Rockmusiker, författare och observatör.
En kille som skriver ur sig sina personliga och överhettade intryck i en strid flod.
En familjefar som sällan träffar andra människor.
En revoltör som börjar fatta att det krävs samarbete.
En blyg och ödmjuk posör.
Välj själv vilken bild ni vill ha av honom. Men läs först intervjun med Schlagers Håkan Lahger.

Niklas Strömstedt sätter sig bakom Yamahaflygeln och spelar några slipade ackord. Pianistens ”inte-ett-hårstrå-får-ligga-fel” look kontrasterar starkt mot den lilla krumma figur som därefter knallar in på den svagt upplysta scenen. Skinnjackan med krulligt hår börjar sjunga:
— Jag är en annan än du tror… Man dömer mig för missdåd och för mord.

När Ulf Lundell hänger på sig gitarren inför nästa låt är det förbanne mig magi i luften. Inte bara för att det kunde vara Dylan som stod där. Så lika är dom. Den här lille hese Stockholmskillen har förmågan att skapa den där extra spända och nervösa förväntan.
Och Ulf är lika osäker på vad som skall ske som sin publik. Si länge musiken rullar behärskar han situationen. Pauserna klarar han inte av. Faller in i rockjargong och kan dra till med vad som helst. Ofta säger han ingenting fast han ser hela tiden ut som han vill. Samlar ihop sig till ett:
— Tusen tack Västerås, kul att få vara här.
En kort uppstudsig Stockholmsdialekt ekar ut i en fylld konsertsal. Det är andra kvällen på 1980 års Ulf Lundell turné.

En dryg vecka innan den här mastodontturnén kör igång träffar jag Ulf Lundell i en källare i Solna. Han och ett gäng gitarrer sitter och väntar på att övriga spelare skall dyka upp och repetitionerna skall kunna börja.
Ulf Lundell har med hjälp av tre böcker och sex LP-skivor etablerat sig som en av vårt lands mest jagade villebråd inom kulturlivet. Men ingen verkar få något riktigt grepp om karln. Hur ofta har vi sett honom intervjuad på allvar? När såg vi Ulf Lundell i TV senast eller hörde honom prata i radio. Jag skulle vilja höra honom välta oss ur hängmattorna i ”Sommar” någon gång. Men risken är nog liten.
— TV ska man akta sig för. Dom kan göra vad fan som helst med en där.
Han är en misstänksam rackare. Men om man inte vågar lita så mycket på sig själv hur skall man då våga lita på andra.
Han sitter mest och stämmer och duckar bakom någon av gurorna i inledningsskedet av vårt snack. Mellan gitarrknäpparna berättar Ulf lite enstavigt om skivinspelningen i England. Om hur hela gänget ”smög” in i landet utan arbetstillstånd. Hur dom hamnade i en trevlig men underlig studio på rekommendation av Mats Ronander. En flygplats låg vägg i vägg med den och någon isolering fanns bara inte.
Efter en stund avtar det nervösa plocket med gitarrerna. Han lutar sig bakåt och jag får ett par blå ögon istället för ett brunt hårburr. Antingen har han stämt klart eller också hunnit studera fienden tillräckligt för att tordas ta en närkamp.
Ulf klagar på att han låter fruktansvärt illa på äldre plattor. På den tiden hade han ”studioskräck” och han anser fortfarande att han inte är någon överdängare i inspelningssituationen.
— Man måste ha sånt kunnande för att få igenom sina musikaliska idéer. Och vill man få igenom sina omusikaliska idéer är det ännu svårare. Att spela riktigt rakt är det svåraste. Den här gången hade vi vanlig rocksättning. Försökte göra det äkta, rakt av som det är.
På ett litet tag har en osäkre killen framför mig blivit en rätt glad och uppsluppen typ. Vi fortsätter tala om den senaste skivan. Där vältrar sig Lundell i lidande och sorg. Ett oerhört sparsamt ljus släpps igenom stundtals men mest är det totalt mörker och desperation.
— Jag får sluta med svartsynen. Är egentligen sällan deprimerad. Fast det kanske är med mig som med Dylans kompis Richard Farina som skrev: ”I’ve been down so long so it looks like up now.”
”Är egentligen sällan deprimerad”. Fan heller att jag tror hälften av vad den här skojaren sitter och försöker slå i mig. Du skriver ju för livet, skrivandet är väl ett sätt att överleva?
— Jag skriver för att underhålla. Den nya skivan handlar egentligen om en äktenskaplig kris. Jag var mitt uppe i den när texterna skrevs. Det hade kunnat gå åt helvete. Nu gjorde det inte det. Därför tillägget på slutet. (En liveupptagning av ”Till min syster”).
— Men man kan vara mycket ärligare än vad jag är här. Hur pass äkta och sann man vill vara beror på hur pass sinnessjuk man vill bli. För det innebär att spränga sina sociala stigar och vägar. Om jag blev för personlig, för ärlig, skulle jag kunna kommunicera då? Skulle någon lyssna?
I ett tidigt 70-tal hade Ulf svårt att få folk att lyssna. Han skickade runt tejper, bland annat till de oberoende bolagen, men fick nobben.
— Skönt att det gick som det gick. Att jag hamnade här (vi sitter i skivbolaget EMI:s lokaler). Jag står utanför allt… nej förresten jag är med i Författarförbundet. Tidigare var det så lätt med revolutionen och socialismen. Det var ingen tvekan. Nu är ingenting självklart.
Nej förbanne mig att det är. Ulf Lundell sätter händerna bakom huvudet, sträcker lite på sig. Musikerna dröjer. Vi fortsätter att snacka. Intervjun har övergått till ett samtal, en dialog. När jag frågar Ulf om han egentligen vill stå utanför och titta in viker han sig direkt.
— Nej jag vill också tillhöra något, vara en del i ett sammanhang. Jag borde jobba mer för det. Alienationen och främlingskapet måste ta slut. Enda sättet är att samarbeta. Jag är förstås egofixerad men vill jobba för samförstånd mellan människor.

”Det är läge för lite dogmer”

— Skriva böcker och göra skivor på ett annat sätt kunde bli min insats. Kanske rent av ge ut en ”politisk” platta. Det är läge för lite dogmer.
Trots knorren på slutet är han allvarlig. I Västerås en dryg vecka senare låter det likadant. ”Det är dags att börja röja i sig själv så jag inte går förlorad i egotrippen.”
Inför surrande TV-kameror försöker vi snacka musik och turnéliv i ett omklädningsrum i en Västeråsskola. Det är en timme innan föreställningen och det är en öppnare Lundell idag. Han gömmer sig inte i början av intervjun som senast.
— I början var det nåt av en chock att turnera. Jag lever annars rätt ensligt med min familj. Det här är som att leva i en rullande lucka.
Dylan dyker naturligtvis upp. Det är inte Lundell som drar fram honom. För Ulf Lundell är Dylans frälsning inget problem. Tvärtom.
— Inte svårare att förstå än att en polare blir frälst. Kan vara knepigt att umgås i början kanske. Men lyssna på ”Saved”, där sjunger han med ett helt annat engagemang och ärlighet än han gjorde i Göteborg och på Budokan plattan. Han är frälst och tror på det, då blir det bra. Ska man snacka om falsk musik gå in på Åhléns och lyssna på muzak.
Under en sån här lång turné orkar du vara äkta hela tiden? Fejkar du inte ibland?
— Det är klart att ”Sextiosju” och ”Promenaden” kan kännas tunga att spela ibland.
Nya låtarna fungerar bäst den här kvällen i Västerås. ”Distraherad” tycker Lundell och hans gubbar är så rolig att lira att dom gör en snabbrepris på den som extranummer. Mats Ronander garvar och börjar äntligen vagga med höfterna. Ingemar Dunker svettas och flinar inbyggd bland pukor och cymbaler.
Lasse Lindblom sveper sakta över scenen och kollar så att allt funkar samtidigt som han plockar på Fenderbasen. Klaviaturspelarna Hasse Olsson, orgel, och Niklas Strömstedt, piano, håller till mer i skymundan tillsammans med nykomlingen Janne Kvillsäter. Han hoppade in på gitarr i sista sekund för Arne Arwidsson.
Det är inget tätt gäng under huvuddelen av konserten. Dom mal fram en konventionell rock, precis så bra som man har rätt att begära av inhyrda pistoler. Men så mot slutet börjar dom tycka att det här är ändå ganska kul. Ronander drar ett munspelssolo. Folk tjuter. Det stinker rödsprit ur käften på publiken längst fram.
Dom är unga och vilda och hälften så gamla som den rockande arbetarskjortan i jeans och gympadojor framför dom. Svetten stänker om Ulf. Han trivs och rusar omkring på scenen. ”Går på promenaden” i Norrköping igen och året är till slut ”Sextiosju”. Han hinkar öl på Sture och precis där — bakom nästa krök — väntar äventyret, kvinnorna, extasen.
När vi satt och pratade innan i omklädningsrummet flög några ord ur Ulf medan vi talade om något helt annat.
— Jag såg Jack på bio i Mora igår.
Det var som en hälsning — en invit — åt mig att fråga om hur det kändes. Vilka minnen som dök fram? Om det inte någonstans i karlfan stack till en tagg, en sylvass? Men inte. Så fort han uttalat meningen sluter han sig och vill inte kännas vid något. ”Det kändes ingenting. Filmen var inte ens rolig.” Han börjar tala om att filmen är en förvanskning av boken som i sin tur är en förvanskning av verkligheten.
Men ändå nog måste det suga i bröstet. Även om det är en gammal sketen film som Janne Halldoff kokat ihop på en kafferast för att få ihop till krognotorna och fotbollsbiljetterna.
Första gången jag såg Ulf Lundell var på Studentkåren i Stockholm 1977. Det var en varm sommarkväll. Stan var full av punks och Sex Pistols sjöng, spelade, slogs, sparkade och skrek. Ulf Lundell tävlade med Johnny Rotten om att vara vildast. Uffe nedanför scenen hällde öl på alla som kom i hans väg. Han dansade och sjöng och var precis så lycklig som man blev av Pistols 77. När jag påminner honom om konserten ler han brett och minns. Minns allt.
— Den kvällen dog en ungdom, säger han och skrattar. För gråter gör man ju bara inte.
Idag är han 31 och ungarna gapar med i dom gamla sångerna men nu är det bara på lek. ”Sextiosju” går i rakettempo. Orden har mist sin betydelse, sitt innehåll. Nu är det bara en rocklåt som det går att sjunga allsång till.

”Skönt att få vara svart”

Men en sån här kväll måste den med hur mycket nu än Ulf gillar att jävlas med folk. ”Plåga folk med ballader, spela sånt dom inte gillar.”
Jag försöker övertala Ulf att han skall spela en helt akustisk låt på gitarr under konserten. Han drar på det, vill inte, ”vi får se”. Han vill inte ge sig ut på alltför djupa vatten. Även om dom i det här fallet skulle vara säkra. Det gäller även författandet.
— Vinter i paradiset skulle egentligen handla om misshandlade människor och hur dom i sin tur misshandlar sina barn. Nu blev det väl inte så mycket av det där. Egot tog över eller egentligen så var det Julius Tonker (en av romanens två huvudpersoner) som mest styrde och ställde. Dom är inte så lätta att hantera dom där figurerna. När man skriver börjar dom till slut att leva sitt eget liv.
— Det var inte alltid så roligt att skriva den där boken eftersom dom var så chanslösa. Fast det är ändå skönt att få vara riktigt svart.
— Jag skriver för att skapa en egen värld att vistas i. Dom där perioderna brukar räcka ett halvår ungefär. Och under den tiden är det nog inte så roligt att umgås med Lundell.

”Alla tog blondinerna i Jack på allvar”

Det var med Jack det började. Om du skulle skildra den tiden nu hur skulle det bli?
— En mycket tråkigare bok. På den tiden levde jag ett sånt rasande trist liv att jag helt enkelt måste få in lite blondiner på sandstränder för att stå ut. Sen tog alla det på allvar och det var ju aldrig meningen.
Kan du få inspiration till något av det liv du lever just nu, turnerandet?
— Hinner inte träffa så mycket folk. Kan möjligen få inspiration av landet Sverige.
— Men ifjol när vi var uppe i Norrbotten blev jag väldigt påverkad av den enorma håglöshet och samtidigt den ilska som låg i luften. Det var så naket. Alla där uppe snackade om hur jävligt det var. Hela stan vibrerade av ursinne.
Lundells andra bok Sömnen skulle ha filmats i höst av långfilmsdebutanten Lennart Svensson. Det har spruckit eftersom Svensk Filmindustri inte har pengar. Men det är naturligtvis mer komplicerat än så.
Filminstitutets pengar är också inblandade men det är SF som ställt Ulf Lundell och Lennart Svensson i ett hopplöst offsideläge.
— Har varit i filmbranschen i fem månader. Trodde innan att musikbranschen var rutten men det går inte att jämföra med filmen.
Jag kan inte hålla mig från att ställa den obligatoriska Lundell frågan: Är det fortfarande lika kul att gå på krogen?
— Det är det väl ibland men jag var uthålligare förr. Då gick man på lönnkrog efteråt. Det pallar jag inte nu.
Men han pallar att köra igenom en drygt två timmar lång konsert var och varannan kväll under några hektiska månader. Allt inför en publik som gapar skriker och visslar mitt i en stillsam ballad med bara orgel och elpiano. Inför balladen säger han.
— Vi spelar rock ibland men vi har hjärtan också.
Sen kommer ”Kärlekens hundar”. Det är hest och vi hör inte texten trots att Ulf Lundell sjunger bättre än någonsin tidigare. Men det gör inget för det är uttrycket det handlar om. Hur det sägs, hur det görs. Vilka känslor Lundell har i sig eller snarare vilka känslor vi tror han har i sig och överför till oss.
För många är han posören. Snitsaren, fixaren som i och för sig lider men det verkar bara vara kärlekstrubbel. Styrkan hos Ulf Lundell är just svagheten. Rädslan, osäkerheten som tvingar honom att kämpa sig igenom varje sekund av sitt liv. Ingenting är givet. Han är blyg och han är generad och han uppträder inte under falsk flagg utan visar att han är skraj.
Han är ingen posör men däremot en oerhört medveten observatör. Som drar i sig varje vibration i tillvaron. Och han drar ner den så djupt i lungorna att han är nära att kvävas.
Känselspröten är så otroligt utvecklade att dom smäller i överallt han rör sig.
Och han smakar på allting så grundligt att han får överdoser. Han jagar någonting så febrilt att han blir liggande alldeles utmattad och flämtar.
Han lever så innihelvete intensivt och blir så överladdad med intryck att det helt enkelt måste forsa dikter, sånger, melodier och böcker ur honom. Inte ens det hjälper. Det lindrar. Det dövar för stunden.
Precis som spriten. Men oron finns kvar. Den kommer att finnas kvar och den kommer att gnaga och tära.
Det är tur att han är så ödmjuk Lundell.
Annars skulle han kunna brinna upp till och med mitt i smällkalla vintern.