“Du är en raket och jag är din planet”

Refrängen satt där efter en lyssning. Det här var ju bra. Extremt bra. Syntpop, bunkerpop, kalla det vad ni vill. Men “Raket Raket” måste vara den mesta discoplattan som någonsin gjorts i Sverige.

Vem är då denna Mats Olofsson? I brottsregistret står det bara att han varit trummis i kriminellt tråkiga Docent Död.
Nästa steg blir att kontakta Mats skivbolag, Trend Records. Jodå, de lovar att vidarebefordra mitt telefonnummer till Mats så han kan höra av sig till mig. Men Trend-bossen berättar att det nog kan bli svårt att intervjua Mats. Han är nämligen folkskygg och går inte gärna ut.
Några dagar senare träffar jag Mats Olofsson på en pizzeria i Stockholm. Och bland alla pizzor, ölsejdlar och högtalare med soft disco rullar intervjun igång. Men den rullar väldigt trögt. Mesta tiden är det uppförsbacke. Mats är tystlåten av sig och svarar väldigt kort på alla mina frågor. När jag efteråt lyssnar på bandet hör jag långa stunder bara en massa tallriksslammer, sorl och den högljudda rusningstrafiken utanför fönstren.
– Jag är inte alls speciellt mystisk eller folkskygg. Det är Trend som försöker skapa en image åt mej, men den stämmer inte överens med verkligheten, inleder Mats.

Varför slutade du egentligen i Docent Död. Ångrar du inte det nu när de har blivit så kända?
– Jag tyckte det blev så jobbigt med alla […] extremt med repningar 3–4 gånger i veckan och sen 2–3 spelningar. Det orkade jag inte med. I och för sig hade det varit roligt att få jobba med musiken på heltid, som dom gör nu, men jag tycker Docent Död har spårat ur. Det är alldeles för mycket “snälla pojkar som tittar under lugg”. Dom är inte dåliga, men jag tycker fortfarande att första singeln, “Sven Jerrings Röst”, är det bästa dom gjort. Visst kan pop vara trevligt, men jag tycker att Ultravox och synthesizers är betydligt mer intressant. Det är i alla fall något nytt. Docent Död är alldeles för fanatiska. Det är bara Jam och Who som gäller. Dom lyssnar inte på någon annan musik.

– Det senaste året har jag inte spelat med något band alls. Jag blev så trött på spelningar och repningar att jag inte hade någon lust. Istället har jag suttit hemma och skrivit låtar. Men i våras bestämde jag mej för att göra en soloplatta. Jag tog kontakt med två Docenter som var villiga att kompa mej och Trend som var villiga att ge ut plattan.
Egentligen hade jag kunnat släppt singeln på Sonet. Ola Håkansson har varit på mej och tjatat en massa gånger. Jag hade visserligen tjänat mer pengar då, eftersom jag inte får något från Trend innan singeln gått ihop. Men jag är inte ute efter att tjäna pengar, och jag gillar idén med små bolag som verkligen gör något. Det är häftigt.

Jag frågar Mats om han har något att säga om singeln. Varför den låter som den gör och om han fortfarande är nöjd med den.
– Jag gillar svävande ljud, synthesizers, och band som Ultravox och Visage. Jag har en del reggae-låtar, men det är mest ren bunkerpop som på singeln.
Det enda jag är missnöjd med är trumljudet och texterna. Jag brukar jobba ganska mycket med texterna men på plattan är det bara ogenomtänkta ord för att jag ska ha någonting att sjunga.
“Silicon…” handlar i princip inte om någonting. “Raket Raket”… ja, den handlar om tjejer. Jag jobbar på postkontoret Stockholm Ban och det var där jag första gången hörde någon kalla en tjej för raket. Tuna i Eldkvarn sjunger också om raketer i någon låt och även han har arbetat där. Man kan väl säga att ordet raket egentligen är Stockholm Ban-slang.

Jag tror det är väldigt svårt att förklara mina texter. En låt, a-sidan på nya singeln, handlar i alla fall om Rekordmagasinet, sporttidningen som kom ut på 50-talet. Jag hittade en stor bunt hos min farfar. Läste igenom alla och sen blev det en text.

Singeln Mats nämnde är den andra i ordningen av bunkerpopklassikerna. Vad finns att berätta om den?
– Baksidan är en av Sven Ingvars allra smörigaste låtar – “Kristina från Vilhelmina”. Med lite syntar och andra häftiga effekter blev den helt suverän. Jag tror verkligen att det kan bli en riktig hit.
Framtiden i övrigt för Mats Olofsson?
– Jag kommer att satsa seriöst. Ska försöka sätta ihop ett band och börja spela ute. Har man hållit upp i över ett år är man ganska sugen på att lira ute igen. Troligen blir det även en LP till vintern.

Något att säga som avslutning?
– Jag tänker bli först i Sverige med att spela bunkerpop. Sånt som Ståålfågel och Cosmic Overdose håller på med är alldeles för utflippat, det kallar jag inte bunkerpop. Jag är inne på en svensk motsvarighet till Ultravox. Lite posör och vacker syntmusik…