CHAZMIR
ALTERNATIVA IDIOTER
LOLITA POP
VINTER
Rockmagasinet, Örebro
”I was born”… är allt som hörs av inledningen till ”Jumpin’ Jack Flash”. Mikael Larsson i gruppen Chazmir försöker och lyckas sporadiskt tränga igenom musiken med sången.
Det är lördagskväll, 11 oktober på Rockmagasinet Örebro. Publiken borde vara på topp men stämningen är snarare meditativ. (Sky High körde över alla kvällen innan) Bassisten Roger Larsson kliver omkring på känt rockmanér medan gitarristen Peter Franzen blygt plockar gitarr och Lasse Holmberg bakom trummorna dunkar troget på.
Jag väntar ihärdigt på att dom ska falla in i någon hårdrockjargong, typ Led Zeppelin. Istället förstör dom mina illusioner och spelar Neil Young’s suveräna ”Like a Hurricane”.
Elektrifierat och bra.
Så här fortsätter det. Hederlig Amerika-inspirerad rock för (nästan) hela slanten. Skickligt och samspelt. Javisst, det här är inte originellt men det fungerar här och nu.
Nu började jag mitt i kvällen. Anledningen till det är att om jag börjat i början hade det blivit negativt. Nu tar jag det negativa.
”Total förintelse”, ”Suspekta identiteter” och ”Profeten på Åhlens”. Låt titlarna tala sitt tydliga språk. Förutom ett tiotal diggare (kompisar?) är publiken totalt avvisande, på sin höjd överseende roade.
För att försöka vara och låta som Sex Pistols har ingen blivit hjälpt av ännu. Det blir bara patetiskt eller möjligtvis pittoreskt. Istället för att se punkiga ut, spela punk. Och dom som lät hette Alternativa idioter.
Nu kommer jag till kvällens huvudattraktion, Lolita Pop, Örebros eget lilla kultband. Om det vore några jag skulle skicka beundrarbrev till vore det dom. Jag har redan hört dom alldeles för många gånger men kärleken falnar aldrig.
Uppå scenen kliver dom. Kopplar in, kopplar på och slutligen kopplar av några minuter innan dom börjar spela. Så drar det igång. Huvudena i folkhavet börjar gunga upp och ner. Alla tycks njuta och temperaturen stiger många märkbara grader.
”Nu ska vi gå på fest!” säger Per Ericsson och ”Nolla” börjar. OjOjOj, Karin Wistrand, sångerskan, rycker det i som en spratteldocka. Per Ericssons sax låter stundtals som en tivoliorgel och när den inte gör det skarvar han ihop takt med snygga små korta kombinationer på två-tre toner. Bröp, Bröp.
Benkt Svensson lägger på ett Televisionsinspirerat solo men står lika still medan han mimar.
Dom knycker även, nu mera sällan, andras låtar på ett sätt som borde göra upphovsmakarna stolta. T.ex. ”Vicious” av Reed.
Det här låter väl tråkigt? Knycka andras låtar! Men det är det inte. Genialt arrangerad och suverän text. Direkt översatt, men ändå inte. När Lolita Pop gör det blir det lika svenskt som snus och brännvin. Den dekadenta New York stämningen är bortblåst.
I ordknåperi slår dom allt Dag Vag har gjort, eller vad sägs om det här:
Å Sverige har kung / Å Sverige har drottning / Å Sverige är världens bästa i brottning
Sist på kvällen spelade Vinter. Deras stil är enkel att beskriva, symfonirock eller jazzrock. Bara för att dom går emot trenden betyder det inte att dom var bra eller ”missförstådda”. Den tekniska skickligheten är stor men det är allt.
Lämna ett svar