I mitten av varje decennium händer det alltid något vitalt med kulturlivet. De olika konstformerna som musik, teater, film etc får nästan alltid ett uppsving, det dåliga och dammiga som inte håller eller är motiverat rensas ut och nya friska former etablerar sig.
Inom musiken så var det Elvis och hans kompanjoner som med stora kostymer, fett i håret och lock i pannan smörade massorna på 50-talet.
I mitten av 60-talet chockerade Beatles med sina långa frisyrer och suveräna poplåtar, Bob Dylan krånglade med långa ordramsor sig fram till samma resultat som Jack Keroauc så bra beskrev i sina böcker och Tages sjöng om flickvänner från Hisingen. Bildjournalen och singelförsäljningen gick som smör i solsken.
Mot decenniets slut var det dags för rannsakning. Känslan och lekfullheten från 65-66 kallades nu för pojkhyss och man log överseende. Det blev istället de intellektuella och marknadskrafterna som manglade rocken vidare in i 70-talet.
Det var en rutten rock som Sex Pistols, The Clash och svenska kultbandet The Stoodes m fl fick i sina händer, eller rättare sagt snodde. Men inga problem; mot mitten och -77 hade den snabbt och skoningslöst klämt ut den stora svullna finne som rocken hade på näsan med ett ljudligt smack. Det höll ungefär fram till -79, innan det återigen var dags att göra akademisk och navelskådande musik.
Nu, fem år senare har rocken återigen svällt ut till en rekordstor böld som när som helst måste spricka. Risken är annars stor att den dör en kvalfull död i ett gigantiskt kulturellt framfall. Nu är det 1985 och om statistiken har rätt, vilket jag hoppas, så händer något snart. Men vad…?
Någon vägledning eller ett svar går inte att få idag. Istället är det en bred flora av stilar och inriktningar som för närvarande finns. Ett koncentrat av allt kommer gruppen Fortune med från Falukorvens förtrollade stad.
Den här unga gruppen består av fem killar och en tjej som sjunger på engelska till musik som påminner om det mest typiska från varje decennium från 60-talet och fram till idag.
Här finns popmelodier à la Shanes och Yardbirds, jazzrock från det sömniga 70-talets början och influenser från Enos solokarriär.
Det är lugn, en aning tam musik på grund av profillösheten, men ändå klart friskt. Den pekar åt alla håll, satsar på alla hästar i loppet.
Med ett stort finger och med en typisk 80-talistisk målmedvetenhet pekar Stockholmsgruppen Monument åt den tunga, subtila och bleka musikvärlden. På ”Nyfikna varelser” och ”Hellre en dröm” gör de musik i Simple Minds, U2s och Brända Barns anda. Musiken är vacker och mäktig, men tyvärr lever inte sången upp till musikens kvaliteter. Den känns mest som utfyllnad. Den saknar intensitet och trovärdighet, men musiken har klass.
T’Cafe är en grupp som blev till när Erik Holm lämnade gruppen PG Band flyttade till Stockholm. Men liksom PG Band lät som en blandning av de senaste tio årens alternativa musikstilar, så gör T’Cafe sammalunda. Gruppen saknar profil och spänning och speciellt i texterna märks det. De ligger inte långt efter Factory och Magnum Bonum i brist på innehåll och stil.
Slutligen en demotape från Skövde/Karlsborg/Tibro-gruppen Alphonso som låter som om den skulle vara inspelad på Berns i Stockholm. Enligt releasen är gruppens medlemmar runt 18 år men det låter snarare som 38 år.
Det är förbannat proffsigt genomförd musik som Alphonso gör. Om det inte vore för den omogna och päronsunda sången så skulle den här showmusiken hålla loppet ut bland salongernas punchdoft och cigarettrök.
Men inte visar ovanstående band vart musiken är på väg eller vad som kommer att hända. Den pekar istället åt alla möjliga håll. Vi får fortsätt att vänta. Faktiskt är det spännande.
1985 är ju här.
Lämna ett svar