Sedan ett par års tid har gatukontoret i Lund haft problem med slitage på affärsstråket Klostergatan. Stenläggningen har snabbt blivit blank och en kort tid därefter har det underliggande gruslagret kunnat skönjas…
Det slitna partiet begränsar sig till vägen mellan en hyresfastighet nära det anrika Grand Hotel och det lilla fiket Café Ariman bakom stadens domkyrka. Undersöker man saken närmare visar det sig att det är just den vägen som musikern Jonas Hellborg använder sig av när han ska ta sig från sin bostad till sitt stamlokus. Så när jag träffar Jonas Hellborg för en intervju är platsen för brottet förutbestämd: Café Ariman, klockan 10.30.
Ett möte med den morgontrötte kaffekonsumenten Jonas Hellborg blir samtidigt ett möte med ett av de nya världsnamnen inom jazz och jazzrock. Sedan genombrottet med jazzfestivalen i Montreux 1981 har det bara gått framåt för den svenska basisten. För mer än ett år sedan blev han fast medlem i den amerikanske gitarrlegenden John McLaughlins reinkarnerade grupp Mahavishnu. Och under årets lopp har han samarbetat med så pass skilda storheter som Mick Jagger, New Yorks inneproducent Bill Laswell och den före detta Santana-trummisen Michael Schrieve.
Men det är bara en sida av den mångsidige Jonas Hellborg. Sedan 1981 driver han det egna skivbolaget Day Eight Music. Förutom sina egna soloskivor har han givit ut en platta betitlad ”All Our Steps”, där han samarbetar med pianisten Michael Smith och tidigare nämnde Schrieve. Precis som om de uppräknade aktiviteterna inte skulle vara tillräckligt utvecklar han dessutom basgitarrskonstruktioner med dithörande förstärkare. Och då är inte ens hans lärobok i basspel nämnd…
Ändå har det varit förvånansvärt tyst om Jonas Hellborg i hemlandet. Basisten som får separata artiklar i dominerande branschmagasin som ”Guitar Player” och ”Guitar World” blir bara sporadiskt uppmärksammad här hemma. Och då är det de spekulativa sidorna, som exempelvis basspelet på Mick Jaggers senare kasserade låt ”Throw Away” som plockas fram. När jag som skriver det här försöker beskriva den rådande situationen på samma sätt som ovan, får jag en instämmande huvudrörelse av Jonas:
— Jo, det du säger stämmer. Det verkar precis som om Sverige inte vet hur man ska ta hand om begåvningar. En av anledningarna till att jag startade Day Eight Music var att jag inte fick kontrakt med något annat skivbolag. Samma problem hade förresten en kompis till mig, gitarristen Robert Blennerhed. Även han tröttnade på att slå huvudet mot väggen. Och vad hände? Efter en kort tid i England fick han kontrakt med skivbolagsjätten RCA!
Jonas Hellborg låter illusionsbefriad och närmast anklagande i sina uttalanden om den svenska skivbranschen. Hans frispråkighet har vid ett flertal tillfällen resulterat i en allmän inställning där Mahavishnubasisten och uttrycket ”stöddig kille” har blivit synonymer. Men vid ett personligt sammanträffande med den stöddige står det snart klart att Jonas Hellberg egentligen parar självförtroende och en obetvinglig lust att säga sitt hjärtas mening på ett nästan osvenskt sätt. Han fortsätter sin kritik av den svenska vinylmarknaden:
— Svenska skivbolag har också ett annat grundläggande fel. Får de tag i en naturbegåvning med personlig stil så vet de inte vad de ska göra. Istället för att marknadsföra den produkt som de har fått tag på, föredrar de att marknadsanpassa artisten! Det är ju inte underligt att vi har det musikliv vi har med den inställningen…
Jonas Hellborg har själv ett närmast globalt förhållande till sin musik och sitt basspel. I skrivande stund har han nyligen bildat en vokal trio där han själv, gitarristen Pat Thrall och trumslagaren Michael Schrieve ingår. I läsande stund bör den nya gruppen vara inne i skivstudion för att spela in sin första LP.
Bland de musikaliska byggstenar som gruppen har till sitt förfogande återfinns Pat Thralls samarbete med den amerikanske hårdrocksgiganten Pat Travers och Michael Shrieves mångfacetterade trumspel för grupper som tidigare nämnda Santana och Traffic. Men där finns också Jonas mycket karakteristiska basspel, som i sin tur baseras på en ovanlig instrumentfilosofi.
— Hemligheten bakom mitt basspel ligger antagligen i det faktum att jag aldrig har betraktat mig som en renodlad basist, förklarar Jonas Hellborg. Min grundläggande inställning har alltid varit att jag spelar basgitarr. Med den vetskapen i bakfickan har jag aldrig varit rädd för att utveckla mitt instrumentala kunnande.
Den nya gruppen, som än så länge är odöpt, kommer i första hand att satsa på Europa och även i viss mån på USA. Distributionsavtal för diverse länder ligger redan undertecknade och väntar på skivans fullbordande.
Men trots den internationella arbetsmarknaden kommer det antagligen att dröja innan Jonas Hellborg lämnar Sverige helt och hållet. Anledningarna är, enligt Jonas, två:
— Här i Lund har jag en överenskommelse med en skivstudio som fungerar mycket bra. I studion har jag stuvat in en del av min inspelningsutrustning med fri förfoganderätt för studioinnehavaren. I gengäld får jag använda en tredjedel av den totala tillgängliga studiotiden. Det ger mig en bra möjlighet att utveckla mina egna idéer och det vill jag inte avstå från.
— Dessutom är Lund en bra plats när man ska hämta sina krafter. I Lund känner jag mig hemma överallt. Centrum är mitt vardagsrum. Café Ariman är mitt kök. Min lägenhet är mitt sovrum… kan jag uttrycka mina känslor tydligare?