KAI MARTIN & STICK!
Biomusik
(Silence)

Äntligen, skulle jag vilja utbrista. Men samtidigt måste man reservera sig med att Sticks moderna rock fortfarande är på experimentstadiet. Den reservationen döljer inte att detta är något av det mest spännande som dykt upp i år. (Efter denna självmedvetna kvällstidningsinledning följer nu själva recensionen).
Om modern rock är ångestladdad och engelsk, med ödsliga och kyligt berättande nutidsröster, är Stick! svenska och egna. De har många rötter i Joy Division eller Pop Group. Men de tillför en svensk distans, en avmätthet och en humor. Fast de skall fortfarande tas på allvar, för de har definitivt något att säga.
Kai Martin skriver de flesta texterna och sjunger med en vågad falsettröst. Bandet jobbar med funkrytmer, ekogitarrer och små invävda syntbitar, allt upplaggad med ett saxofonbröl. Live låter deras musik tät och hetsig, på denna debutLP har de släppt loss mängder av infall. Ibland lyckade som på A-filmsidan, ibland är de sökta och utan innehåll som på B-filmsidan.
Några förtexter har inte Stick, vi landar i stället i en lätt banal kärlekshistoria ”Binder min tid”. Det är en omedelbar och snabb låt, Kai Martins ljusa ettriga röst backas av ett funkigt komp. Den och den filmiskt upplagda ”Stadens gator” där gamla inlånade beatleskörer ställs mot marscherande saxofonriff, känns spontant bra. Men sen sätts vi på prov. Den avslutande A-låten ”Så kall” har en halsbrytande blandning av stilar. Tyska schlagers, Lene Lovichsång, svepande synttoner ger tillsammans med en konstluktande text om ensamhet ett onödigt pretentiöst drag åt låten.
Så efter denna A-film undrar jag stilla om regissören, skådisarna och den fattiga sångaren inte varit alltför vågade. De har offrat rakheten i berättandet för ovanliga kast, diffusa scenkopplingar och infall. Utan att förstärka sitt personliga budskap. Som en Fellini när han gjorde Casanova.
Okey, B-filmer brukar i alla fall handla mera om hantverk och självklarhet så låt det rulla.
”Språk”, heter den första B-låten, bekräftar bara samma sak, det är en skrämmande sann berättelse om hur små människor förbränns och grundidén med Kai Martins eldande röst ovanpå en hypnotisk temamelodi med sugande bas, sitter rätt. Men utanverket, avbrotten och tekniska ekon på en teatralisk stämma är förvirrande.
Fast efter den kommer ”Ursäkter” och knockar mig helt med pumpande frenesi och uttrycksfullhet, i både text och musik. Det är jävligt bra modern rock. Liksom ”Verklighet mot verklighet” där ifrågasättande av sanningar backas upp av ett ständigt växande ljudkakafoni.
Den sista B-filmen är en onödigt tam syntskola. ”Jag dansar inte” är inte rolig, den fungerar precis som biografvaktmästares buttra nunor som tvingar eftersläntare att ge sig iväg. Lika hundaktigt skyldig tar man av Biomusik. Fast i trots köper man en ny biljett till ”Ursäker” och tar till sig Sticks energiska berättelse ur livet. Med Gomers uppkäftiga sax, plattans medelpunkt Rasta-Kaj med den envisa basen, och de andra Peter Bryx, Tony Vibrato och Ronny ”Papill” Jotten på trummor, gitarr och orgel.
Och låter sig villigt trotsa alla jävla lagar med Kai Martin och den magiska funkbasen från Rasta-Kaj. Den som får jorden att snurra extravarv…