Det har blivit roligare att bläddra bland varuhusens tidningsställ de senaste åren. Bland den svenska pressen har en hel hord av nya förhoppningsfulla publikationer satts igång och någon brist på fantasi när det gäller tidningarnas ämnesval har sannerligen inte saknats.
Även inom den svenska musikpressen har en hel del nykomlingar kommit fram de senaste fem åren. De flesta musiktidningarna är av bra kvalitet och är journalistiskt sett helt juste produkter. Men det finns även en baksida till pressgenre…
Under sjuttiotalet hade den delen av musikpressen namn som “Go” och “Tiffany’s” på sina alster. Snabbt skissade reportage blandades med bjärta färgbilder på, för tillfället populära rockartister. Stundens infall fick regera. Trots allt får tidningarna i efterhand betecknas som någorlunda acceptabla. Det fanns inte mycket annat att välja på under denna tid.
Ambitiösa försök gjordes med tidningar typ. “Ny Musik”. Med dessa fick aldrig någon längre tid på sig innan de lades ned. Det var de yngre skivlyssnar-kategorierna som köpte musiktidningar, inte de äldre.
Idag är läget ett annat. Schlager, Ritz, HiFi-Musik och andra tidningar har en säkrare läsarmässig plattform att stå på. Köparkategorin är i åldern runt myndighetsåret och uppåt, den ålderskategori som svek tidningssatsningarna tio år tidigare.
Men de lättviktiga musiktidningarna har stannat kvar. De har valt att använda idolplanschen som sitt främsta dragplåster.
Från tidiga sjuttiotalets “Tiffany’s” har redaktören Hans G. Hatwig stannat kvar inom branschen. Han måste betraktas som den mest seglivade på boulevardnivån inom musiktidningsgenren. Under slutet av sjuttiotalet var han verksam med en publikation som kallades “Poster”. Under åttiotalet har han varit upptagen med att redigera tidningen “Okej”, en tidning med ungefär samma profil som de tidigare nämnda.
Anledningen till att det finns en sådan vildväxt flora inom musiktidningarna är enkel. De som är mellan, låt oss säga, 10 och 20 år gamla idag är en mycket köpstark konsumentgrupp.
Det senaste exemplet på marknaden står företaget TRE-MAG Sweden AB för. TRE-MAG är egentligen ett nordiskt företag som har sitt huvudkontor i Köpenhamn. I Sverige lanserar man dels tre sk herrtidningar: “Aktuell Rapport”, “Cats” och “Svenska Hustler”. Dessutom begåvar man tidningsmarknaden med den seriöst oumbärliga (obs! ironi) facktidningen “Det Övernaturliga”. För att kunna håva in än mer pengar har man nu startat rocktidningen “Rocket“.
Det första numret av “Rocket” anger tidningens musikaliska riktning med detsamma “Rocket” vänder sig till hårdrocksfansen, den musiklyssnar-kategori som ofta känner sig förfördelade och missförstådda av musikpress och rockjournalister. Med det gör “Rocket” redan från början ett smart drag. Man kan vänta sig utsvultna köpare redan när det första numret ges ut.
Hur behandlar man ämnet hårdrock i “Rocket”? Tidningar som “Hammer” och musikskribenter som Michael Eriksson i Helsingborgs Dagblad och Vera Celander i Kvällsposten (det finns säkert många fler exempel på bra hårdrocksskribenter…) har visat att det går att behandla ämnet hårdrock/Heavy Metal på ett klart och informativt sätt, utan att för den delen förutsätta att läsarskaran är mindre tänkande på något sätt. “Rocket” arbetar efter ett annat synsätt.
Redaktören Henrik Holm och de frilansande medarbetarna arbetar i stället efter den provocerande modellen. Hårdrock är något som den äldre generationen finner avskyvärt. Alltså brassar “Rocket”-redaktionen på.
Rubrikerna är det första påtagliga beviset. “Vin, Kvinnor och Stånd”, “Angus Visade I Vanlig Ordning Stjärten”.
Går man sedan in i de olika texterna finner man åtskilligt övrigt att önska. Den kritiska hållningen till musiken är i stort sett obefintlig. I flera fall skulle man lika gärna kunna publicera pressreleaser från skivbolagen. Den inträngande journalistiken inriktar sig främst på att berätta hur stjärnorna egentligen är bakom scenen. Trots allt blod och mänskligt förakt är faktiskt musikerna riktigt treeevliga!
Att sedan artikelförfattare i “Rocket” stavar kunskapen som “kunskap” eller kläcker ur sig klassiker typ “Folk chockerades över den fräcka showen, rodnade åt de snuskiga kommentarerna, men älskade alltsammans med samma frenesi och inlevelse som de älskade hemma i sovrummet. “I fuck like A Beast” skrek Blackie Lawless och W.A.S.P., pumpade ut sin skandalomsusade genombrottslåt. “I fuck like A Beast” svarade publiken och levde upp till det i gränder bilbaksäten och på toaletter”, är bara gulligt.
“Man får det man förtjänar”, heter ett gammalt talesätt. Är då hårdrocksfansen (eller headbangers, som “Rocket” inställsamt försöker kalla dem i förhoppning av familjär känsla för tidningen) förtjänta av tidningar av “Rocket”‘s låga klass?
Givetvis inte! Skulden måste istället läggas på den större delen av musikkritikerkåren i Sverige. Det har aldrig varit riktigt comme il fait att skriva om hårdrock. I och för sig har gränsfall som Thin Lizzy gått an, de har ju trots allt visat en romantisk ådra emellanåt. Men i övrigt har det stort sett varit dött på artiklar om Heavy Metal i dags- och kvällspress. Även i musiktidningarna har det varit sorgligt tyst om en hel rockmusiks genre.
Ett sätt att lösa det här är givetvis att kräva att musikskribenterna tar sitt ansvar. Men det bästa sättet är naturligtvis att skriva själv. Det kan kännas svårt till en början, men är i princip en träningssak.
Eftersom den faste musikjournalisten inte vill skriva om hårdrock finns det stor chans att han tar och publicerar insända alster.
Då försvinner kanske missfoster som musiktidningen “Rocket”. Det vore, trots arbetslösheten bland journalister, en välgärning.