande irriterad. Jag försöker förklara för henne att frågan gäller hur skivbolagen uppfattar och lanserar kvinnliga artister. Hur tjejer blir bemötta som musiker, oavsett om de sen sjunger eller spelar bas. Om den roll som man har, eller kanske får p g a att man är tjej, påverkar ens sätt att uttrycka sig. Och framför allt om det finns något innehåll i det som brukar kallas tjejrock.
U: — Jag tycker inte att det finns det. För mig finns det personlig och opersonlig musik. Det spelar inte någon roll om det är killar eller tjejer som spelar.
G: — Tjejerna saknar egna förebilder i musiken. Och på det sättet blir vår musik annorlunda. Vi har försökt ta med manliga gitarrister och dom har inte fattat någonting: ”Va fan håller ni på med?” Och ändå är det gitarrister som spelar i punkband och inte lirar så mycket bättre än vi gör. Dom tycker ändå att det vi gör är jättekonstigt. ”Inte kan man ta dom här ackorden efter varandra.” På det sättet tycker jag att det finns ett speciellt sätt som vi uttrycker oss på.
M: — Man kan se killar och tjejer som individer som kommer tillsammans och tillför var sin bit när de spelar musik. Man kan försöka dela upp musiken i manligt och kvinnligt. Men på den manliga sidan är det bara hårdrocken som går att peka ut som typiskt killmusik. Sen börjar gränserna flyta. Trots att det skett en enorm ökning av tjejer som spelar jämfört med några år sen, är tjejerna ändå få idag totalt sett. Men tjejerna funkar som influenser på musiken. Speciellt i mixade band inbillar jag mig att det är så. Tjejerna har idéer, men som de antagligen får kämpa jävligt hårt för att få igenom Självklart är det också en fråga om en maktposition i gruppen, hur pass mycket ens idéer gäller.
A: — Folk — alltså gemene män — ville gärna tro att man inte har så mycket att säga till om bara för att man är ensam tjej i bandet. Men jag är nog den som fräser mest, som vill ha min vilja igenom men som inte alltid får det.Vill man riktigt hårddra det hela så är det också mycket det där att man har knullat laget runt — det kommer många såna nyfikna frågor. Fördomar som man får slåss mot.
T: — Skulle det vara ett argument för att det finns tjej och killmusik för att man som tjej saknar förebilder? Har du inga förebilder Gugge?
G: — Trots punkrörelsen och allt det där, så har många ändå det klassiska idealet i Rolling Stones i sig. Det är lite hierarki, det är en viss grej att spela trummor — då är man lite macho, gitarristen är lite wa-wa-wa (Gugge svänger ballt på armen). Jag kan inte ställa mig och härma… vad finns det för basister — Stanley Clarke. Jag kan inte på något sätt känna igen mig i honom. Därför måste man försöka utveckla sig själv, hitta något eget. De kvinnliga basister som finns är det värsta jag vet, helt värdelösa.
D: — Hon i Talking Heads, Tina Weymouth, hon är fantastisk. Henne kan du ha som förebild.
G: — Jag lyssnar inte på basister, hur dom låter. Men det kanske beror på att jag inte började spela musik för att det var naturligt för mig. Utan bara för att det är roligt att säga massor av saker på det sättet.
U: — Men eftersom det inte finns så många kvinnliga förebilder så finns det kanske en större chans att komma närmare sig själv.
Vi mumlar instämmande.
Ulrika fortsätter: — Jag kan tycka att Bette Midler är häftig. Men hon är ju inte nära mig för fem öre. Eller en snubbe som Mick Jagger som inte heller är nära mig. Men man tar ju intryck.
G: — Sen är det inte bara idoler långt borta, i USA eller nåt annat land. Utan också kanske dom som är två år äldre här hemma. När man var liten brukade det alltid finns nån i grannkåken som gjorde det och det, som man beundrade. Men det finns inga såna tjejer, som är några år äldre och lite duktigare än en själv. Då måste man hitta på någonting själv. På det sättet blir ju det man gör annorlunda.
T: — Men blir resultatet av det att man gör en annorlunda musik…
U: — Alla tjejer behöver ju inte göra så. Det kan finnas tjejer som på samma sätt som killar härmar Kiss. Det är ju olika. Det behöver inte bero på att man är tjej.
G: — Men det är inte lika troligt att man gör det, för man känner sig inte lika samhörig med dom.
U: — Det finns ju andra tjejband, ex Revansch som spelar hårdare och tuffare musik. Dom kanske känner sig närmare den rollen, jag vet inte. Eller Runaways…
M: — Kan man då snacka om tjejrock över huvud taget?
U: — Jag tycker att det är olika från människa till människa. Det finns killar som gör jävligt personlig musik. Jag tycker det finns tusen olika beståndsdelar till att man är som man är, varför man låter som man låter.
D: — Men det ligger ändå nånting i vad Gugge säger. Det finns inte en lång rockhistoria, rocktradition vad beträffar tjej-rockare, det är väsentligt alltså… Man är tvungen att skapa sin egen tradition.
M: — Kommer det innebära att ni blir förebilder för nästa generation tjejer som spelar?
G: — Nej, för då tror jag att det kommer bli mer blandat. Nästa steg efter det här är att man blandas. Det är bara för att det är nytt som det är annorlunda idag. Det kommer försvinna om några år. Och då har vi helt enkelt lärt killarna vårt språk. Det märker jag också på de gitarrister som varit med i Pink, att de börjar med sitt kör och sen när dom har spelat en kväll har dom tagit efter vår musik.
M: — Då kan man ana sig till att det kommer att uppstå ny musik framöver.
U: — Kanske en rikare musik…
D: — Ja, som är mer androgyn, tvåkönad. Att vi inte har den här strikta uppdelningen mellan könen. Det är typiskt ett led i processen att kvinnor måste hävda sin grej mer. Sen blir det en blandning, mannen ger upp mycket av sin maskulinitet, och kvinnan sitt. Alla möts på halva vägen. Det blir tvåkönad musik.
Lämna ett svar