BLACK UHURU
Sinsemilla
(Island Records)

Jamaica har länge haft en tradition med sångtrio. En tradition som har fortsatt med reggae-musiken, och sett grupper som The Mighty Diamonds, The Heptones, Justine Hines and The Dominoes, Burning Spear och till och med Bob Marley sjöng med trion The Wailers: Bob Marley, Peter Tosh och Bunny Wailer.
Gruppen Culture har för ett bra tag varit topp på sångtrio listan, men eftersom det har varit rätt tyst från deras håll har Black Uhuru kunnat ta över den positionen.
Jag hörde för första gången gruppen för ett och ett halvår sedan och då var de tre killar. Sedan dess har de bytt ut den ena killen mot en tjej. De har också gått över från Dennis Browns lilla skivbolag DEB Musik till det stora Island Records, vilket underlättar svårigheten att få tag i deras Jamaikanska importskivor här i Sverige.
LPn ”Sinsemilla” framhäver som det står på omslaget ”the hardest musicians ever dubwise or otherwise”. I praktiken betyder detta att Sly Dunbar spelar trummor och Robbie Shakespeare spelar bas… de spelar på så sätt att både musiken och sången kompletterar varandra perfekt. Det är ofta dubstycken på låtarna, där hjärnan attackeras av Dunbars trumsynth — det är kanske lite för mycket användning av synthen på plattan.
På plattan visar det sig att Black Uhuru är egentligen bara lead sångaren Michael Rose med väldigt lite hjälp från Puma Jones och Derrick Simpson på harmonierna — på de första två låtarna på plattan är harmonierna inte ens med.
Tack och lov sjunger Michael Rose (relativt) tydligt — jämfört med andra sångare från Jamaica. Han har något att säga och hans budskap kommer fram när han t. ex. sjunger, ”The whole world is africa but it’s divided into different continents so many cities of no pity” — det tycker jag är rätt roligt. Man behöver inte vara rastafari för att gilla den här glada musiken.