STEVIE WONDER
Hotter Than July
(Motown)

1962, måste det ha varit, hörde jag en förpubertetsröst och ett munspel i falsett på radion. Det var Little — som han kallades då — Stevie Wonder, 12.
Sen dess har jag följt honom sporadiskt. Lyssnat på var tredje platta, ungefär. Och varje gång häpnat över hur skickligt han kontrollerar sin musik.
Nya LPn, “Hotter Than July”, är ytterligare en bekräftelse på Wonders skicklighet. Han utgår från en, som det kan verka, enkel melodi. Men det är en enkelhet som är hopsatt av oerhört personliga, ovanliga byggbitar. Och han skapar spänning i melodin genom att betona där man minst anar. Han gör pauser mellan orden, lägger motrytmer med rösten — sjunger i synkoper, helt enkelt.
På snabba låtar, t ex funkiga “Did I Hear You Say You Love Me” och reggaega “Master Blaster”, bubblar bakgrunden av rytmer och motrytmer. Instrument kommer in och hälsar, knäpper en på näsan eller punchar en i magen.
Plötsligt! Snabbt! Inga nybörjare klarar av att spela med Wonder — själv spelar han alla möjliga keyboards, munspel och trummor, det senare som en fors och ett tag på samma gång. Medmusikerna måste vara skickliga som den svarta musikens symfoniker.
Stevie Wonders största förmåga är att han är vidöppen för intryck — för sätt att skriva texter och ämnen, för vit musik — pop, rock, musicals, ballader — och för svart — soul, funk, reggae — och sen han omvandla dom till sin egen musik.
Till skillnad från tror jag samtliga andra artister på Tamla Motown har han också med okuvlig beslutsamhet sett till att han och ingen annan bestämmer vilken musik han spelar in.
Dom flesta sångerna på “Hotter Than July” handlar om kärlekens besvikelse och musikens glädje, men sista låten, “Happy Birthday”, på samma popsång och en bubblande svart rytmgryta, är en hyllning från en mästare till en annan.
Från Stevie Wonder till Martin Luther King.