RY COODER
Konserthuset
Vi gillar Ry Cooder därför att han är så anspråkslös och sympatisk. Kommer in på scenen i blommig Hawaiiskjorta, hänger sig på gitarren och ”Little sister” är igång. Det är Rys show. Visserligen är John Hiatt och hans nya band med men dom blir statister. Duktiga statister. Nästa gång dom kommer hit har dom huvudrollen och då ska ni få se på faan. ”Jag gillar varken Hawaiimusik eller Hawaii”, sa Hiatt på presskonferensen innan.
Redan i tredje numret trär Cooder stålhylsan över lillfingret. Publiken susar på samma sätt som när Lill-Strimma tog fart bakom egna kassen hemma i Timrå för tio år sedan.
Cooder kör slide och suveränt fingerspel. Han leker lite med trummisen vid en introduktion. Gör rytmiska finesser och finurligheter som få artister anser sig ha råd och kanske framförallt lust med. Han stannar upp och berättar historier. Det skapas en kontakt långt bortom det rent musikaliska.
Willie Green och Bobby King backar tillsammans med Hiatt upp Cooders sång. Dom får några solochanser och då lutar det kraftigt åt gospel för Green och King. En bas och en tenor som tar danssteg som hittades på långt innan någon hört ordet rock.
Efter tio låtar önskar jag att något skall hända. Men det fortsätter med bra gitarrspel, bra sång och bra gung. Växelsången piskar upp tempot.
Ry Cooder är ursprungligen en folkmusiker med Pete Seeger, Leadbelly och Woody Guthrie hemma i skivhyllan. I kväll hörs inte mycket av det arvet. Cooder kan ju mycket och det här var den elektrifierade, lite tyngre och ösigare sidan. En skönt bakåtlutad show på två timmar.
Lämna ett svar