Det finns de som spelar tekniskt drivet och har dubbla bastrummor, blänkande cymbalsolar och hela tandrader av pukor.
Sticky Bomb i Wilmer X tycker bättre om gamla 60-talstrummor i trä och gillar taktfasta komp med känsla och sväng. Charmen står han själv för, också när han berättar om sitt sätt att spela på och varför.
Detta är inte en intervju om paradiddelmönster.

”Det viktigaste är att ha känsla för det man gör!!.
När jag fick chansen att skriva något under den här devisen var min första tanke att nu kunna slå ett slag för en alternativ artikel om trummor, trummisar och trumspel.
För i nio fall av tio så är det alltid den tekniskt fulländade delen av musikutövandet som behandlas i olika artiklar om instrument, vare sig det gäller säckpipa eller trummor.
Det talas om skalor, paradiddlar och mikrofonteknik, och detta tänkande kan i värsta fall gå så långt att det mer ger sken av att vara kemiska formler än rudimentära övningar.
Givetvis fyller hela den här biten en viktig funktion också, men just i fallet trummor tenderar diagrammen över olika tvåslagsvirvlar och invecklade paradiddelmönster att skymma den grundläggande biten av trumspelet, det som trumman som instrument egentligen är skapad för: rytmen och pulsen.
Hela detta resonemang bygger ju på VAD man vill göra med sitt trumspel, vilken typ av musik man favoriserar och vilka spelideal man har. Om man (som jag) föredrar enkelt, smakfullt, effektfullt och charmigt trumspel som arbetar med små medel och som uteslutande bygger på sväng, gung och puls; om man finner nöje i att höra ett rakt trumkomp utan några större invecklade finesser (som t ex Earl Phillips’ taktfasta men svängiga komp i Jimmy Reeds ”Big boss man” och ”Brightlights big city”); om man i första hand ser på trumman som ett rytminstrument och en del av det stora hela som skapar bra rock; om man helt enkelt föredrar charmigt trumspel framför tekniskt, då tror jag att det finns anledning att se på trumspelet från ett annat håll, och försöka hitta alternativa sätt att utvecklas som rocktrummis.

CHARMIGAST I LANDET

Det var i detta sammanhang som jag beslöt mig för att göra en lös intervju med trummisen i Wilmer X, Sticky Bomb — dels för att jag visste att hans bakgrund stämde rätt bra in med mina egna idéer, dels helt enkelt för att jag anser honom vara en av landets främsta (läs charmigaste) trummisar.
Trots sina 22 år har han under åtta år nu hunnit med att spela i ett flertal band, samt på ett ansenligt antal singlar och album — de flesta på Svenska Popfabriken som är förlagd i ungdomsstaden Klippan.
Numera är han bosatt i centrala Malmö och har sedan ett par år tillbaka spelat med i Wilmer X.
Det följande är ett försök att visa att det finns ett hopp att utveckla sig som trummis och dessutom ha roligt när man spelar — att det finns ett hopp bortom trumböckernas schematiska uppställningar och Cobham-syndromets tekniska elittänkande.
— När började du spela, och vad fick dig att välja just trummor?
— Redan sen jag var liten tyckte jag det var kul att kolla på trummisar. När jag var ute med mamma och pappa på midsommar stod jag alltid och såg hur de spelade. Men jag fick aldrig chans att pröva själv förrän jag var en så där tolv-tretton år.
För mina konfirmationspengar köpte jag sedan mitt första riktiga set som var ett sådant där typiskt hopplock och kostade 700 kronor. Jag kunde nog inte spela riktigt när jag köpte det, men det var bara att börja banka.
Det tog rätt lång tid innan jag lärde mig hur man egentligen skulle göra. Jag tog en trumlektion för att lära mig ”rocktakt” men sen slutade jag när läraren ville få mig att spela marscher och liknande. Det blev istället så att jag satt hemma med hörlurar och spelade efter skivor — Status Quo, Alice Cooper, Creedence och sådant — och försökte kopiera deras trumspel.
Det höll jag väl på med i något år, men slutade när jag väl började spela med i ett band.
Punkvågen 1977 drabbade även den nordskånska idyllen Klippan, och här nådde aktiviteterna förvånande höjder med tanke på småstadens obetydliga karaktär.
Pål Spektrum startade sin Bombadillstudio och skivbolagen, Popfabriken och Klooak började ge ut opretentiös och ungdomligt naiv rock’n’roll med bl a The Push, Noise (inte Nice!), Torsson och: Kriminella Gitarrer.
— Det var på skolan jag träffade Affe (basist i Kriminella Gitarrer) som berättade att han, Stry och Mats P hade satt ihop ett band. De ringde upp mig och sen började jag.
Vilken kick det va att få spela med någon! Jag kommer ihåg att vi spelade ”Satisfaction” första gången, eller rättare sagt: riffet i ”Satisfaction” som vi malde om och om igen. Men det var definitivt det roligaste jag hade varit med om.
Med Kriminella Gitarrer spelade han ett par singlar (bl a den odödliga men ack så sällsynta ”Vårdad klädsel”) men fungerade även som ”studiomusiker” på Svenska Popfabriken — man hittar hans namn bl a på Drömpojkarnas singlar och samlingsskivorna ”Svensk Pop” och ”En Flugskit I Kosmos”.

SPELADE I TORSSON

Efter Kriminella Gitarrer gick han med i andra uppsättningen av Torsson och sedan blev det som tidigare nämnts Wilmer X.
— Nästan ända sedan du började har du alltså spelat med i olika grupper. Har inte detta gått ut över din egen träning på trummorna?
— Jag har väl aldrig direkt varit en tränartyp som orkar sitta timme efter timme och mata fram virvlar och sådant. Den mesta träning jag har haft har bestått av att spela efter andra trummisar och försöka kopiera deras spel. Sedan ger det väldigt mycket att spela med någon — man arbetar in en säkerhet som man nog inte kunnat få på annat sätt.
Men ibland, när jag tänker efter, tycker jag nog att jag borde ha varit bättre och mer teknisk, att jag kanske borde tränat mer. Men när jag sedan tänker efter lite till så: till vilken nytta då, egentligen?
Jag tycker att det viktigaste är att ha känsla för det man gör. Och sedan hade jag kanske missat en massa annat om jag bara hade suttit för mig själv och slipat detaljer.
— För dig har musikintresse och faktisk träning på trummorna gått hand i hand — du har lyssnat på olika trummisar och försökt kopiera deras spel. Vem räknar du till dina främsta förebilder, och vad är det du egentligen lyssnar efter?
— Min störste idol är och har alltid varit Charlie Watts — han är helt enkelt den bäste! Många säger att han är en dålig trummis, men det är helt fel. Han har en helt egen stil och gör hela tiden dötuffa grejer som egentligen ingen kan kopiera. Jag vet inte riktigt vad det är, kanske beror mycket på hans tafflighet. Jag älskar när han helt plötsligt kommer in i baktakt. Om det är meningen, vet jag inte, men det låter bra i alla fall.
Han har ett ofattbart häng i slagen som gör att det svänger även om han inte gör mycket mer än ligger på virvelkaggen. Det är ett enkelt och oerhört rytmiskt spel som är mycket inspirationsgivande för alla som är intresserade av enkel rock’n’roll.
Sedan är jag mycket förtjust i Topper Headon. Han och Charlie Watts tillhör lite olika stilar, och det är mycket lättare att kopiera hans stil. Att han är så bra är nog rätt mycket en kombination av musiken och rytmen. Låtarna får fram det charmiga i hans spel.
En annan av mina favoriter är Willie ”Big Eyes” Smith som spelade tillsammans med Muddy Waters (bl a på hans Blue Sky-plattor). Han är också fruktansvärt bra, gör nästan inga grejor alls, utan ligger mest och pumpar.
På senare tid har jag lyssnat mycket på gammal rockabilly, och där finns det mängder med tuffa trummisar som i stort sett bara ligger och öser på virvelkaggen — enormt enkelt men med ett djäkla ös. Här spelar namnen ingen roll egentligen, bara det svänger.
Om man ska försöka hitta någon gemensam nämnare så blir det kanske taffligheten — jag gillar trummisar som är lite taffliga. Hellre ett par missar och att svänget finns där, än att spelet är tekniskt skickligt men dött och kliniskt.
— Hur skulle du definiera dåligt trumspel?
— Först och främst ogillar jag trummisar som spelar för mycket, som hela tiden ska göra den ena virveln efter den andra på pukor och sånt. Oftast går det utöver pulsen och rytmen i spelet.
För mig är virveltrumman den absolut viktigaste delen av trumsetet — det är den som är stommen och ryggraden. Om man lyssnar på gamla blues- och rockabillytrummisar, så hör man hur de bygger upp hela sitt spel på just virvelkaggen — ibland har de inte ens någon bastrumma!
Men det finns givetvis också trummisar som inte får det att svänga trots att de har ett enkelt spel. Det beror enormt mycket på hur stor känsla man har för rytm och puls. Helst ska ju trummorna rytmiskt sett arbeta tillsammans med musiken och sången.

KAGGEN ÄR PULSÅDERN

Hand i hand med ens spelstil går ju val av trumset och dess storlek. För många är en stor och imponerande uppsättning liktydigt med en lika imponerande trumslagare.
Nu är det knappast så, snarare kan det bakom dubbla bastrummor och ett dussintal pukor, cymbaler och andra slagverk dölja sig fullständigt orytmiska slagverkare. Och ju fler grejor och mojänger man har att banka på, desto lättare är det att glömma bort virveltrumman — pulsådern i all rytmisk musik.
Det finns givetvis många som behärskar ett stort set, men de är ändå proportionellt färre än antalet trumuppsättningar av den större storleksordningen som har hittat sin väg ut i olika rep- och träningslokaler.
Sticky har ett förhållandevis normalt Ludwig-set med en hängpuka och två golvpukor (”mest för det ser fräckt ut”), två crashcymbaler (Paiste) och en Zildjian-ride.
— Hur vill du då att dina trummor ska låta?
— Jag vill ha ett så naturligt ljud som möjligt, dvs en virvelkagge ska låta som en sådan och inte en puka eller bastrumma. Det värsta som finns är när trummorna låter ungefär likadant och man knappt hör någon skillnad. Det ska vara ett enkelt ljud med mycket dynamik.
Bäst gillar jag de gamla 60-talstummorna i trä (som just Ludwig). Det är svårt att förklara ljud — jag tycker helt enkelt att dessa låter bättre. Det finns ju givetvis många bra nyare trummor, men de flesta har ett rätt torrt, neutralt ljud i sig. Yamaha lär ha gjort ett nytt set som ska vara fruktansvärt bra.
Sedan hänger det en del på det utseendemässiga också. Jag tycker de äldre seten har en snyggare design, med flake, pärlemor och sådant.
För mig är ljudet i virveltrumman enormt viktigt — det finns inget värre än när det bara skramlar om den. Jag vill att sejaremattan ska vara smal som på de gamla träkaggarna (Slingerland och Premier tex).
Innan när jag hade Tama-trummor brukade jag klippa bort hälften av spiralerna för att få mer studs.
Sen använder jag bara oljeskinn på golvpukorna. OK, de håller bättre, men jag tycker det låter konstgjort om dem. Bäst är Remo Ambassadör och absolut värdelösa är sådana där ”black spots” — stumt ljud och absolut inget gensvar. De kanske passar bra till annan musik, men inte till rock’n’roll.
Annars är jag inte speciellt mycket för just det tekniska — jag går inte runt och kollar upp olika tumstorlekar för crashcymbaler eller liknande. Jag känner mig fullt nöjd med vad jag har så länge jag kan få ett studsigt och naturligt ljud ur dem. Det är väl i så fall det enda jag är riktigt petig med.
Om jag någon gång får ett kasst ljud på scen, kan jag sitta och noja in på det medan jag spelar. Likadant när vi är i studion. Men jag tror att har man bara ett bra akustiskt grundljud från början så ska det inte misslyckas. Man ska kunna slå på trumman och säga: så här vill jag ha det. Men jag vet att alla tekniker blir vansinniga på mina pukor som alltid ringer. Det är så jag vill ha dem — mindre stumt och mer gensvar. Annars känns det som att spela på kuddar eller något liknande.
— Hur vill du att trummorna ska ligga vid inspelningar?
— Det beror rätt mycket på ljudbilden, men oftast tycker jag det blir kass ifall de ligger för långt fram och tävlar med sång och speciellt gitarrer. Det är lätt att trummorna tar överhanden och dödar trycket i de andra instrumenten.
Jag vill i alla fall ha gitarrerna längst fram. Ar det bara tillräckligt med tryck och dynamik i trummorna ska de inte behöva vara så högt uppmixade.
— Till sist, om du fick chansen att starta Sticky Bombs Trumskola, vad skulle du då ta fasta på, och hurdana övningar skulle du rekommendera? Tror du att det sätt du har lärt dig på är bra?
— För mig beror alltihop på exakt VAD man vill göra med sitt trummande och på ens tycke och smak. Men om någon skulle vilja lära sig spela vanliga, ösiga rocktrummor, så skulle jag mata honom/henne med en massa bra musik, sånt jag själv tycker är bra, vill säga.

TRÄNA MED ANDRA!

Först är det viktigt att man lär sig hålla takten, och så fort man kan det, tycker jag man kan börja spela med andra. Man lär sig snabbare och dessutom utvecklas man på rätt sätt genom att spela i ett band.
Men man kan nog inte komma ifrån att färdighetsövningar är bra att ha i grunden. När man väl kan dem så sitter de i en och hjälper till en massa vad beträffar ens säkerhet. Faran är väl i så fall att ju mer man kan desto mer vill man göra — det är mycket lätt att det blir FÖR mycket, speciellt om man vill spela rak rock, rockabilly eller blues. I så fall kan man istället börja med jazzrock eller liknande.
Jag vet inte om jag har lärt mig på rätt sätt, eftersom jag inte gick i någon trumskola. Kanske jag hade tjänat på att göra det i två år eller så. Men jag tvivlar på det. Jag tycker att man ska ha roligt med trummor, och då måste man tycka det är förbaskat roligt med marscher, virvlar och sådant för att palla med dem.
Som jag sa innan, så tycker jag att det viktigaste är att man har känsla för det man gör, och att charmen inte kvävs av tekniken.
Vad jag och Sticky har försökt plocka fram här, kan tyckas vara plattityder och självklarheter för många, speciellt de som redan har en grundmurad trumial utbildning. Men faktum kvarstår: det är endast i undantagsfall som dessa (egentligen högst normala) aspekter tas fram i trumartiklar. Och fortfarande bedåras många av stora trumset, virvlande gåpåare, blänkande cymbalsolar och hela tandrader av pukor.
Men i många fall bedrar den vackra fasaden — det blir en snyggt kolorerad ballong fylld med: just det, ingenting!
För med charm, känsla och ett inneboende sväng kan man komma mycket långt, och man behöver ju inte göra det extra tråkigt eller besvärligt för sig. Eller för att citera ”Hey Bo Diddley”: ”Boom-ba-Doom-ba-Doom-ba-Doom-Boom”.