Nytt sound, ny stil, nya medlemmar… Skånska Page har klurat fram sin alldeles egna sorts synthetiska popmusik sedan slutet av sjuttiotalet. De är alltså Sveriges äldsta synthpopband. Men det är nu de tänker slå igenom på allvar. Release Kristoffer Noheden tog reda på förutsättningarna.

På senare tid har det hänt mycket inom Sveriges elektroniska musikvärld. Massvis med band har bildats, tidningar och fanzines har startats och scenen är livlig som aldrig förr. Men det finns ett band som har varit med sedan den elektroniska popens barndom, nämligen Page. Ända sedan frontmannen Eddie Bengtsson köpte sina två första synthar 1979 har de framfört sin säregna synthpop på svenska. De har dock haft lite svårt att utveckla sig och länge låtit som att det fortfarande stod 1981 i almanackan.
Med nya albumet ”Hur så?” som släpptes i slutet av oktober har det dock hänt lite. Page är fortfarande inte nyskapande eller revolutionerande, men har ändrat om sitt sound en hel del. Det är inte så mycket typiska synthpop-ljud som innan, utan de har valt att använda maskinerna på ett lite annat sätt.
— Jag tycker att ”Hur så?” är mycket, mycket bättre än våra gamla grejer, säger Eddie på bred skånska från sitt hem i Malmö. Jag tycker att vi gjorde schysst synthmusik innan, men gör bra popmusik nu.
På ”Hur så?” skräller det då och då till bland de annars så snälla synthljuden av något som närmast låter som distad gitarr, ett ljud som i själva verket är framställt på elektronisk väg. Detta gör att skivan låter lite tyngre än den tidigare så fjäderlätta synthpopen.
— Jag har suttit och letat efter det där ljudet — kompgitarr — länge, men så dök det bara upp helt plötsligt. Och det är ju med i varje låt. Men faktum är att hade jag haft de här ljuden när jag gjorde förra plattan ”Glad”, så hade den låtit likadant.
Eddie säger att anledningen till att nya skivan låter som den gör, är att den i större utsträckning än tidigare har färgats av all musik han har lyssnat på genom åren. Bland favoriterna finns sjuttiotalspopband som E.L.O. och Sparks, tillsammans med fransk rymdsynth, t ex Space och Milky Way. Men Eddie har även lyssnat på modern engelsk pop, som han kallar det. Och det hörs. Framförallt i ”Stjärna”, som närmast är en kopia av Pulps jättehit ”Common People”.
— Det var helt medvetet, säger Eddie med en ton som antyder att han har fått mycket kritik för detta. Det visste jag redan när jag gjorde den, att det här är ”Common People”. Men se det som en hyllning till Pulp, för de är det bästa popbandet.

Page har även genomgått fler förändringar än rent soundmässiga. Fram till i somras var gruppen en duo, bestående av Eddie och keyboardisten Marina Schiptjenko. Men eftersom Marina bor i Stockholm och Eddie i Malmö blev det lite problem när de skulle träffas för att repa. Så när Marina blev erbjuden en plats i Alexander Bards nya band Vacuum bestämde hon sig för att sluta i Page. Men hon och Eddie skildes åt som vänner, och Eddie försöker istället se det positiva i situationen. Han har tagit in två nya medlemmar: trummisen John Liljestrand, som normalt huserar i Lisa G Head, och keyboardisten Mikael Thornqvist från Chevy,
— Jag hoppas att folk tycker att det är trevligt att det har hänt något, säger Eddie. Men förmodligen finns det många som tycker att Page ska låta som ”Dansande man” och inget annat. Men så är det ju med alla grupper. Jag skulle inte haft något emot om Depeche Mode lät som ”Just Can’t Get Enough” fortfarande, men det går ju inte, säger Eddie en aning överraskande.
Det är lite underligt att någon som har hållit på med musik så länge, kan ha en så inskränkt syn på saker och ting. Men med tanke på Pages egen sparsamma utveckling borde jag kanske inte bli förvånad.
— Men jag tycker inte att jag har svikit mina ideal, fortsätter Eddie. Musiken är ju fortfarande elektronisk.
Det är just det som kanske kan vara Pages chans att märkas lite på den svenska skivmarknaden. De gör ganska traditionell popmusik, men väljer att framföra den på gamla analogsynthar istället för gitarr och bas. De lyckas också med att låta väldigt annorlunda mot Sveriges många andra synthpopgrupper. Page gräver inte ner sig i konstlat svårmod och David Gahan-komplex, utan har något så unikt som en egen identitet.
— Nej, vi låter varken som de andra synthpoparna eller som typiska gitarrpopband, som Kent och Jumper, utan det är något extra tycker jag. Vi har gjort musiken på ett originellt sätt. Och jag har gjort det just så, för att visa idioter som alltid har klagat på synthmusik — tyckt att det är okänsligt blipp-blopp — att det inte är vad man spelar på som är det viktiga, utan hur bra låtarna är. Och nu låter vi precis som ett gitarrband, är det bra då? frågar Eddie sina belackare med eftertryck.

Men det verkar faktiskt som att vinden har vänt en aning för Page. Förr brukade de avfärdas som fjantiga synthare i kvällspress och dylikt, men fick bra mottagande i elektroniska musiktidningar. Men med ”Hur så?” verkar de ha fått genomgående bra recensioner i tidningar som normalt inte skriver om sådan musik. Och Eddie tycker att de borde ha potential att nå utanför synthkretsarna, då de, som sagt, först och främst skriver poplåtar. Men han misstänker att skivköparna är för inskränkta för att köpa något annat än det de är vana vid, och därför tar nya Tomas Ledin istället. Något som föranleder honom att kasta sig in i ett hisnande resonemang.
— Vad fan är det för idioter som köper Tomas Ledin och Ulf Lundell? säger Eddie irriterat. Jag känner ingen. Jag tror att det beror på att det finns så mycket på skivmarknaden. Folk orkar inte lyssna på allt, så de går in i skivaffären och får syn på nya Tomas Ledin och köper den, för de vet hur Tomas Ledin låter. Han ändrar sig inte.
Eddies resonemang håller dock inte för en närmare granskning. För med tanke på hur mycket udda musik som ligger på listorna, så är nog den genomsnittlige skivköparen mer öppensinnad än någonsin. När Pulp, som ju dessutom har starka drag av synthpop i sin musik, Kent och Nine Inch Nails säljer tonvis med skivor, så tror jag inte att Page framstår som tillräckligt konstiga för att skrämma iväg eventuella skivköpare. Och att klaga på Tomas Ledin är så riskfritt att det närmast framstår som löjligt. Det är ju varken särskilt modigt eller kaxigt att sparka på någon som redan fått så mycket klagomål från alla håll.

För att öka chanserna till en eventuell kommersiell framgång för ”Hur så?” bytte Page skivbolag från Energy till Boråsbolaget Pool Sounds, som bland annat gett ut den senaste Adolphson-Falk-samlingen. Eddie är noga med att poängtera att han är väldigt tacksam för tiden på Energy och att de har betytt hemskt mycket, men tror att Pool, med sina större resurser, kan ge mer.
— Händer det ingenting nu så är det inte mitt fel, för jag har gjort mitt bästa. Det är inte heller skivbolagets fel, för de har verkligen också gjort sitt bästa. Så händer det ingenting nu, så funkar det helt enkelt inte. Hade jag varit kvar på Energy hade jag inte vetat, utan gått och trott att det nog var deras fel.
Skivbolag är annars något Page har haft lite problem med genom åren. Trots att de har hållit på så länge är det först de senaste åren de har fått ut några album. De skivdebuterade 1983 med singeln ”Dansande man” på det lilla skivbolaget Eskimå. Sedan dröjde det hela tre år innan ett annat skivbolag, Accelerating Blue Fish, gav ut ännu en singel. Accelerating Blue Fish blev Page hemvist för ytterligare en singel och en maxi. Eftersom de precis som Eskimå var ett mycket litet bolag fanns inga pengar att satsa på ytterligare skivutgivning. Tre singlar och en maxi blev alltså det magra resultatet för hela åttiotalet. Dessa första år skickade Eddie och Marina runt massvis med demokassetter till olika skivbolag, men intresset var svalt.
— Vi fick helt otroliga svar: ”Nej, ledsen, vi söker band som gör något nytt och nyskapande” Vi tyckte att det här var jävligt nytt och nyskapande när vi började, säger Eddie med en bitter ton i rösten.
Visserligen förtjänade Page säkert ett skivkontrakt med ett lite större bolag mer än många andra som fick det under åttiotalets första år, men hur Eddie Bengtsson orkar gå omkring och vara sur för det fortfarande, femton år senare, är lite svårt att förstå.
Detta ledde i alla fall till att Page snabbt fick ge upp eventuella stjärndrömmar. De såg istället bandet som något kul och träffades ibland för att spela live. På det sättet lyckades de bygga upp en trogen fanskara. Och 1992 lossnade det lite för gruppen, i och med att Energy gav ut deras första album, en självbetitlad samling. Den var tänkt att fungera som en slags sammanfattning av gruppens karriär dittills.
En karriär under vilken Page ofta, på grund av Eddies vardagliga, lättsamma texter, blivit beskyllda för att vara banala. Detta visar sig vara ett ämne som engagerar honom ordentligt.
— Är det banalt att jag skriver texter som är vardagsanknutna? undrar han upprört. Vad ska jag skriva? ”Åh, kriget i Zaire och Bosnien”, sjunger han sarkastiskt i luren. ”Jag plågades när jag var liten av min far…” Är det så jävla mycket bättre? Mina texter handlar om sådant som man är med om varje dag. Och så är de lite självutlämnande också. Jag skriver ju om kärlek och så, är det så jävla banalt?

När Page har spelat live har Eddie ofta varit iklädd skate-kläder, men på de nya fotona till ”Hur så?” har de blivit utbytta mot en Jarvis Cocker-influerad kostym. Skate-kulturen har han dock inte gett upp. Sedan ett år tillbaka driver han en egen butik i Malmö med denna inriktning.
För tillfället är Eddie även upptagen med sitt andra band, rymdpoparna S.P.O.C.K. När jag ringde upp honom kom han just från studion där de arbetar med sin tredje skiva, som är planerad att släppas en bit in på det nya året. Han berättar att S.P.O.C.K har dragit ner ännu mer på de i början så starka Star Trek-influenserna. Men de har ändå satsat på ett genomgående, tydligt rymdtema. S.P.O.C.K har tidigare blivit kritiserade för att vara barnsliga nördar på grund av sin science fiction-inspirerade musik, men det bekommer inte Eddie nämnvärt.
— Vi gör det för att det är roligt och för att vi gillar science fiction, säger han. Samtidigt så tar Alexander (Hoffman, gruppens sångare) ofta upp världens problem i sina texter, men förflyttar dem ut i rymden istället.
Och med tanke på den senaste tidens framgångar för bland annat Arkiv X och Independence Day, kanske den nya S.P.O.C.K-skivan kommer helt lägligt.
Och med det lämnar jag Eddie Bengtsson åt sina vardagliga funderingar och sina blickar ut i världsrymden.