ROCKPILE
Seconds of pleasure
(F-Beat)

En Rockpile skiva känns ungefär lika upphetsande och spännande som de där mjuka paketen man alltid fick av välmenande och förstående släktingar varje julafton. Det räckte ofta med en titt på omslaget och några lätta tryckningar för att man skulle övertyga sig om att det var samma innehåll som förra året. Egentligen var det bara färgen och mönstret på omslagspappret som brukade variera.
Att årets upplaga av herrar Lowe och Edmunds heter Rockpile betyder bara att Dave Edmunds löst sina skivbolagsbekymmer och äntligen kan spela in skivor tillsammans med de andra under ett gemensamt namn. Rockpile har som grupp fungerat på scen under ett antal år och i praktiken även på platta, men då som kompgrupp åt Dave Edmunds och Nick Lowe på deras respektive soloplattor. I sann demokratisk anda får alla nu lika stort utrymme på skivkonvolutet, även Terry Williams och Billy Bremmer, trots att det knappast råder någon tvivel om vilka två personer det är som är de musikaliska drivkrafterna i bandet.
”Seconds of pleasure” tillför musikaliskt inget nytt till bilden av bandet. Det Rockpile gör på den här skivan gjorde Dave Edmunds lika bra eller bättre på ”Get it”. Som två vaktmästare hasar Lowe och Edmunds runt på rockhistoriska museet och dammar av gamla klassiker, tyvärr har dom alltmer börjat röra sig i cirklar och återvänder ofta till samma avdelningar. Efter dagens slit går sedan Nick Lowe, full av intryck, hem och skriver några ”nya” låtar med samma mått av originalitet som vilar över målarna på Nationalmuseum, där de sitter dagarna i ända och kopierar de stora mästarnas verk.
Lowe använder inte sina musikaliska rötter, han sliter upp dom och kopierar sedan originalen så bra att till och med riktigt hänförda rockkritiker har svårt att skilja originalen från intelligenta förfalskningar.
Rockpiles position i dagens rockmusik liknar den som tradjazzbanden har inom jazzmusiken. Visst är det trevligt att det finns musiker som gräver efter sina rötter och vårdar arvet, men i längden blir det tjatigt om de inte har förmågan eller viljan att förnya sina uttrycksmedel. Det är lite förvånande i Rockpiles fall med tanke på Nick Lowes insatser som producent.