Med varierade influenser, otroligt starka låtar och en musikalisk bredd som vida översteg det mesta som gjordes 1995, visade The April Tears debutalbum ”Strange Paradise” att denna unga popgrupp har all potential att bli vårt nästa stora hopp. Martin Söderström tog en fika med två femtedelar av Sveriges mest självsäkra band.

När kaffe hällts upp och cigaretter tänts tar låtskrivaren och gitarristen Andreas Jismark snabbt till orda:
— Enda nackdelen med att ha fått ett så fantastiskt gott mottagande av kritikerna så här i början, är att nästa platta kommer att vara ännu bättre, och då finns det ju inga högre betyg att tillgå, ler han bakom sin kaffekopp.
— Jag tror inte alls att det stiger en åt huvudet, fortsätter gruppens sångfågel Sara Gunnarsson, bekvämt uppkrupen i en grön tygsoffa. Vi har kämpat väldigt hårt för att nå den position som vi har fått med ”Strange Paradise”. På sätt och vis känns det som om något annat omdöme från kritikerna var otänkbart. Vi är värda denna hyllning, och man får bara mer energi att gå vidare av det, ler hon varmt.
— ”Strange Paradise” är precis så bra som det sägs, till och med bättre, om jag får säga det själv, tillägger Andreas med ett leende lika stolt som hos en far med sin nyfödda baby i famnen.
The April Tears största tillgång är deras breda skara influenser, och förmågan att använda dessa till något positivt, vilket satt myror i huvudet på alla som försökt sig på att beskriva hur gruppen låter. De mest udda artister har nämnts som referenser, och inte många personer har haft en likvärdig uppfattning om The April Tears unika sound. Vad har de då själva att säga?
— Jag brukar hela tiden skälla ut skivbolaget för att de refererar till oss som ett indiepopband, säger Andreas och tar ett bloss innan han fortsätter. Indiepopband är högst beklagligt att kallas, och jag vill egentligen aldrig mer höra det ordet i samma andetag som The April Tears. Jag anser att pop är ett väldigt lättsamt ord, precis som om man inte skulle mena allvar med det man gör, men det är ju mitt liv det handlar om här.
— Vi har egentligen ingen pop- eller rockbakgrund, fyller Sara i. Vi påstår inte att vi lyssnat på The Beatles eller Paul Weller hela våra liv, sånt är så jävla löjligt att höra folk som är yngre än oss själva att sitta och säga. Vi är uppväxta under åttiotalet med synthmusik, The Cure och hela den svängen, så det är klart att det är något som hela tiden sitter i ryggmärgen.
— Vi har ju hela tiden ett mycket större allvar i det vi gör än somliga av de grupper som vi buntas ihop med, fortsätter Andreas nästan upprört. Vi försöker ofta hålla en låt glad och enkel på ytan, kanske tralla lite i refrängen, så att folk dras in och efter ett tag tänker ”va, vad är det jag sjunger med i egentligen?”. Lite The Smiths känsla, myser han. Jag skriver i väldigt abstrakta termer, och skrapar man bara lite på ytan så finner man ett oerhört vemod.
— Andreas texter har kommit att betyda väldigt mycket för mig, säger Sara. De är inte för enkla, men ändå väldigt lätta för folk att identifiera sig med, tror jag.

Bandet kommer ursprungligen från den lilla småländska orten Tranås, där de började sin musikaliska bana för fem, sex år sedan.
— Den platta som fick mig att överhuvudtaget vilja göra musik var Poesie Noires ”Love Is Colder Than Death”. Då köpte jag en gitarr och en trummaskin, med inställningen att låta precis så, och en vacker dag kanske vi gör det också. Hela ”Strange Paradise” är i mångt och mycket en reflektion över småstaden, hur det var att växa upp i en liten ort som Tranås, men nu när vi allihop flyttat upp till Stockholm så kommer nästa platta att vara mer ”urban”. Småstadsidealen kontra storstaden, ungefär.
— Det funkar ju inte att sitta i Tranås hela livet, jag tror inte att man utvecklas ett dugg där, tillägger Sara från soffan.
The April Tears fick efter ett tag anbud från flera bolag, stora som små, men valde till sist att signas av lilla Memento Materia som även har artister som Malaise och Covenant i sitt stall.
— Vi valde Memento Materia för vi var så otroligt rädda att bli bortbollade på ett större bolag. Man behöver den personliga kontakt som det innebär att ligga på ett mindre bolag, säger Sara.
1994 släppte de EPn ”Cellarbird” för att 1995 sedan fullängdsdebutera med ”Strange Paradise”.
— Plattan spänner över mycket större ytor än EPn, säger Andreas och häller upp mer kaffe åt sig och Sara. Det vi gjorde då var väldigt enkelspårigt, men det var vad som kändes bra att göra då. Jag vill absolut inte säga något ont om ”Cellarbird”, det är bara väldigt viktigt att man känner att det man gör för tillfället är det bästa, annars kan man lika gärna lägga ner direkt.

Hösten och vintern har varit allt annat än lugna för gruppen. De har varit ute på en mindre turné, jobbat på nytt material samt släppt en singel, ”Sing Lee”, som kom i januari. Det är tänkt att den ska visa upp ännu en sida av The April Tears breda repertoar, med en pianoversion samt en technomix signerad Children Within. Dansversionen har för övrigt blivit en stor klubbhit i Baltimore, USA, anförtror mig Andreas med det bredaste av leenden.
— Vi är ganska mycket ensamvargar på det området, att vara ett gitarrband i Sverige som verkligen gör annorlunda mixar av våra låtar, påpekar Sara stolt.
— ”Sing Lee” handlar väldigt mycket om oss kompisar hemma i Tranås, berättar Andreas. Sing Lee är en kinarestaurang, ett riktigt förlorar-hak, dit alla losers vallfärdar om kvällarna. Det var några arbetslösa vänner till mig som satt hela dagarna och fikade på Café Royal, som vi också sjunger om i låten, för att sedan springa till Sing Lee för att dricka öl. Så höll de på dag ut och dag in, veckor i sträck och det var i den vevan som jag kände att ”Gud, jag måste flytta härifrån”. Så det är en väldigt sorglig låt, säger han eftertänksamt.
Gruppen har även gjort sig av med, och skaffat nya, medlemmar. Trummisen Fredrik Käll samt gruppens andregitarrist och tillika producent Jens Hellqvist valde att gå skilda vägar med bandet av utvecklingstekniska skäl. En ny trummis vid namn Thorbjörn Söderman har plockats in, samt en ny gitarrist som gruppen valt att hålla hemlig än så länge.
De har även sammanställt material till en ny platta som började spelas in i den engelska staden Bristol i början av mars. Den ska produceras av gruppen Mesh, vilket Andreas ser väldigt positivt på.
— Med sin dansorientering kommer de att tillföra en helt ny dimension till vår musik. Plattan kommer att vara mycket mer baserad på rytmer än tidigare, vilket ska bli spännande.
Albumet, som går under namnet ”Eyes Cold Kisses”, släpps i sommar och föregås av singeln ”Heart Shut Down” i maj.
— Vi börjar uppnå gruppens fulla potential och vi känner att vi bara blir bättre och bättre, säger Andreas när det är dags att ta farväl. Det enda jag tänker säga om ”Eyes Cold Kisses” är att det kommer bli den bästa svenska platta som spelats in någonsin.
Och jag tror honom. En man som är kapabel att snickra ihop en platta som ”Strange Paradise” gör man rätt i att ta på allvar.

THE APRIL TEARS

MEDLEMMAR
Sara Gunnarsson: sång
Andreas Jismark: gitarr
Christian Berg: bas
Thorbjörn Söderman: trummor

STARTÅR
1992

HEMORT
Stockholm

SKIVBOLAG
Memento Materia

DISKOGRAFI
1994 Cellarbird EP CD
1995 Strange Paradise CD
1996 Sing Lee CDM

KONTAKT
The April Tears Friendservice
Box 173
573 22 TRANÅS