GEORGE THOROGOOD AND THE DESTROYERS
More
(Sonet)

JANNE SCHAFFER
Presens
(CBS)

Bluesmannen Nick Gravenitas berättade häromveckan för mig om sitt första möte med den elektriska bluesen i Chicago i slutet på 50-talet. På en stimmig bar i det svarta ghettot utkämpar Junior Parkers och Otis Rushs band en fruktansvärd duell på scenen. Banden avlöser varann och spelar formidabla set natten igenom. Gravenitas fick en chock som han inte hämtat sig från ännu.

För ett och ett halvt år sedan på Glädjehuset i Stockholm lyckades George Thorogood skapa en extas och hetta som få konserter uppnår. På platta har han aldrig träffat mig lika hårt. Där blir han en ordinär, lite slängig, lättviktig och profillös bluesgitarrist. Visserligen håller han trycket och pumpar mer än de flesta men hans egenskaper som entertainer och showman visar sig vara viktiga ingredienser. För här på den tredje officiella LP:n når det Carl Perkins, Elmore James, Willie Dixon kilar förbi. Thorogood har hela gänget i ryggmärgen. Men var finns han själv?

Det var ett tag sedan jag träffade Schaffer via grammofon. Han var en gång — för väldigt länge sedan känns det som — oerhört nära mitt hjärta. Och gammal kärlek rostar inte men gnisslar väl en aning. Det skall villigt erkännas. J:son, Brolund och stjärnskottet Per Lindvall är Jannes trygga sällskap. Dom kan både vara avspända och stressiga. Musiken är för intellektet i första hand och kräver din medverkan. Men Schaffer är lurigare än så. Vill du slölyssna går det utmärkt. I “Neondimma” förlorar jag mig helt och ska jag vara riktigt ärlig liknar tillståndet sömn. J:son och Schaffer arbetar med liknande musik. Jag föredrar Jannes just nu. Hans otroligt distinkta gitarrspel griper tag och behåller kraften hur trenderna än kommer och går. Det känns när man har med MUSIKER att göra.