”I städerna krossas natten
dess splitter
är minnen av barn”

När författaren och poeten Niklas Rådström LP-debuterar aktualiserar återigen definitionsproblemet kring begreppet ”rockpoesi”. En undersökning är därför att föredra.
Två förhörsprotokoll upprättas. Det ena med den huvudansvarige Niklas Rådström. Det andra med Freddi Söderling, mannen bakom en del av den musikaliska utsmyckningen…

”Rockpoesi” är ett luddigt begrepp inom rockmusiken. I en tid där den yngre generationen hämtar lika mycket näring från rock som från poesi, kan det vara svårt att dra gränser. I den amerikanska och engelska rockmusiken finns det i och för sig några namn som kan räknas som företrädare för rockpoesin. Paul Simon, Patti Smith och i viss mån Jim Morrison måste betraktas som rockpoeter. Andra, som Leonard Cohen, går över gränsen till ren poesi.
I Sverige är begreppen än mer svårhanterliga. Det som är betecknande för den inhemska rockpoesin är att det finns många textförfattare som vill kalla sig för rockpoeter. De tappra få som verkligen kan aspirera på titeln föredrar att kalla sig för textförfattare. Sådana tappra är Ulf Lundell, Niklas Törnlund i Tundra och, en gång i tiden, Leif Nylén i Blå Tåget. Att sedan artister som Mikael Wiehe och Dan Hylander är ypperliga textförfattare skymmer på inget sätt deras position.

PROBLEMET AKTUALISERAS

När författaren och poeten Niklas Rådström LP-debuterar aktualiseras åter igen definitionsproblemet kring begreppet ”rockpoesi”. Niklas Rådström kallar sig själv för textförfattare, men hans texter är ännu ett gränsfall i rockmusikens träskmarker. En undersökning är därför att föredra.
Två förhörsprotokoll upprättas. Det ena, med den huvudansvarige Niklas Rådström, skrivs ner under en lunch på Restaurang Diana i Stockholm. Det andra tecknas ner medelst löddrig telefon från Lund, en vecka senare. Vid den andra telefonluren sitter Freddi Söderling, stockholmare, gitarrist och ansvarig för en hel del av den musikaliska utsmyckningen på Niklas Rådströms debut. Tidigare försök att sammanföra de båda gentlemännen för en intervju har misslyckats. Därför får nedanstående intervjuer den utformning som följer.

I Restaurang Dianas väldiga källarvalv (en restaurang i Gamla Stan utan källarvalv verkar inte vara värd namnet) strålar intervjuare och intervjuobjekt/offer samman.
Niklas Rådström visar sig vara en intervjuvan människa och redan innan salladsförrättens serverande är duellen mellan frågor och svar påbörjad. Att författaren och tecknaren (han brukar bland annat illustrera sina egna texter) Niklas Rådström nu har blivit musikern Niklas Rådström är, enligt honom själv, inget underligt:
— Det är säkert inte många som känner till det, men jag har skrivit låtar under nästan tio års tid, förklarar mustaschprydde författaren. Förra året tyckte jag att jag hade många låtar i lager och jag ville göra något av det. När jag diskuterade det med en kompis, Freddi Söderling, började planerna på en LP-skiva att ta form.

Sju dagar senare. Jag samtalar med den röst som tillhör Freddi Söderling. Telefonen knastrar och det är nog dags att lämna in den för reparation.

FREDDI INGEN DUVUNGE

Freddi Söderling är trots sitt okända namn inte någon duvunge i det svenska rockklimatet. Redan 1979 fanns han bakom den sorgligt tystnade sångerskan Daniella Gordon. En MP och två singlar blev resultatet innan skivbolaget hoppade av. Singlarna ”Perfect parts” och ”Common sense” måste fortfarande betraktas som något av det bästa som svenska rockmusik har sett och det är en skandal att inte Daniella Gordon har ett skrivkontrakt.
Söderlings senaste musikaliska arbete har varit som gitarrist i den löst formerade gruppen Fredin Comp, som till huvuddelen består av gamla Kriget-medlemmar. Den gruppen ger eventuellt ut en singel nästa år. På frågan om hur samarbetet med Niklas Rådström började förklarar den burkiga telefonrösten:
— Jag och Niklas började att spela tillsammans för ungefär sju år sedan. Då stod jag, Niklas och den nuvarande Imperiet-medlemmen Gurra Ljungstedt och harvade Television-inspirerad musik i ett skyddsrum. Gruppen döptes aldrig och gjorde inte heller något offentligt framträdande.
— Det första offentliga arbetet som jag och Niklas gjorde var en ljudmatta åt en radiopjäs. Radiopjäsen hette ”Bland Svarta Stjärnor” och var skriven av Niklas Rådström. Vår uppgift var att ordna ljud till en dataröst, som för övrigt var den enda rösten som hördes i pjäsen. Detta var våren 1983.

Huvudrätten serveras i de sekelgamla valven. Niklas berättar mellan tuggorna om de offentliga poesiuppläsningar som han och Freddi har gjort emellanåt:

ANVÄNDER GITARRLOOPS

— Jag och Freddi har gjort flera uppläsningar med atmosfärisk musik i bakgrunden. Vi har dels använt elektroniska instrument. Men vi har också använt oss av gitarrloops på samma sätt som Robert Fripp brukar spela.
Freddi Söderling och Niklas Rådström kände alltså varandra ganska bra, både personligen och musikaliskt, när LP:n spelades in. Trots dessa förutsättningar måste det betraktas som anmärkningsvärt att de båda valde att spela alla instrument själva under inspelningarna. Inga bakgrundsmusiker användes överhuvudtaget! Var inte det lite väl vågat?
— Det var ingenting som vi tänkte på, berättar Niklas Rådström med stadig stämma. Vi hade ganska klara idéer om hur det skulle låta när vi gick in i studion. Jag hade gjort några grova arrangemang som Freddi sedan finslipade. Fördelen med att spela in själva var att vi hade möjlighet att prova kontraster. Vi kunde i lugn och ro utgå från låtens ackord och därefter försöka få fram rätt stämning.

Rösten knastrar vidare i min telefonlur. Freddi Söderling har mycket att berätta och den halvtimmesgräns som jag, av ekonomiska skäl, har stakat ut för intervjun har för länge sedan passerats. När jag ber honom berätta om inspelningarna kommer svaret:
— Det bästa med att spela in som vi gjorde var att vi hade en bestämd tid som vi själva kunde förfoga över. Om vi ville spela nattetid så gick det lika bra som i dagsljus. Vi utnyttjade verkligen studiotiden i det hänseendet. Man fick prova på allt…

I väntan på kaffet dryftas Niklas Rådströms texter på Restaurang Diana. Texterna på Niklas debut är i alla fall utom ett signerade Rådström. Undantaget är ”Villon’s ballad” som Gunnar Ekelöf en gång i tiden tolkade till svenska.
”Villon’s ballad” är en av skivans bästa kompositioner men samtidigt också en av de mer diskuterade sångerna. Bland annat har många litterärt aktiva i Niklas närhet förklarat det olämpliga i att ha med balladen. När Niklas Rådström tillfrågas vad han själv anser om det argumentet kommer svaret tveklöst:

DEN VANDRANDE TRUBADUREN

— Det kändes helt riktigt att ta med ”Villon’s ballad”. Den sången pekar nämligen på en tradition som inte så många känner till och som är viktigt att tänka på när man börjar tala om tonsatt poesi.
— Den tradition som jag hänför till är den vandrande trubadurens, fortsätter Niklas. Det finns den provencalska bardtraditionen som man kan peka på. Men vi svenskar har också en egen historia med framträdande namn som Lasse Lucidor och Bellman. Det är det bandet bakåt som jag vill betona genom att ta med ”Villion’s ballad”. Orden på plattan är nämligen texter. Inte dikter.

Klick, klick, klick. Telefonmarkeringarna närmar sig tresiffrigt belopp medan Freddi Söderling berättar om sina personliga musikrötter och vad han själv vill göra i framtiden.
— Skivan med Niklas Rådström är en kombination av konstmusik och Rock and Roll, anser Freddi. Samtidigt som den är mycket traditionell är den i flera hänseenden experimentell i sin framtoning. Jag hoppas att man trots detta kan se helheten i den.
— I mitt eget musicerande har jag mer och mer närmat mig kompositörer som Steve Reich och Philip Glass fortsätter Freddi Söderling. Jag skulle gärna vilja komponera musik i deras anda. Inget är bestämt, men jag har börjat höra mig för hur sådan musik kan uppföras. Allting kan hända.
Den sista meningen i kommentaren kan man säga att Freddi Söderling har levt efter. 1979 skrev han artiklar i HiFi & Musik och Författarförlagets nu nerlagda kulturorgan ”Tidskrift”. 1984 arrangerar han Niklas Rådströms musik. När jag lägger på luren efter en timmes intervju kommer frågan osökt:
— Vad gör Freddi Söderling 1989?

Kaffet är uppdrucket och koppen är kall. Intervjun med Niklas Rådström börjar lida mot sitt slut. Medan vi tränger oss förbi de lunchande affärsmännen för att komma ut, tipsar Niklas mig om sin egenhändigt skrivna pjäs ”Hitlers Barndom” som vid tidpunkten för intervjun spelas av unga Klara i Stockholm.
Niklas Rådström arbetar dessutom på en ungdomsversion av ”Hitlers Barndom” samt en barnbok som Carlsen/IF ska ge ut.
Hur blir det då med musiken i framtiden? Niklas Rådström funderar ett tag. Sedan glittrar det till bakom glasögonen:
— Låt mig svara så här. När jag blir gammal sitter jag snarare bakom skrivmaskinen än bakom synten…