I en källarlokal under ett ICA någonstans i Uppsala står fyra killar en söndagkväll och spelar rock. Petter Eklund, gitarr och sång, Ola Jameson, trummor, Erik Eklund, bas och sång och Jerker Green på gitarr.
Det är en melankolisk stämning musiken inbjuder till. Inte destruktiv svartsyn utan mer so en lågmäld maning att stanna upp och tänka efter lite.
Varken mer eller mindre framtonat än något av instrumenten. Det är något alldeles väldigt disciplinerat men ändå spontant över det.
Det är Petter som skriver det mesta av materialet.
— Jag arbetar med en strävan efter enkelhet. Att på en statisk basis av rytm, riff och upprepningar lägga melodislingor. Så att man kan få en känsla lik den man får när man åkt tåg en bit och inte längre är direkt uppmärksam på dunket mot rälsen, men är omedvetet medveten om det. Instrumenten får inte dränka eller ta ut varandra. Det optimala målet vore att få lyssnaren att försättas i ett spännande transtillstånd. Men, tillägger han snabbt och ivrigt, man får aldrig glömma popnerven. Inte bli avantgardistisk för sakens egen skull.
Texterna då. — De är naturligtvis personliga. Det är bara genom det personliga man kan bli allmän. Det gäller att kunna säga saker som ligger nära, nära en själv utan att för den skull använda klichéer. Det är så vanligt att folk ställer sej upp och sjunger storstilade och ”ärliga” texter om till exempel sin skilsmässa. Det blir för stort, för präktigt. Det är de små delarna som tillsammans ska bilda en helhet.
De små perspektiven i den stora helheten verkar vara ett genomgående tema i hela deras arbete.
Senare i december ska de påbörja inspelningen av en LP som de själva bekostar. De kommer att göra allt själva, även omslaget.
— Det ska bli hejdlöst, lovar de. Har man gjort något som man inte ångrar har man säkert gjort nåt mesigt, säger Erik.
För understryka vikten av de små detaljerna drar de paralleller med karate, där varenda liten rörelse har ett namn. Det är nödvändigt att kunna varje enskild del perfekt för att resultatet i sin tur ska bli fulländat men man måste hela tiden ha helheten i bakhuvudet för att kunna bry sig och få in känslan medan man håller på med det lilla.
Ambitioner, först och främst LPn. Ytterligare att finna ut ett namn åt bandet. Fyra egennamn får folk att tro att det är en jazzkvartett som är i farten.
De har helt fel.
Lämna ett svar