Musik är ett extra språk. Rock, blues, jazz, punk, funk osv är genomsyrade av budskap som saknar ord men är lika starka.
Beatles-texter kan vara banala, Stones-texter plumpa och Dylan-texter obegripliga, men som låtar kan de vara stor konst.
Rockpoesi är något helt annat än vanlig poesi. Rockpoeten arbetar med musikens associationsflöde som en huvudingrediens. Om jag läser min text “Tiden lider” till en stilla blues förvanskar jag den. Den ska läsas till den maniska melodi den har som Bostonvärk-låt.

Jag är vag med mina ord och det är avsiktligt. Dels räknar jag med att lyssnaren redan vet, jag kan inte lära honom något -bara påminna, dels räknar jag med att han inte vill ha information utan inspiration. Jag är bara en kick, sen tänker han själv.
Mycket i min poesi är enradingar. Ofta staplar jag snabba bilder på varandra, glimtar av olyckliga servitriser och konduktörer, mininoveller kring typiska öden och skjuter in enradiga aforismer emellanåt. “Det bästa sättet att döda är att överleva”. “Av alla vindar är talet den kallaste”. “Stan är svart eller också är jag blind”. Bostonvärks texter är fulla av sådana fraser. De ska användas som stresskulor. Deras innehåll är inte märkvärdigt, man låter dem bara snurra runt behagligt, gyroeffekten ger stadga i en förvirrad vardag.

Jag har favoritsymboler. Motorvägen, gränden, jakten på gudinnan. Rumssymbolen är också viktig.
Rummet är en tät symbol. Att inte komma in i rummet är ett poetiskt uttryck som säger mer än ett exaktare uttryck som t. ex “känslomässig konflikt”. Vetenskaplighet är i vissa sammanhang ett klart minus. Etablerat språk är ofta nonsens.

Själva ordet Bostonvärk står för kluvenhet. Bostonvärk är det storslagna som gör ont. Bostongurka är gott och ger cancer. Motor-vägen är en pulsåder i dödskroppen.

Bostonvärk är en rockgrupp som spelar poesi. Jag står för orden men inte för hela poesin. Det blir tydligare ju mer vi utvecklas. När vi gjorde LP-skivan var vi inget band. Hasse skrev all musik efter att ha läst mina texter, vi samlades och spelade in. Nu är vi en riktig grupp som repar regelbundet och satsar på att spela ute så mycket som möjligt. I våras var vi bl.a i Karlshamn, Borås, Göteborg och Malmö. Ju mer offentliga vi blir desto mer ansvar tar var och en för hela konstverket. Allas viljor är med och drar.
Hasse (gitarr) har sitt hjärta i Chicago-bluesen, Ola (trummor) gillar jazz och sköna rytmer, Björn (bas) är f.d. råpunkare, f.d. artrockare och gillar alltjämt Gene Vincent. Själv är jag typisk konsument som aldrig spelat något instrument själv, bara lyssnat. Jag är delaktig i musiken ändå. I rockmusik identifierar alla sig kaosartat. Vissa spelar, vissa trycker rocktidningar, vissa lyssnar fanatiskt, vissa glider bara med men, alla identifierar sig med själva nerven. Allt finns inom alla.

Jag steg upp tidigt för att hinna slåss en stund med mig själv innan jag tog bilen till jobbet
Nån annan kunde jag inte slåss med
Mina fiender är osynliga
Jag låtsades att slagen gjorde ont
Det var bara på låtsas
Mitt elektronur avbröt mig
Motorvägen väntade
Som en sömnig kulspruta
Jag steg in i bilen och startade motorn
Men jag spydde av ångorna från hastighetsmätaren
Motorvägen under mig exploderade
Och bilarna gnydde tjurigt
Det var en vanlig morgon

På motorvägen är allas åsikter fasta
Man samlar rabattmärken för att sätta på sin gravsten
Människor träffas och hälsar dött medan solen förmörkas helt sakta
Lisa kommer till mig på motorvägen
Hon har varit uppe hela natten
Hon dansar med sitt barn och solen går upp och ner medan jag skrattar hysteriskt på balkongräcket
Vi älskar med bilarnas dån i våra ben

Glo på mej, säger barnet
Jag vill att du ska glo på mej medan jag rycker vingarna av en fluga
Jag och Lisa och barnet sitter i dikeskanten och glor slappt
Vi äter chips med samlarbilder på riksdagsmän
Det bästa sättet att döda är att överleva

Vägsaltet stänker över dikesrenarna när bilarna kör förbi Plåten börjar brinna
Livet rinner ut genom varselljusen Men på nummerplåten syns inte en skråma

På sommaren rinner det var ur markens fistlar
Marken kring motorvägen är spräcklig av vrakdelar
Liken i gräset rör sig, som om dom levde
Men det är bara luftstötar från trafiken

På motorvägen är alla samtal monologer
All information reklam
Och alla smekningar mutor
På motorvägen är människor döda
Just nu är alla på motorvägen (“Motorvägen”)

Jag är svart för att skydda mej mot det svarta.
Det är skillnad på poesi och tågtidtabeller.
Allt är förvirrat och man kan inte ge en exakt beskrivning av sin egen förvirring.
Den enda stabilitet som finns kommer från gyroeffekten i våldsamt snurrande musik.
Vadå budskap? När jag hör en riktigt bra rocklåt kommer jag alltid att tänka på saker som låten inte alls handlar om.

Stan snurrar och ropen ekar på bakgårdarna
Vintern kommer och går och folket traskar i gruset
Den fulla servitrisen
Hon har inget val
Hon är skyldig för mycket
Livet är ett rum, säger hon
Men jag får inte upp dörren
Flickans katt
Den har blivit schizofren
Den klöser efter ögon och sitter i timtal i parken och stirrar
Småungarna leker på kyrkogården
Gravarna gapar
Röken väller från krogen
Kyparen viskar till servitrisen
Stanna och dansa
Studsa mej tyst
Det mörkaste rummet ligger mitt i stan och mitt i dej själv
Du vet
Du har letat
I röken
I ropen
Kvinnan på båren kliar sig på gipset
Och mannen på hotellet
Han skriker till sitt rakblad
Stan är svart
Eller också är jag blind (“Rum”)