De lite naivt romantiska orden och det stora generösa ljudet.
— Popmusik för mig är det stora i den lilla låten, förklarar Peter af Uhr, 29-årig sångare i ett band som i början av sommaren släppte debutplattan ”The Everlast Album”.
Säg Torpedoes. Det räcker.
Pop.
Tre bokstäver för ett enkelt ord som mer sammanfattar en snart 25-årig kulturform än ger dig namnet för en musikgenre.
Ett enkelt ord för en egentligen ganska enkel uttrycksform. Men i många fall också ett missbrukat ord. Tänk efter själv: Hur mycket av den moderna musiken förtjänar att kallas popmusik?
För popmusik ska sammanfattas så här: Det stora i den lilla låten.
Jag är väldigt överens med Peter af Uhr, sångare i stockholmsbandet Torpedoes, när han och jag träffas för att spela plattor, analysera låtar och diskutera ”The Everlast Album”.
— Jag älskar låtar som är rika på associationer, som direkt förmedlar en känsla och ger ett grepp om stämningen. Där ska egentligen inte texten spela någon roll, andra detaljer ska få dig att förstå vad det handlar om, säger Peter af Uhr.
Han har sina ideal, sin måttstock och är faktiskt väldigt kräsen. För honom är inte pop något man rycker på axlarna åt eller avfärdar som ”bara pop”. Popmusik är stor och viktig.
KRAFT ELLER FÖRINTELSE
En liten låt kan lyfta eller stjälpa, den kan ge kraft eller förinta. I alla fall om man är ”naiv romantiker”, som Peter af Uhr föredrar att beskriva dig själv.
— Jag lever i fel århundrade, säger han och suckar. Jag är som klippt och skuren för 1700-talet.
— Jag är oerhört road av romantik och kärlek är den absolut viktigaste känslan för mig. Det finns alltid där. Lycklig eller olycklig, ja, det pendlar hela tiden.
Det är därför Torpedoes har låtar som ”Somebody’s got a hold on me”, ”Too much you, not enough me” och ”Out in the rain”.
— Bland det roligaste jag vet är att komma på titlar, säger Peter. Jag leker med ord, hittar stämningar i dem och vill leta mig fram till titlar som lockar och kittlar.
Music for the broken hearted. Handen på det blödande hjärtat: Visst kan Torpedoes och deras ”The Everlast Album” betyda något för dig?
Efter två ytterligt fina och smakfulla singlar nådde Torpedoes fram till sin debut-LP.
Först kom ”She” med ”Out of sight” på B-sidan, sedan en lysande cover-version av ”Everlasting love”.
”Everlast” var ett ord som Peter af Uhr fastnade för, dels för själva boxningsgrejen och möjligheterna till snygga omslag, dels för att det är ett ord som kan beskriva den musik Torpedoes gör.
— Jag tycker att omslaget till LP:n är skitsnyggt, säger Peter. Ett stilleben med ett par boxningshandskar.
Så lutar sig Peter tillbaka förtjust och säger med spelad skrytsamhet:
— Det är faktiskt Floyd Patterson’s gamla handskar. Inte dåligt, va?
Torpedoes är förstås inte bara Peter af Uhr, även om det i mycket är hans band.
Här är fem torpeder som både kan och vill:
• Lasse Finberg, 35 år, gitarr och sång
• Jonas Axmark, 25 år, gitarr och sång
• Per Blom, 24 år, keyboards och saxofon
• Hans Rolin, 23 år, trummor
• Mikael Berglund, 23 år, bas
Den äldste är 35 år, den yngste 23. Blir det generationsmotsättningar på grund av olika tidiga influenser, eller ger det en spännvidd?
— Ibland känns det som vi kompletterar varandra. Ibland känns det som enheten knakar. Vi är, ju en grupp fast vi inte är en grupp.
Peter tar sats och rätar ut frågetecknet:
— Kommersiellt sett är Torpedoes inte någon stor grupp ännu. Vi kan inte leva på det. Därför får vi göra annat bredvid.
Lasse Finberg, till exempel, spelar mycket med Mikael Rickfors, och Per Blom spelar med Magnus Lindberg.
— Så här skulle vi naturligtvis inte vilja ha det, men det är enda chansen för att man ska få hålla på med musik på heltid, säger Peter som själv är discjockey på stockholmsklubben Collage.
Torpedoes är Peters idé, men planerna på att sätta ihop ett band blev allvarligare när Peter och Lasse träffades i en gitarraffär i Stockholm.
100 LÅTAR PÅ LAGER
— Jag har skrivit låtar på allvar sedan 1979, berättar Peter. Vid det här laget har jag väl närmare hundra som kan användas.
Peter af Uhr skriver låtarna tillsammans med Åke Pettersson, som vanligtvis arbetar på EMI. Ibland skriver Peter musiken tillsammans med Lasse Finberg, och när en demo-tape är klar skickas den över till Åke.
— Åke betyder oerhört mycket för mig. Oftast när jag lämnar över en demo-tape till honom har jag titeln färdig. Det ger honom en fingervisning om vart jag vill komma och han lyckas alltid träffa rätt.
— Dessutom är han en stor inspirationskälla. Du vet hur det är: ibland är man jävligt glad, ibland är man djupt nere. Åke har alltid stött mig.
När jag ber Peter plocka fram den låt och text som betyder mest för honom, och som bäst beskriver hans känslor, väljer han ”Somebody’s got a hold on me”.
— Inget speciellt revolutionerande i sig, men fina ord som beskriver nattliga förhållanden och känslan på morgonen. Hur man ibland ljuger för sig själv. I den speglas min rädsla för fasta förhållanden, men samtidigt också sökandet efter Den Rätta. Den är kanske lite motsägelsefull, precis som jag, själv.
Hans sätt att skriva låtar, och komma på hakar och refränger, är inte speciellt okonventionellt: det dyker upp en idé när han är ute och går på stan. Oftast kommer en titel flygande.
— Jag skriver bäst på muggen. Jag tar med mig gitarren på toaletten. Det är så bra akustik där.
— Jag älskar att sitta i mitt stora badkar på sådana där stora lejontassar i järn, och nynna fram idéer.
Torpedoes — romantisk pop med toalettursprung.
— Alla har väl sina knep, säger Peter och flinar.
Han är alltså mycket bestämd när det gäller popmusik och kraven när det gäller kvaliteten är stora.
Han minns några låtar från förra året som, enligt honom, har allt: ”Talking in your sleep” (Romantics), ”Every breath you take” (Police) och ”Owner of a lonely heart” (Yes).
— Just ”Talking in your sleep” och ”Every breath you take” har samma känsla, de ger mig likadana associationer. De är sorgsna men inte uppgivna.
Jag provar med några egna favoriter:
— Så här har jag inte känt på länge, säger han som kommentar till Mink DeVille’s andlösa ”Just to walk that little girl home” från ”Le Chat Bleu”. Här ligger han på knä och ber. Jo, jo, så där har man ju betett sig någon gång.
— En otrolig platta som försvann, är hans snabba kommentar till Gerhard McMahon’s ”No Looking Back” och låten ”I wouldn’t take it from you”.
PERSONLIGA GESTALTNINGAR
— Sådan här musik når inte ut till folk. Det är vi, sådana som du och jag, som köper sådant här. Vi letar efter personliga gestaltningar och blir allt smalare och kräsnare.
Där ligger kanske risken med Torpedoes: deras texter är förvisso sanna och ärliga men naivt romantiska, och deras musik är av den lite smalare karaktären.
När Torpedoes dök upp med sin debutsingel förra året hette det att de liknade Tom Petty väldigt mycket; att deras ljud var stulet rakt av från den amerikanske förebilden.
— Jag är så trött på det där tjatet om Tom Petty. Några sade till och med att vi fått namnet därifrån bara för att Petty gjort en låt som heter ”Damn the torpedoes”.
— Namnet kom jag på för länge sedan och vad folk ska ha klart för sig är att alla plockar med sig influenser i egna grejer.
Torpedoes’ ljud är stort, öppet och generöst. Gitarrerna klingar lika vackert som klassiskt och sången är perfekt mixad.
— Jag har hemskt gott om tid och vet att man måste gå igenom en del för att lyckas. Jag och Lasse har levt på ris nästan hela våren…
Han karaktäriserar sig själv som ödmjuk på ytan, men egoistisk och ärelysten inombords.
Han drämmer till ordentligt:
— Jag har en vision. Jag vill göra det här på ett fullständigt kompromisslöst sätt.
Everlasting music for the broken hearted.
Det räcker.
Lämna ett svar