DOCENT DÖD
Docent Död
(Sonet)

Docent Döds debut LP är en halv seger eller en kompromiss, allt beroende på hur man ser på saken och vem man frågar, skivbolaget eller bandet. Från början var det meningen att alla sex låtarna från medium-play skivan skulle vara med på LP:n. Sonet såg uppenbarligen aldrig MP:n som något nytt skivformat utan mera som en sofistikerad form av marknadsundersökning för att testa nya artister och grupper på skivmarknaden.
Nu blev det till slut bara tre låtar från MP:n som hamnade på den nya skivan, “Bensin i blodet”, “Stå på egna ben” och “Solglasögon”, de två första låtarna är nu något omgjorda, men det märks knappt vid en snabb genomlyssning. Dessutom finns en helt nyinspelad version av docenternas första singel, “Krig och Kärlek”, med på plattan. Resten av låtarna är helt och hållet nya treminuters pop epos om livet och kärleken i den stora staden.
De nya låtarna känns klassiska redan efter ett par genomlyssningar. Det handlar visserligen fortfarande om ganska traditionella poplåtar, men alla har en krok någonstans i refrängen som gör att de lätt hänger sig kvar i minnet. Musikaliskt liknar det mest av allt en slags pophistorisk Lego-bygglåda av jätteformat, med majoriteten av byggklotsarna hämtade från sextiotalspopen.
Mitt i denna osorterade röra av ackord, harmonier, refränger och melodislingor sitter Docent Död och monterar ihop de välbekanta elementen till små underbara popmusikaliska mästerverk.
Det är rockmusik som ingenjörskonst och det krävs fantasi för att rätt utnyttja den vid det här laget slitna grundritningen och ramen. Inom loppet av tre minuter ska den vara fylld och det behärskar Docent Död.
Docent Död traskar omkring, både musikaliskt och textmässigt, i en värld fylld av schabloner. Det är en farlig balansgång och ett feltramp betyder ett stort magplask i ett hav av sockersöt sirap. Det är tack vare sin nästan barnsliga lekfullhet och ironi som de lyckas ställa schablonerna på kant och fortsätter att göra lysande popmusik i det lilla formatet. “Vägg av tårar”, “Lisa”, “Hand i hand” och “Standardiserad värld” visar att Docent Död kan stå på egna ben. Det är bara att lyssna och njuta.