På bilden: Våning Fem

Rockmusik idag är allt annat än statisk. Likt höghus reser sig den ena musikriktningen över den andra i en aldrig sinande ström. Källarvåning igår, takvåning imorgon. Ungefär som hissar färdas musiken från plan till plan filen stannar alltid innan den spränger taket. Ska man komma högre måste man bygga ett nytt hus, ett nytt område att jobba inom.
Trots olikheterna mellan nedanstående grupper och artister rör de sig inom samma hus. Ut från dom mondäna salongerna under takåsarna strömmar Tom Wolgers pianotoner. Gjord för en utställning i Paris i höstas där ett femtontalet unga nordiska konstnärer visade sina verk är den ett stycke märklig musik. ”Musique Du Nord” levereras i begränsad upplaga i en av kassetthistoriens mest originella och vackraste omslag.
Innehållet som domineras av nästan sakrala tongångar blandat med valser känns försvarslöst och vekt. Det ger mig associationer till filmen ”Att angöra en brygga”, Moltas Eriksson på en svartvit TV, höga tallar, svenskt vemod och hornbågade glasögon. Allt och inget kan sägas om musiken. Den är vansinnigt pretentiös samtidigt som den är enkel och mogen. Den är muzak samtidigt som den kräver sin koncentration. Den är förbryllande, intressant och riktigt svensk. Om du inte hittar kassetten ute i butikerna så kontakta IVM Kungsholms Hamnplan 3, 112 20 Sthlm. Har du tur finns det några exemplar kvar.
Ett par våningar ner i huset är det ett cocktailparty med ananas och kokos som är i full gång. Här finns inga konstnärer med tavlor under armarna och hoppfyllda blickar under de svarta ögonlocken. Här är det istället putsad rock som gäller för latin och blåsfrälsta i fräck H&M kollektion. Gruppen Piraya har gjort en mjölkfärgad och söt musik där inte ens koklockan saknas. Men den här genrens så vanliga kännetecken, dvs proffsigt genomförd musik men tama vokala insatser, tycker jag de placerar sig på poängplats på sin våning.
Ut i hissen igen och nedåt. Personligen känner jag mig mera hemma ju längre ner mot marken jag kommer. Svindeln minskar och självkänslan ökar. När jag börjar närma mig källarplanet hör jag ljud från vänstra delen av källaren som för ett ögonblick får mig att tänka på ”Rosemary’s Baby” av Polanski och minnas Black Sabbath’s ”Adrian-inspirerade” rock.
Framför mig i en mörk lokal omgivna av en liten skara koncentrerade vänner står Dansdepartementet. Stämningen säger mig att Ulf Dageby och hans vänner skulle ha älskat det här om de hade varit femton år yngre. En rabiessmittad gitarr dominerar och förför med noll tricks sin publik när sångaren pumpar raderna till ”Besserwisser” med lika delar på göteborgska och Ozzy Osbournska. Vilka våningsplan han pekar på i raderna sägs inte direkt. Kanske är det alla.
Jag går vidare mot mitten av källaren. Trots gruppen Våning Fems förvirrande namn är det här nere de har sina jaktmarker. De gör snabb, okonventionell rockmusik men med stora drag av engelsk rock, trots att alla tre i gruppen varit längre tider i USA. Våning Fem har smält samman en stor portion egen profil med stänk av Gang Of Four och Undertones till en musik som av någon outgrundlig anledning får mig att tänka på storstadsbarn på kollo. En kraft som vill ut ur huset istället för upp.
Jag bestämmer mig för att lämna huset för att svalka min själ med avgaser och månsken. Men icke sa Nicke. Utanför och med en lysten blick uppåt takåsarna står ”People Who Care”. Den obskyra samlingen består av en rad artister och grupper som likt sina engelska kollegor försöker dra sitt strå till Etiopien-stacken. Lallande och trallande står där bland annat Ratata, Europe, Suzzies Orkester och Nysse och Vicky Benckert med mössan i hand.
Tillsammans med ett tiotalet artister och grupper har de med hjälp av bland andra Sib-tryck, Royal Viking Hotell och advokat Sture Franzén producerat en kassett, som jag köper för att jag också ska få en känsla av att göra något gott för mina mindre besuttna medmänniskor på den varmare sidan av jordklotet. ”Det var dagens goda gärning” tänker jag när jag passerar Centralstationen och rundar Royal Viking Hotell.
I ett av hotellets svindyra lyxsviter, flera våningar ovanför mitt huvud står en stenrik amerikan och tittar ut över stan. Med en suck fortsätter jag min vandring hem mot söder och min fattiga etta. Med en föraktfull min knuffar jag undan ett fyllo som somnat utanför min port. Jag slår in den rätta koden och stiger in i mitt armod.
Fyllot raglar iväg mot nya stängda dörrar och koder, amerikanen checkar ut från hotellet och betalar för sin vecka med en summa motsvarande en årslön för mig, en smärre nationalbudget för Etiopien och i huset skramlar hissarna vidare mot nya våningar.