Stroke Records är ett förhållandevis nytt bolag på den synthetiska scenen i Sverige. Till dags dato har vi fått vänja oss vid tyngre tongångar på de skivor bolaget släppt, men nu skall det bli andra bullar. Lorelei de Lux är Strokes senaste tillskott och det är många som ser fram emot gruppens debut. Att man är det enda ”snälla” bandet på skivbolaget har inte så stor betydelse. ”Vi får väl bussa DAF.DOS på de som är elaka mot oss.”

Lorelei de Lux’s musik är väldigt speciell. De som följt gruppen på diverse samlingsskivor under de senaste åren vet precis vad jag menar. Och de som ännu inte känner till gruppen kommer säkerligen att bli positivt överraskade när de får höra Tor Sigvardsson och Therese Nilssons skapelser. Egensinnig elektronisk pop uppbackad av en otroligt vacker och uttrycksfull sångröst är nog den enklaste beskrivningen av Lorelei de Lux’s musik. Tor förklarar,
”Att den blivit såpass elektronisk beror på två saker. Dels på att jag bara kan spela klaviatur och aldrig har varit speciellt förtjust i replokaler och dels på grund av att jag alltid fascinerats av elektroniska klanger och ljud. Jag lyssnar själv mycket på elektronisk musik, men även på en hel del annat”.
Att popstämpeln kommer fram beror i detta fall på att begreppet i sig är så otroligt omfattande. Lorelei de Lux gör pop, men att hitta referenser till andra grupper är svårt. Visst finns det lite Kraftwerk i bakgrunden och kanske lite svensk popkänsla över det hela. Men sedan tar det slut. En anledning kan vara att man tar ett steg från de förutfattade meningar som till dags dato präglat mycket av svensk synthmusik. För det första sjunger man på svenska (ja, jag vet att Page och Saft sjunger på svenska, men de är fortfarande en minoritet) och för det andra är det en kvinnlig röst som bär fram musiken. Något som vi inte varit allt för bortskämda med tidigare.
”Jag sökte en sångröst och Therese var den som passade bäst. Sedan har ju detta i sin tur påverkat musiken. Hade någon annan sjungit hade säkert musiken blivit annorlunda också” konstaterar Tor när han svarar på mina frågor. Men varför lever då dessa förutfattade meningar vidare?
”Pojkar gillar maskiner! Tjejer verkar oftast vara mer intresserade av själva musiken och då kanske synthpop inte är första valet. Sedan är det väl ’vi skall låta som Depeche Mode’-syndromet. Det är verkligen fascinerande hur en enda sångare — Dave Gahan — har kunnat likrikta en hel musikgenre här i Sverige”.

Lorelei de Lux är även synonymt med minsta sagt udda texter. Hittills har vi fått lyssna till historier om konstiga väsen som lever i våra badrum, hur det är att få solsting eller problemen med att vara ett utelämnat och ensamt spöke. Och på första singeln skall vi bege oss på Safari!
”Vi tycker det verkar spännande att åka på safari, så då fick en låt handla om det. I Linköping (där Therese bor) finns dessutom en klubb som heter ’Safari'” lyder det enkla svaret. Men vad är det egentligen Therese sjunger om? På frågan om texterna har något speciellt budskap blir svaret
”Nej, texterna har inte något konkret budskap. Men de handlar ju om något, de har en mening. Det är oftast någon slags bild eller känsla man vill förmedla”.

Vi fortsätter att prata om pop och kommer in på hur viktig det är med en bra refräng.
”Skall det vara en popdänga skall den ha en bra refräng. Låtens identitet skall finnas där. Men sedan kan man ju givetvis göra andra typer av låtar där refrängen är mindre viktig. Fast personligen är jag väldigt svag för bra refränger. Allsångsvänliga hockeyrefränger är å andra sidan det vedervärdigaste som finns.”
Undertecknad måste i detta fall erkänna att Tor Sigvardsson vet vad han talar om. Refrängerna i Loreleis musik är rena tuggummit. Sådana som sätter sig på hjärnan och aldrig vill försvinna. Som kan få en att sömnlöst stirra upp i taket ovanför sängen i timtal innan utmattning räddar en från den där slingan som bara går och går och går…

Lorelei de Lux har alltid haft en förhållandevis mjuk och tillbakalutad ljudbild, och Tor erkänner att man kanske inte har den rätta rock’n’roll attityden.
”Det bara blir så. Jag vet inte varför, faktiskt.”
När jag beskriver gruppens musik som vacker håller Tor inte riktigt med mig. Men å andra sidan är väl all synthetisk musik vacker eller?
”Nja, det finns ju mycket annan musik som är vacker också. Och det finns en hel del elak elektronisk musik. Laibach är inte speciellt vackert tycker jag”.
Huruvida all elektronisk musik är vacker eller inte och vad vacker egentligen betyder kan nog diskuteras i all oändlighet. Men jag kan inte låta bli att fråga vad det är som gör att ett enkelt litet synthetiskt ”pjoink” eller ”fjuff” får en att rysa av vällust?
”Frågan är inte vad utan vem”.
Svaret?
”Ralf & Florian givetvis”.