David Bowie
”Earthling”
(BMG/CD)
****

Det borde ju gått helt åt helsike. Den gamle David är ute och cyklar i ett undergroundlandskap där legenderna, om vi nu kan kalla dom så, som Dillirja, Shy FX och Roni Size är knappt hälften så gamla. ”Den sista spiken i kistan”, hävdade vissa rundmagade rockskribenter innan dom ens hört den fantastiska singeln ”Little wonder”. Själv var jag väl någonstans mittemellan då jag de senaste åren förköpt mig på all ny spännande och bra dansmusik från främst England. Jungle eller Drum’n’bass-scenen är hur enorm som helst och efter en tids bekantskap också hur fantastisk som helst.
Nu har Bowie inte hamnat alltför långt ut i diket utan balanserar i ett gränsland som tar vid där ”Seven”-bidraget ”Hearts flithy lesson” slutade och in i en djungel fylld med rytmer i fjärran, svidande sköna gitarrer och, hör och häpna, melodier.
Det senaste har vi inte varit bortskämda med sedan 79 nån gång om vi undantar klassiska 80-talssinglar som ”This is not America” och ”Absolute beginners”. Själv har jag aldrig varit någon superfanatiker av Bowie men tycker ju att han har gjort några riktigt bra plattor på 70-talet men egentligen har ingen hållt måttet rakt igenom. ”Earthling” är allt det där jag hade hoppats på att han en gång skulle åstadkomma. Här finns låtar som räcker 90-talet ut och det kanske tar lite tid att hitta dom men där mitt i en exemplarisk mix av allt det där som jag tycker är bra finns låtar värda att dö för och dom är framförda av ett band som låter som om dom svetsats ihop på en öde planet utan kontakt med någon annan än självaste Major Tom. En smått enastående platta.