Herrarna Thåström, Hell och Sporrong i Peace, Love & Pitbulls har låtit sitt tredje album bli det kanske mest helgjutna och ändå mest varierade av sina alster. USA-lanseringen står för dörren och kanske kan detta resultera i en revansch även på försäljningssiffrornas område. Men Joakim Thåström, på tillfälligt besök i Göteborg, är inte säker på om det över huvud taget blir någon mer platta.

När sjuttiotalet led mot sitt slut och undertecknad påtade omkring i sandlådan slängde den unge Joakim Thåström sin kölapp till arbetsförmedlingen åt helvete och bildade ett punkband i stället.
Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, och svenska medier börjar så smått vänja sig vid att folkhemsikonen Thåström är ett minne blott. Kvar finns den mycket osvenska industrirockkonstellationen Peace, Love & Pitbulls, en grupp som fått svenskarna att rynka på näsan och kritikerna att uppgivet skaka på huvudet. Thåström trivdes inte med sin roll som folkkär Bellmantolkare utan begav sig i början av nittiotalet iväg till Amsterdam, där han började spela in brutal industrimusik under påverkan av genrens då ledande band.
— Jag blev gradvis mer och mer intresserad av den musiken. Jag hade ju lyssnat på Neubauten sen runt 85, Nitzer Ebb lite senare och så vidare. Framför allt blev jag inspirerad av att komma till Amsterdam. Där kunde jag frigöra mig från mallar som jag hade skapat åt mig själv, som hade varit jävligt hämmande. I Sverige känner jag mig så fruktansvärt isolerad helt enkelt, eftersom jag är Thåström, det stänger en massa dörrar för mig på något sätt. I Amsterdam hade jag ju till gång till vad som helst. Jag kunde delta i saker enklare utan att behöva bekymra mig så mycket om förväntningar folk hade på mig. Jag var till exempel med och gjorde ett radioprogram på piratradion i Amsterdam och hade väldigt kul. Jag kunde ta till mig mer, tror jag. Men nu måste vi dricka lite öl, eller hur?

Joakim Thåström gäspar och sträcker på sig för att skaka av sig tröttheten. Intervjuerna har varit många och om en timme ska han åka till Oslo. Dessförinnan ska han ha hunnit medverka i radio i direktsändning. I sin helsvarta mundering med kängor och skinnbyxor gör han ett lite hotfullt intryck där han sitter nonchalant utsträckt i sin stol i hotellbaren. Det är en bedräglig bild. Joakim är trevlig, avslappnad och tillmötesgående och de frågor man kanske skulle ställa till någon annan musiklegend känns pretentiösa och löjliga att ta upp.
Kanske var det delvis motviljan mot att uppfattas som en kändis, en diva, som fick Thåström att flytta till Amsterdam. För faktum är att han uppför sig som vem som helst, en jordnära, vanlig människa, som egentligen inte är särskilt intresserad av att prata om sig själv hela tiden.
— Jag tycker verkligen att intervjuer är helt ointressanta. Men så länge jag får dricka öl hela tiden så kan jag ju bara låta käften gå, säger han godmodigt och tar en klunk till av den nyss serverade drycken.

I dagsläget består Peace, Love & Pitbulls, förutom Thåström, av Nick Hell (Niklas Hellberg) och Rickard Sporrong. Sporrong har ett förflutet som speed metal-gitarrist, och Nick Hell, en gång keyboardist i All That Jazz, är enligt Thåström kort och gott ”ett gammalt Pink Floyd-fan från Karlstad”.
— Det speglar rätt väl hur han tänker musikaliskt. Sen är han ju högelektronisk, hela han, så det är han som styr mycket av den biten i bandet…
I Release 1/95 kunde man kunde man beskåda en desillusionerad Thåström ventilera sitt missnöje: ”Jag vet inte varför vi har blivit så djävla sågade den här gången”. Och så vidare. Den gången var musiken kraftfull, men slamrig och dränkt i effekter. När nu den tredje Peace, Love & Pitbulls-skivan släpps frågar man sig om folk äntligen ska kunna ta till sig Thåströms ”nya” musik, som på ”3” låter rockigare och lyssnarvänligare än någonsin tidigare.
— PLP är ju inte direkt kända för att bli uppskrivna. Det är ju trevligt när man väl blir det, men om vi egentligen bryr oss vet jag faktiskt inte. Det är klart att det är mycket roligare att sälja två miljoner plattor än femtusen. Har man väl bestämt sig för att ge ut plattor i stället för att bara göra musik för sig själv är det klart man vill sälja.

Det är mycket lätt att glömma att man pratar med en fyrtioårig herre, Joakim ser inte det minsta äldre ut än för tio år sen, och en snabb genomlyssning av skivan ”3” avslöjar att Thåström varken är gammal eller trött.
— Den här skivan är väl lite av en reaktion på det vi har gjort tidigare. Vi har redan gjort den där industriella distade grejen. Den här gången ville vi se om jag kunde bära upp en platta med rösten, så sången har fått en mer framskjuten position.
På PLP:s första skiva vrålade Thåström ut den engelska versionen av sin solo-hitsingel ”Elektrisk”, och effekter av det högteknologiska slaget dränkte till stor del den mänskliga aspekten av musiken. På ”3” heter det lugna andraspåret ”Kemikal”, kanske en fingervisning mot den mer flytande och organiska musik som skivan representerar. Slamret och röstdistortionen har delvis lagts åt sidan på ”3” och ganska raka rocklåtar som driviga singeln ”Caveman” delar plats med lugnare, atmosfäriska stycken som stundtals påminner lite om The Young Gods.
— Jaha, dem har jag i och för sig inte lyssnat på på fem år, så jag betvivlar att de inverkat särskilt mycket på albumet. Men visst, ”L’eau Rouge” är bland det bästa som någonsin har spelats in. Däremot har jag lyssnat mycket på Kirlian Camera på senaste tiden. Av en kul slump slängde Gurra (Gunnar Ljungstedt, trummis i Ebba Grön och numera skivbolagsanställd) åt mig några plattor med dem. Det var bland det bästa jag har hört, riktig italiensk dödssymfo! Det är liksom totaleuropeiskt, och vi har ju alltid försökt låta europeiska med PLP. Det är lite av vårt honnörsord. Men så fort vi lägger på gitarrerna så låter vi som om vi kommer från andra sidan Atlanten…
Rätt så okända Kirlian Camera kanske inte är något band man förknippar med PLP, men Thåström tycks särskilt fascineras av musikaliska attityder, snarare än av musiken i sig. När resonemanget letts in på nordisk industrimusik utbrister han således något förvånande:
— Jag måste ändå säga att jag är lite svag för de där norska satanisterna! Jag lägger ingen värdering i det här, jag vet ju ingenting om dem. Men de har en jävligt intressant hållning till sin musik…
Techno, som enligt Thåström hade en stor inverkan på PLP:s förra skiva, lyssnar han däremot sällan på numera.
— Vad fan är techno nuförtiden egentligen? Finns det? Jag har inte lyssnat alls mycket på techno på senaste tiden. Jag köpte i och för sig Daft Punk häromdan. Jag tyckte det var fruktansvärt tråkigt.
Undertecknad erkänner snopet sin egen avsikt att köpa denna skiva.
— Nej, gör inte det, fy fan vad trist. Jag fattar inte varför man skriver upp såna grejer, det känns som någon slags total skivbolagsploj. Nej, jag har, för första gången i mitt liv, faktiskt varit inne i en ordentlig retrovåg. Jag har mest lyssnat på gamla saker som Lou Reeds ”Berlin”, Iggy och Bowie under det senaste halvåret.
Trent Reznor snöade ju in sig på David Bowies ”Low” när han skrev ”The Downward Spiral”.
— Jaså. Ja, jag vet inte, jag tycker den är rätt tråkig. Men ”Berlin”, vilken platta! Köp den, det är ett mästerverk. Från 1972, innan du föddes…
Vid min fråga om vilka plattor i hela sin produktion som han är mest nöjd med, tänker Joakim, som vid många av frågorna, en lång stund och svarar lika typiskt:
— Jag vet faktiskt inte. Ebba var ju det bästa som nånsin hänt mig, det räddade mitt liv, men jag har väldigt svårt att relatera till den musiken i dag. Jag skulle inte kunna skriva sådana låtar i dag. Det var ju jävligt brutalt på den tiden, men nu är det inte så märkvärdigt.
Är det brutala plattor du vill göra?
— Nej, för fan. Den nya plattan är ju allt annat än brutal. Nej, vad vi egentligen försökte göra var ett slags soundtrack till ”Flykten från New York”. Det var den stämningen vi ville fånga. Det riktiga soundtracket var ju helt värdelöst, sådant där åttiotals-synthplinkande.
Nu har ju ”Flykten från Los Angeles” kommit.
— Ja, jag har hört det. Jag ska fan se den, alltså. Synd att vi inte fick göra soundtrack till den.
Försökte ni?
— Nej, det gjorde vi inte, men det är ju synd ändå, eller hur?
Nu visade sig ”Flykten från Los Angeles” vara en enda stor parodi på sin föregångare, och jag betvivlar att PLP skulle ha passat särskilt väl in i det soundtrack som gästades av namn som White Zombie och Gibby Haynes från Butthole Surfers. Men ”3” är onekligen en mer atmosfärisk och stämningsmättad skiva än någon av gruppens två tidigare. Att Pink Floyds ”The Wall” spelats oavbrutet vid tiden för skivans tillkomst kan nog ha gjort sitt till. Texterna är heller inte fullt lika science fiction-betonade, utan bär vissa självbiografiska drag.
— Jag tänker inte alls när jag skriver texterna, jag bara skriver vad som kommer ur mig just då. Jag vill egentligen inte analysera varför eller hur jag skriver. Jag vill bara följa det där instinktiva, intuitionen…
Som när jag frågar om låten ”White White White”, ett hätskt utfall mot White Trash-kulturen och (skulle jag tro) mjukissverige, refererat till som ”The Land of Milk and Clean”. I stället för en förklaring av texten föredrar han att berätta, att låten ursprungligen skulle ha hamnat på föregående skivan ”Red Sonic Underwear”.
— Jag vet faktiskt inte riktigt varför den inte kom med där, den hade säkert passat alldeles utmärkt. Det var nåt med takten vi inte gillade bara.
Har du funderat på att skriva på svenska igen eller passar engelskan dig bättre?
— Framförallt är det ju så svårt att skriva på svenska, det är väldigt få som klarar av det överhuvudtaget.
Och så, det oundvikliga:
— Jag vet inte riktigt.

Inga ”vi har gjort världens bästa ta platta” här inte. Till skillnad från många andra artister som verkar ha alla svaren klara och planerade i ett slags image-paket, funderar Thåström igenom varje fråga ordentligt och ger ett genomtänkt men osäkert svar, trots att han säkert svarat på samma frågor ett antal gånger bara under dagen. Anhopningen av svenska intervjuer inför och efter skivsläppet måste kännas ovant, eftersom Thåström och PLP även i utlandet varit relativt publicitetsbefriade under senare år. Undantag finns visserligen, och på bandets hemsida berättar man stolt om att gruppen figurerat på omslaget till ”Le Monde”.
— Ja, det stämmer nog. Vi var otroligt hippa i Frankrike ett tag, av någon outgrundlig anledning. Vi turnerade förstås rätt mycket där. Annars hade vi väl inga jätteframgångar i Europa.

Snart börjar turnerandet runt om i Sverige, och Thåström avslöjar att liveframträdandena ska återgå till en mer klassisk form av spelningar.
— Vi kommer att köra med vanlig rock’n’roll-sättning. Gitarr, bas och livetrummor. Förut har vi styrt rytmerna och det mesta oljudet över huvud taget från keyboards. Vi kommer ju att ha lite maskiner nu också men i grunden är det rock’n’roll! Det ska bli skitkul med riktiga trummor igen.
Bandets framtid efter turnén är däremot mycket osäker.
— Jag vet inte om vi ska göra några fler plattor. Vi ska till att börja med försöka ge ut den här plattan i USA. Vi släpper en ny version av den där och i resten av Europa så småningom. Vi förhandlar om kontrakt nu, och vi ska försöka göra om lite grejer på skivan som vi inte är så nöjda med. Jag är inte speciellt nöjd med ”Caveman”-videon heller, men vi har ju mer eller mindre valt att inte ha någon del i det där. Vi har alltid bara överlämnat låten i andras händer och låtit dem sköta den där biten. Vi har satt själva låten i centrum, vilket kanske har gjort att den visuella delen av PLP inte alltid har blivit så lyckad. Vi har ärligt talat inte brytt oss särskilt mycket om våra videor.
Har du haft något inflytande över omslagsdesignen då?
— Ja, det har jag haft. Alltså, jag vill absolut inte ta någon credit för omslagsdesignen, den är det andra som har fixat, men vi har varit med och diskuterat fram hur det skulle se ut. Jag har faktiskt inte sett den här i färdigt skick, säger Thåström och granskar mitt medtagna exemplar av skivan.
Vad gör dockan på omslaget?
— Tja. Hon är väl bara med som dekoration. Det ska vara snyggt helt enkelt. Ett snyggt omslag överhuvudtaget, tycker jag. Och en hyfsad skiva, trots allt.

PEACE, LOVE & PITBULLS

MEDLEMMAR
Joakim Thåström: sång
Nick Hell: gitarr, bas, maskiner
Rickard Sporrong: gitarr, maskiner

STARTÅR
1991

HEMORT
Stockholm, Karlstad och Uppsala.

SKIVBOLAG
MVG Records

DISKOGRAFI
1992 (I’m the) Radio King Kong singel
1992 Be My TV singel
1992 Peace, Love and Pitbulls album
1992 Hitch-hike to Mars singel
1994 Animals singel
1994 Red Sonic Underwear album
1995 Das Neue Konzept EP
1997 Caveman singel
1997 3 album
1997 Kemikal singel

KONTAKT
Peace, Love & Pitbulls
c/o MVG Records
Box 19003
104 32 Stockholm
www.cabal.se