JOHN C. FOGERTY REVIVAL

JOHN FOGERTY
Centerfield
(Warner Bros/WEA)

Lite tidsfakta först för att sätta de rätta perspektiven: Det är i år 17 år sedan Creedence Clearwater Revival fick sin första singelhit (”Suzie Q”), 15 år sedan jag för första gången kysste en flicka med all den passion och inlevelse man kan förvänta sig av en tolvåring, 10 år sedan John Fogerty släppte sin senaste LP-skiva, och 9 år sedan han överhuvudtaget fick ur sig något i vinylväg (singeln ”You got the magic” som aldrig följdes upp av den utlovade ”Hoodoo”).
Jodå, nio års total tystnad. Då har floran rykten, förhoppningar och privata antaganden varit betydligt talrikare, där ”Undrar när John Fogerty ska göra en ny skiva?” och liknande spekulationer har hjälpt till att underbygga Rockmusikens Mysterium Nummer Ett: VAD HAR EGENTLIGEN HÄNT MED JOHN FOGERTY???
Har han blivit galen/bitter/ljusskygg? Är det sant att han har spelat in material motsvarande 40 LP-skivor utan att ens bry sig om att ge ut det? Är det sant att han och de andra spelade på Berkeley University oannonserat? Med Syd Barrett vet vi ju i alla fall att han sitter trippskadad hemma hos mamma, och kommer med all sannolikhet att göra så till dödagar, men John Fogersty alltså…
Och så helst plötsligt är den här. Jesus kors, John Fogerty har verkligen kommit ut med en ny LP! Han är tillbaka i Bayou Country. När han dök upp där för första gången visade rockmusiken tydliga tecken på rigor mortis, och han gör det nu igen. Och han låter fortfarande… John Fogerty.
En av de största anledningarna till att han utan tvivel tillhör rockmusikens storfräsare är just hans tidlöshet — ”Centerfield” låter lika lite 1984-5 som ”Lodi” var en typisk singel från 1969 och ”Rockin’ all over the world” var en tvättäkta 1975:a.
Creedence blev ju trots allt det största amerikanska bandet under tiden 1968-71 (INGEN var ens i närheten av dem) just därför att de lät som ingen annan och inte var så begränsade i tid. Så ifall ni tycker det är märkligt (trist etc) att inte de nio åren märks eller att tidens trender inte satt djupare spår på honom, är det faktiskt er huvudvärk.
Efter att ha sett och hört så många andra göra ett stort arsle av sig själva i befängda comeback-försök och pinsamma upprepningar av gamla gyllene ögonblick, var jag uppriktigt rädd att ”Centerfield” skulle bli något som borde förblivit ogjort. Men den tre-fyr-femdimensionella KICK som den gav mig kommer jag nog aldrig att kunna återge i varken ord eller bild.
Kassetten jag har ger mig inte mer info än låttitlar och att det är Fogerty själv som står för komponerandet, framförandet, produktion och det sparsamma arrangemanget — en enkelt hållen skiva som ger hans röst och gitarrspel allt utrymme i världen.
John Fogerty är de små medlens mästare, och glädjande nog har inte rösten åldrats, utan har kvar kraft, spänst och värme. Och det gäller också för hans gitarr — samma lekfulla avighet, ettriga aggressivitet och oanade inpass som på ”Run thru the jungle” tex. Neil Young hade sålt rättigheterna till ”Hurricane” för att få en sådan ton.
John C. Fogerty må vara från Berkeley, California, men han har fortfarande hjärtat någonstans mellan Memphis och New Orleans. Den inledande ”The old man down the road” följer samma sugande kanotfärd ut i träsket som ”Run thru the jungle” en gång gjorde — voodoo, häxdoktorer, svart magi och hypnotiska vibratogitarrer. Den ena slingan efter den andra väver ett nät, finmaskigt och fängslande. Det ska dröja innan trollbindningen släpper…
”Searchlight” som skjutsar igång andra sidan är samma andas barn, med gitarrer som drar och sliter i en ovanpå ett stötigt soul/R&B-blås. Folk säger ju att träsket suger.
I ”Rock and roll girls” och ”Mr. Greed” lever han ut gamla rockfantasier — i den första bekymmerslöst, flyhänt och rytmiskt slappsträngat, och i den andra med tunga riff och vass, aggressiv sång.
”Mr. Greed” visar också upp Fogerty från hans mest socialkritiska sida, och blir en ursinnig dräpa mot girighet (”You’re a devil of consumption/I hope you’ll choke”). Hans kritik har alltid varit jordnära och verklighetsbunden — något som ibland har lett in honom i ren fatalism (med regnet som metafor för sociala orättvisor), och den känslomässiga balladen ”I saw it on TV” (som påminner inte så litet om ”Have you ever seen the rain”) tar steget ut i passivitet — upplevelser fås genom en TV-skärm.
Medan Fogerty satt och tryckte någonstans i skymundan dog Elvis, och kanske härstammar ”Big train (from Memphis)” från denna tid — Elvis är det mäktigaste tåget av alla som dundrar förbi: ”Like no one before he let out a roar/and I just had to tag along/Each night I went to bed with the sound in my head/and the dream was a song”.
Men den definitiva värdemätaren är titelspåret, och där sammanfaller alla Fogertys finaste och mest personliga sidor. Hur mycket sedan som man kan tolka texten som hans personliga återkomst (”There’s new grass on the field… It’s time to give this game a ride”) får vara osagt, men ”Centerfield” har en sprudlande vilja som känns genuin. Något som börjar som ”La Bamba” bygger bara vidare — blixtrande ringdans mellan orgel, handklapp och gitarr och magnifikt säkra melodislingor borde placera ”Centerfield” i samma försäljningsstorlek som ”Proud Mary”, ”Bad moon rising” eller ”Sweet hitch-hiker”.
Bättre än så här kan det väl knappast bli, och det är i stort sett bara de avslutande ”I can’t help myself” och ”Zanz can’t danz” som känns lite ”iffy” — här för första gången är arrangemanget åt det stelbenta hållet (bl a ett onödigt ymnigt bruk av syndrums).
”I can’t help myself” är Fogertys ”Dancing in the dark”, och i värsta fall släpper man denna låt som singel (”Här visar John Fogerty att han med lätthet kan ta till sig dagens tempo och göra en modern, fräsch danslåt för ALLA diskotek”). Synd på en bra melodi, John. Jag kan inte heller säga att en text om en snattande gris (”Zanz”) tilltalar mig speciellt.
Men det hjälps inte, dessa mindre skönhetsfläckar drar inte ned helhetsintrycket för mig, och förmodligen går det för ”Centerfield” som för mina Creedence-plattor — jag är nu inne på tredje uppsättning.
”Centerfield” är inte en skiva, den är ett mästerverk med få eller inga nutida likar. En sann rockklassiker.
Förresten, om ni undrar vad mitt amorösa mellanstadiehångel har med John Fogersty att göra, kan jag meddela att detta skedde på hennes systers rum till tonerna av ”Lodi”. Och sånt sitter i!

Betyg: 10/10