För Mikael Wiehe handlar framtiden om att kämpa för flertalsvälde, pluralism, omsorg om de svaga och att ifrågasätta den starkes rätt.
Ritz’ utsände, Per Månson, träffade Mikael i Norrland efter en av de konserter TV visade i påskas och som nu kommit på en dubbel-LP. En slags summering av Mikaels många år i musiken.
På ett stadshotell pratade de om fyra sånger, om att inte förlora hoppet och om Mikaels syn på världen och sin plats i den.

Jag är en människa i världen
Det som händer där
Händer också mig…

Så sjunger Mikael Wiehe på LP:n ”Elden Är Lös”. Det finns väl knappast några textrader i Wiehes samlade produktion som bättre uttrycker hans inställning till musik, eller rättare sagt till sin egen och musikens plats i världen.
Efter att ha börjat spela jazz (”à la Kustbandet”) och sedan gitarr med sin bror Thomas på 60-talet, bildade han 1970 med bl a Björn Afzelius den kanske mest framgångsrika gruppen inom musikrörelsen, Hoola Bandola Band.
Tillsammans gjorde den gruppen fyra LP (”Garanterat Individuell” 1971, ”Vem Kan Man Lita På?” 72, ”På Väg” 73 och ”Fri Information” 1975). Sedan upplöstes Hoola, och med två olika upplagor av Kabaréorkestern gavs ”Sjömansvisor” och ”Elden Är Lös” ut 1978 respektive 79.
Efter det har Mikael arbetat med olika musiker på de tre senaste skivorna ”Kråksånger” från 81, ”Den Ensligas Allé” från 82 och så den senaste ”Lindansaren” från förra året.
Detta gör inalles nio LP, där den absolut största delen av sångerna är skrivna av Wiehe. Bl a har han gjort fyra av de kanske mest klassiska låtarna under de senaste tio åren inom svensk rockmusik (i vid mening): ”Victor Jara”, ”Titanic”, ”Flickan och kråkan” och ”Lindansaren”.

RESTE I NORRLAND

Tidigare i år reste han runt i Norrland med sin nuvarande grupp (Joakim Rooke på trummor, Johan Valentin på bas, Annie Bodelson på synt och Jan-Erik Fjellström på gitarr) på en turné i Rikskonserters regi.
Turnén var annorlunda på flera sätt, dels var den en slags uppsummering av Mikaels många år inom musiken (vilket märks på det dubbelalbum från konserten som nyligen släppts) men framför allt var det ett nytt sätt att presentera hans sånger.
På varje plats hade en stor sångkör repeterat sedan förra hösten, och på scen sjöng Mikael och kören ibland var för sig och ibland ihop. Föreställningen spelades dessutom in av TV och sändes i påskas.
— Om vi börjar med ”Victor Jara”. Hur fick du idén till den?
— Det började med John Wesley Harding. Jag hade länge velat skriva en låt om en figur, förberett mig mentalt på det. Så läste jag om Victor Jara, och det passade in i mina konstnärliga planer.
Egentligen handlar den mindre om Victor Jara, låten är mera ett konstnärligt manifest. Jag började med den tredje versen, den om de viktigaste industrigrenarna i Chile, plantagerna, gruvorna, jordbruket.
Sen hade jag som vanligt bry med det andra. Den tog ett år ungefär. Där finns ett citat från Maos Lilla Röda, ”att dö för förtjänst väger lätt som en fjäder, att dö för revolutionen väger tungt som en sten”. Och det här med att man kan dö på samma sätt som man har levt var ett uttryck jag hade tänkt på innan, och som jag tyckte passade här.
Första versens andra halva, ”Victor Jara, du gav ord åt dom fängslades drömmar om frihet” etc var ett försök att undvika vänsterschablonerna, att hitta ett latinamerikanskt sätt att skriva.
Jag ville medvetet använda ett romantiserat språk, gå in i ett nytt språkligt rum och se vad som hände där.
— Fanns melodin då?
— Jag vet inte. Jag gjorde den nog när jag kom på orden ”Victor Jara”. Jag tycker melodin är en pastisch, en latinamerikansk pastisch. Den är bra som det, men den är inte desto mindre en pastisch. Det är jag lite missnöjd med.
På den tiden skrev många åt det hållet, Chile engagerade väldigt många. Musikrörelsen sökte sig medvetet bort från den amerikanska musiken.
— Om vi går över till ”Titanic”. Kan du säga hur du fick idén till den?
— Ja, den gjorde jag våren 77. Jag hade hört Finn Zetterholm sjunga sin version av ”Det finns ett litet hotell, som har en jättebordell” om hotell Sheraton, och den hade fastnat i skallen nånstans. Därför liknar början på ”Titanic” den melodin.
Texten är faktiskt den senaste jag gjort på ren inspiration. Jag skrev den på en dag, putsade på den nästa och så var den klar. Då visste jag inte alls vad den handlade om.
— Visste du inte själv vad ”Titanic” handlade om?!
— Jag visste att den var om en kille på Titanic, men jag visste inte vad den handlade om egentligen. Jag var väldigt tveksam när jag skrivit den, ”kan man skriva en sån här låt”, tänkte jag. Bara en massa stämningsbilder, utan nån början eller slut.
Det började med frasen ”Nu lämnar råttorna skeppet”, därför att det just då var en del avhopp från musikrörelsen. Jag hade jobbat väldigt mycket där, och fortfarande var den 1977 rent organisatoriskt rätt stark, men på något sätt hade luften gått ur ballongen. Min egen känslomässiga utgångspunkt var känslan av att ha jobbat så hårt för något, som plötsligt glider en mellan fingrarna.

MEDELKLASSENS OFÖRMÅGA

I efterhand har jag kunnat se att låten också handlar om medelklassens oförmåga att anpassa sig till förändringar (”passageraren på mellandäck”). På sätt och vis om vänsterns oförmåga, den bestod ju till största delen av medelklassungdomar.
”Tänk om det kommer en revolution, vad gör vi då?” Den handlar om oförmåga till handling i kritiska situationer. Exempelvis hans löjliga iakttagande av detaljer, hissanordningen som inte fungerar, att dom får gratis champagne, att dom sjunger utan att kunna göra något. Han kan inte se katastrofen. Detta är kärnpunkten i låten, tycker jag.
— Med ”Flickan och kråkan” har du ändrat nivån på berättelsen lite. Den handlar inte om folkets kamp, eller musikrörelsens eller vänsterns oförmåga, utan mera, om jag har fattat den rätt, om dina egna förlorade förhoppningar.
— Den handlar om hur jag reagerar på olika saker i världen, den som de andra. Låten kom till så att min hustru berättade om en bild av Oscar Cleve, där en flicka bar en skadeskjuten kråka.
Jag fick en stark upplevelse av det, kom ihåg hur högtidligt det var när man som liten skulle begrava en död fågel. Jag ville hitta ett uttryck för det här barnsliga, naiva hoppet och sätta det i kontrast till den döda kråkan.
Problemet var att jag i den konstnärliga konsekvensens namn måste låta kråkan dö, annars hade det inte blivit en bra låt.
Sen, när det visade sig att den blev den mest omtyckta låten på plattan, kom många fram och frågade mig om det verkligen var så illa ställt med mig, om jag verkligen ansåg att hoppet var ute.
— Kunde du förklara det då?
— Jag svarade att, okej, ibland tycker man så här, det är inte min totala uppfattning om världen, men ibland kan det kännas så. Jag ville gärna ta fram och avbilda det, för att kunna lämna det bakom mig. Jag har ju en ambition med det jag gör, jag vill inte trycka ner folk i skorna. Det ska finnas en väg ut ur tavlan, någon möjlighet till agerande.
Men i efterhand har jag tänkt att just genom att ta fram sorgen och visa upp den, och inte bara förtränga den, kan man komma vidare. Därför har jag tillåtit mig att skriva ”Lindansaren”.
Men kråkan är inte död. Jag kände tvånget att skriva ”Fågel Fenix”, som står upp ur askan, och den är ett direkt svar på ”Flickan och kråkan”.
På scen tillägnar jag ”Fågel Fenix” till den nicaraguanska revolutionen, och innan ”Flickan och kråkan” talar jag också om de galna mödrarna i Argentina, dom som aldrig lät hoppet fara, fastän de visste att det var försent. Ändå gav dom aldrig upp hoppet.
— Det kanske var deras sätt att överleva.
— Jovisst, den tolkningen har jag gjort i efterhand för att rättfärdiga att jag skrivit en sådan sorglig låt. Det enda jag skulle vilja ändra i den är i sista versen ”jag bönar och ber och jag hoppas och tror, att det inte ska vara försent”.
— Istället för ”Och jag bönar och ber fast jag egentligen vet, att det redan är alldeles för sent”.
— Ja, det hade varit en korrektare beskrivning av mitt känsloläge. Detta är den enda gången som jag låtit konstnärligheten ta överhanden över sanningshalten.

SANNINGSFÖRHÅLLANDE

En bra låt måste ha ett sanningsenligt förhållande till mig själv, den ska uttrycka så exakt som möjligt det jag vill uttrycka. Den här hamnade lite vid sidan om, fast det blev en bättre låt.
— Är det på samma sätt med ”Lindansaren”?
— Den började med en artikel i tidskriften ”Kommunist”. En kille skrev där att han inte tyckte att det var någon krydda i ungdomen längre, annat var det när vi var tjugo år.
Jag kom ihåg ett uttryck om att ”när man har sett de stora elefanterna dansa”, och det gav mig idén till ”Lindansaren”. Den jobbade jag med i två-tre år, och den uttrycker exakt det jag vill uttrycka.
— Och det är?
— En förklaring till varför så många mellan 20 och 25 inte är så politiskt engagerade kan ligga i att de, som såg våra pretentioner att gå på lina och göra det omöjliga, att dom såg oss ramla ner.
Om man har dom pretentionerna som vi hade och misslyckas, blir man en propp i hålet. Man blir som en stor bulldozer som går rätt in i skogen för att bygga en väg, och om bulldozern plötsligt stannar, så står den i vägen. En bit av vägen är uppröjd, men för dom som ska gå vidare…
Här finns en massa problem, som jag jobbar med och försöker finna lösningar på.
— På vilka sätt då?
— Ett sätt är det som jag gör med Björn Afzelius. Vi spelar för att det finns en massa människor som tycker det är kul det vi gör, vi spelar kanske 20 låtar och så snackar vi väldigt mycket med publiken.
Vi tar bra betalt varannan spelning och varannan är gratis. På så sätt har vi spelat in en massa pengar, främst till Latinamerika.
Det andra sättet att försöka hitta en framkomlig väg är det här kör-projektet. Vi åker runt och träffar fem-sex hundra människor, som vi jobbar med, snackar med, fikar med, repeterar med och till sist uppträder med.
Det är inte klokt vilken sprängkraft det har! Vi kommer till Krokom eller Fränsta, det kommer 1200 personer för att deras söner och döttrar eller kamrater sjunger i kören.
Hela arbetet med föreställningen, hela processen föder en enorm glädje hos oss och dom. Det är en direkt motsats till hela David Bowie-kulturen. Jag tror att vi alla har fått en enorm kick av detta.
— Och sen har vi hela den musikaliska utvecklingen du genomgått. Från Hoola till ”Lindansaren”.
— Vi upplöste Hoola för att vi kände varandra så mycket att vi inte kunde utvecklas längre. Jag ville kasta mig i kallt vatten och se vad som hände. Efter ”Elden Är Lös” bestämde jag mig att jag ville nå dit ”Lindansaren” är, jag pratar inte om hur bra plattorna kunde ha blivit, utan om att utvecklas.

FLIPPADE HÖJDPUNKTER

Jag ville ha en ”Tomorrow never knows” på varje platta, en låt där man flippar ut. På ”Kråksånger” var det faktiskt ”Flickan och kråkan”, på Dylan LP:n ”Maggies Farm” och på den senaste ”Lillan står i hagen”.
Den har blivit en av låtarna folk gillar mest, Det finns många unga band som kör den och tycker den är toppen, och när vi åker runt med körer har det varit kvällens höjdpunkt när alla står och fjompar sig, fladdrar med händerna och sjunger ”varför, varför, varför”.
Men jag har också försökt att skriva texterna annorlunda, mera fragmentariska, typ ”I väntan på livet” och ”I min Toyota”. Dom är mera impressionistiska. Det är väl inget nytt i och för sig, men för mig är det nytt.
— Tror du att du har fått en ny publik också, en publik som inte är så intresserad av vad du gjort tidigare? När Dylan var i Göteborg för några år sen lyssnade jag till en diskussion på en hamburgerbar sent på natten, där två tonåringar kom ihop sig om vem av Dylan eller Springsteen, som var den häftigaste rockaren. Ingen av dom kände till Dylans 60-talslåtar, och dom var inte heller intresserade. Kan det vara nåt liknande med dig?
— Jag vet inte om det är så. Jo, kanske är det så. Jag känner att det kanske har varit lite förvirrande för publiken, det här att nu kommer det nåt nytt igen.
Folk vet nog inte riktigt var dom har mig. Men samtidigt ger det mig en stor frihet, att man inte har låst in mig i ett fack. Och att jag själv inte har låst in mig Det känns himla bra.
Dom som hänger med har väl accepterat att man inte gör samma sak hela tiden.
— Tycker du, trots förändring och utveckling, både vad det gäller musiken och texterna, att du ändå i grunden håller på med samma sak?
— Ja, det är i grunden samma sak, plus något annat. Det har också tillkommit den här personliga biten. Jag tycker att den är en del av den stora världen.
Mina känslor hänger ihop med många andra människors känslor, med den politiska situationen och den sociala utvecklingen och allt det där. Därför drar jag mig inte för att redovisa de inre grejorna, för att jag tror att de speglar de stora sammanhangen.
En låt som ”Gossekungen”, exempelvis, handlar om det bagage jag tycker att jag som kille går och drar på. Man kan snacka kvinnofrågor hur mycket som helst och man kan diska och så, men längst inne finns det ändå en liten figur som vill ha allt gratis.
Man kan tycka illa om den figuren, men för att kunna göra något åt det kan man inte bara förtränga och förneka, man måste ta fram och visa upp den.
— När du nu hör dina gamla låtar, många är ju med i föreställningen och på dubbel-LP:n, tycker du att de håller musikaliskt och textmässigt? Exempelvis i låtarna ”I öknen och i Sverige” sjunger ni ”I öknen, långt från USA och Västeuropa… I djungeln, långt från Wall street och Bank of England… i Gruvorna och skogarna… skapar folket sin framtid”. Där låter det mycket 60-tal. Är det fortfarande en bra beskrivning, anser du?
— Jag tycker att det är en faktisk beskrivning av läget, fast i ett längre perspektiv, på en högre abstraktionsnivå. Framtiden byggs alltid av dom som har det sämst, dom strävar efter en förändring, medan dom som sitter i toppen alltid kommer att kämpa mot.

BEHÅLLA MÅLSÄTTNINGEN

Jag tror att jag vill säga samma sak då, men man får säga det på ett annat sätt. Skulle man säga samma sak som då, till andra människor i en annan situation, så får det en annan effekt. Eftersom världen förändras, och jag med den, måste man acceptera det.
En del vägrar att acceptera det och slår huvudet i väggen. Andra glömmer helt bort alla sina erfarenheter, eller förnekar dom. Men man måste hitta en framkomlig väg för att kunna gå vidare utan att förstelnas.
Problemet är ju hur vi ska kunna leva med våra erfarenheter, med dom visioner vi hade, misslyckas, men ändå behålla målsättningen. Det klassiska är ju klappen på huvudet, ”Jag var minsann också radikal i min ungdom…”
— Och hur ser du på framtiden?
— Hur den kommer att se ut vet jag inte. Det handlar om att kämpa för flertalsvälde och pluralism och omsorg om de svaga. Det var mycket det som var kännetecknande för den vänster jag tillhörde. Plötsligt ifrågasatte man den starkes rätt. Man solidariserade sig med kvinnor, med mentalsjuka, med tjuvar och banditer, fattiga, befrielserörelser, allt det som under 50-talet sopats under mattan.
Nu har pendeln svängt igen. Tjuvarna ska buras in, kvinnorna går i höga klackar och drömmer om stjärnstatus. Man ser dom här tjejerna som viker ut sig i FIB-Aktuellt och tror att dom ska bli filmstjärnor i Hollywood, och så blir dom ändå bara snabbköpskassörskor. Och så har dom sålt en del av sin värdighet och fick inget tillbaka. Det är så sorgligt.
Det är där själva tanken på att många sluter sig samman, i respekt för varandra, för att skapa sig en dräglig tillvaro med en sorts makt över sina egna liv istället för att bli offer för andras makt, det är där den tanken kommer in.
Det är en vacker tanke. Det finns många problem, och det är inte säkert att det håller bara för att man är många, det upptäcker man efter ett tag, men det är den enda lösningen som leder framåt. Det andra leder bakåt.
— Nu låter du som texten till ”Jag är en människa i världen”.
— Ja, jag tänker mycket i dom banorna. Det finns det lilla livet och så finns det det stora. I det lilla äter man och sover, ligger med tjejer respektive killar, arbetar eller är arbetslös. Och så har vi den stora världen där en ytterst liten del av befolkningen med alla medel skaffar sig rikedomar på de mest förtrycktas bekostnad, dumpar kemikalier, säljer farliga mediciner, exploaterar naturtillgångar och där exempelvis USA utbildar torterare i Guatemala i en klar strategi för folkkrigföring.

STÄNDIG MEDVETENHET

Där har dom mördat 40000 människor de senaste tre åren.
Det är fruktansvärt. Jag menar så här: Ens tid är begränsad. Om man vill ägna sig åt sina små kärleksbekymmer, åt sina astrologier, då tar man tid från sig själv. Det vi kallar medvetenhet, att försöka förstå de stora sammanhangen, det är arbetsamt och det tar lång tid. Det är inget man får gratis, och framför allt är det inget man skaffar sig en gång och sen har. Man måste ständigt försöka förstå vad som händer i världen.
— Så för dig finns det inga sanningar som alltid håller, och som man kan slå sig till ro med?
— Det finns ju alltid dom som vill bygga pyramider. Men det ligger i allas ansvar, och om man ska vara lite pretentiös, framför allt i konstnärens ansvar, att vara trolös och illojal mot sanningarna, utifrån sin förmåga.
Och den förmågan måste man arbeta med. I den meningen vill jag gärna vara en människa i världen.

Jag är en människa i världen
Det som händer där
Händer också mig
Det som händer mig
Påverkar världen